Vi kände hur Gud uppehöll oss

BERÄTTAT AV ESTHER GAITÁN

”Vi har kidnappat din mamma. Försök inte ringa polisen. Vänta bara på att vi ringer tidigt i morgon bitti.”

DET telefonsamtalet om vår mamma, Esther, fick min lillasyster en tisdag i fjol. Min man, Alfredo, och jag hade precis kommit hem från ett av Jehovas vittnens möten i Rikets sal, när jag fick höra om det. När vi kom till mina föräldrars hus i Mexico City, var våra släktingar redan där. Min lillasyster och lillebror var otröstliga, och mammas systrar grät.

Min far och äldre bror var i väg på en affärsresa. Efter att ha talat med dem per telefon var vi alla överens om att det var bäst att meddela polisen. Vi bad till Gud hela den hemska natten, och vi kände tydligt att han gav oss ”kraft som är över det normala”. (2 Korinthierna 4:7)

Följande morgon var det jag som svarade i telefonen, när kidnapparna ringde. Trots att jag var mycket nervös kunde jag tala lugnt. Kidnapparen ville tala med min far, men jag svarade att han var bortrest. Han sade då att de skulle vänta med att förhandla tills min far kom hem. Han sade att de skulle döda min mamma om vi inte betalade en stor summa pengar.

Följande dag var det återigen jag som svarade i telefon. Eftersom jag trots hans hot lät lugn, frågade han: ”Inser du inte hur allvarlig situationen är?”

”Det är klart att jag gör”, svarade jag. ”Ni har kidnappat min mor. Men vi är Jehovas vittnen, och vi litar helt och fullt på att vår Gud skall hjälpa oss. Och Bibeln gör oss rustade  att uthärda de svåra tider som vi nu upplever.”

”Ja, ja, jag känner till allt det där”, svarade han. ”Din mor säger samma sak. Hon litar helt på sin Gud och på er.” Vi visste därför att mamma bevarade sin tro stark, och det styrkte oss.

Hjälp att uthärda

Under de kommande dagarna fick vi telefonsamtal och kort och elektroniska meddelanden från våra medkristna. Vi fortsatte att vara med vid våra kristna möten och att ta del i predikoverket. Vi fick också tröst av att dagligen läsa Bibeln och biblisk litteratur. Men framför allt var det genom bönen som vi fick ”Guds frid”. (Filipperna 4:6, 7)

En av poliserna sade: ”Under de nio år som jag har varit polis har jag sett många förtvivlade familjer, men ni, ni är annorlunda. Ni visar ett stort lugn. Jag är säker på att det beror på den Gud som ni tillber.”

Vi visade honom numret av Vakna! för 22 december 1999 med artikelserien ”Kidnappning – Varför det är ett världsomfattande hot”, som vi på nytt hade läst. Han läste den och bad om fler exemplar och sade att han gärna ville veta mer om Jehovas vittnen.

Efter 15 dagars förhandlingar släppte så kidnapparna äntligen mamma. Hon mådde bra, trots att hon hade hållits isolerad i ett litet rum och med foten fastkedjad. Men hon hade behandlats med respekt och hade fått den medicin hon behövde för sin diabetes och sitt höga blodtryck.

Så här beskrev mamma hur hon hade kunnat klara sig så pass bra. ”I början”, erkände hon, ”var jag mycket rädd, men så började jag be till Jehova, och han lät mig inte bli förtvivlad. Jag kände mig aldrig ensam inom de där fyra väggarna. Jag upptäckte hur verklig Jehova var för mig. Han övergav mig aldrig. Jag bad honom hjälpa mig att visa andens frukt, framför allt tålamod.

Tack vare Guds hjälp grät jag aldrig och fick aldrig panik. Jag tillbringade dagarna med att erinra mig alla bibelverser jag kunde komma på och att sjunga Rikets sånger högt. Ibland föreställde jag mig att jag var med vid mina kristna möten, och jag tog mentalt del i dem. Jag föreställde mig också att jag predikade för människor och ledde bibelstudier med dem. Eftersom jag var så upptagen med allt detta i mitt sinne, gick tiden fort.

Jag fick även tillfälle att vittna om min tro för kidnapparna. Varje gång någon av dem kom till mig med mat, predikade jag för honom, och det trots att jag hade förbundna ögon. En gång berättade jag för en av dem att Bibeln har förutsagt de svåra tider vi lever i och att jag förstod att de måste vara i stort behov av pengar. Jag sade att Jehova Gud, som har absolut makt, aldrig missbrukar sin makt. Sedan bad jag att de inte skulle missbruka sin makt över mig, utan att de skulle behandla mig väl.

Han lyssnade på mig och sade till mig att jag inte skulle vara rädd, för de skulle inte skada mig. Jag är tacksam mot Jehova för att han uppehöll mig under sådana svåra stunder, och jag är nu mer fast besluten än någonsin att fortsätta att tjäna honom som reguljär pionjär [heltidsförkunnare] så länge jag kan.”

Den här prövningen drog helt visst mamma och oss alla närmare Jehova. Vi saknar ord för att uttrycka den tacksamhet vi känner över att mamma åter är hemma. Det tröstar oss att veta att under Guds kungarike kommer det inte längre att förekomma sådana här övergrepp. Till dess kan min familj och jag intyga sanningen i psalmistens ord: ”Många olyckor drabbar den rättfärdige, men Jehova befriar honom ur dem alla.” (Psalm 34:19)