Ett besök på ett center för protestillverkning
Ett besök på ett center för protestillverkning
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ NYA ZEELAND
JAG hade två skäl till att besöka Artificial Limb Centre i Wellington på Nya Zeeland. För det första behövde min benprotes repareras, och för det andra ville jag få en guidad tur på centret för att lära mig mer om hur man tillverkar proteser.
Min protesmakare var tillmötesgående och visade mig runt. Besöket blev mycket givande, och det fick mig att än mer uppskatta dem som så skickligt och hängivet arbetar med protestillverkning.
Enligt Svenska Akademiens ordlista avser ordet protes en ”konstgjord ersättning för kroppsdel”, och ordet protetik avser ”vetenskapen om proteser”. En protesmakare är en expert inom protetik och användning av proteser.
Hur gör man en benprotes?
Flertalet av de patienter som kommer till centret behöver få en benprotes. Det första steget i tillverkningen av en sådan är att prova ut en hylsa efter patientens läkta benstump. Därefter görs en gipsavgjutning av stumpen, så att man får en exakt kopia av den. Gipsformen används sedan för att göra en yttre hylsa, i vilken det nya benet skall sitta. Så börjar vägen till att skapa ett helt funktionsdugligt ben som ersättning för det som är förlorat. En nyare och effektivare avpassningsmetod är att mäta stumpen med CAD/CAM-system och därefter tillverka en kopia av den med hjälp av en maskin.
Sedan jag hade fått se flera exempel på det tekniska kunnandet vid centret visade mig guiden några prefabricerade, importerade proteskomponenter. Ett imponerande exempel var en hydraulisk knäled avpassad till en termoplastisk hylsa som kan värmas upp och formas om, så att den känns bra för patienten. Man kan få utförliga, illustrerade kataloger över sådana här komponenter från flera olika tillverkare världen över.
Bland det sista som görs på en benprotes är finjusteringar. Ledskålen, knät, huden och fotdelarna anpassas för att rörelsemönstret skall bli så naturligt som möjligt. Till sist döljer man ”skelettet” i det konstgjorda benet med ett skumhölje och gör en kosmetisk finputsning för att protesen skall likna det andra, riktiga benet så mycket som möjligt.
När patienten har blivit någorlunda van vid protesen får han komma till centret och rådgöra med en besökande ortopedisk kirurg, som gör en yrkesmässig slutkontroll för att förvissa sig om att det nya benet verkligen fungerar på bästa sätt.
Patienter som är barn eller idrottare
Under guidningen träffade vi en liten flicka. Utan att tveka visade hon oss sin benstump och sin protes. Senare såg jag henne skutta omkring till synes helt obekymrad.
Det här gjorde mig nyfiken på vad min protesmakare hade att säga om barn som förlorar en kroppsdel. Han visade mig en liten hand och förklarade att sådana proteser börjar användas på barn redan när de är omkring sex månader. Varför så tidigt? Jo, för att de skall få träning, så att de med tiden skall kunna använda en hand- eller armprotes. Han sade att de utan sådan träning växer upp och lär sig att klara sig med bara en arm och därför kan ha svårt att vänja sig vid att använda två armar längre fram i livet.
Jag fick reda på att ett europeiskt företag för inte så länge sedan skickade över en container med proteskomponenter som skulle användas av idrottsmän vid handikapp-OS i Sydney i Australien. De tävlande fick dem gratis, och protesmakare, däribland några från Nya Zeeland, fanns till hands för att hjälpa deltagarna under spelen.
En del av protesdelarna hade utvecklats särskilt för idrottsmän. Bland annat fick jag titta på en fot- och ankelkomponent som var tillverkad av ett speciellt material, vars egenskaper påminner om den naturliga fotens styrka och smidighet.
Framsteg som gjorts på senare tid
Hur ser framtiden ut inom protetikens område? Min protesmakare berättade för mig om en datorstyrd benprotes, som för närvarande används av åtminstone en patient på Nya Zeeland. Tydligtvis reagerar protesen på signaler från tryckkänsliga inbyggda sensorer. Resultatet blir ett rörelsemönster som liknar det naturliga sättet att gå.
I en del länder använder sig skickliga ortopeder av en metod som kallas osseointegration. Den här metoden går ut på att förankra protesen direkt i skelettet med ett specialstift. Det gör att varken gipsformar eller proteshylsor behövs.
Det pågår också forskning om att implantera elektroder i nervtrådar. Målet är att användaren skall kunna styra sin protes enbart med viljan. I USA och en del andra länder har det utförts ett begränsat antal handtransplantationer, men det är en ganska kontroversiell metod som kräver att patienterna under resten av sitt liv fortsätter att ta medicin som förhindrar avstötning.
När det gäller armproteser används nu en metod som kallas myoelektronik. Elektroder fångar upp signaler från muskler som ofta finns kvar på amputationsstället. Dessa signaler förstärks sedan för att kunna styra elektriska
komponenter i den konstgjorda armen. Med hjälp av modern teknik kan man via en dator finjustera protesen efter användaren.Jag blev verkligen imponerad över de tekniska framsteg som gjorts inom det här området och frågade min protesmakare vad han ansåg om protesernas funktion jämfört med riktiga kroppsdelar. Utan att tveka medgav han att originalet är överlägset. Det fick mig att tänka på psalmistens ord, när han i bön till sin Skapare sade: ”Jag vill prisa dig, ty jag är danad så underbart att det inger fruktan.” (Psalm 139:14)
[Diagram/Bilder på sidan 23]
(För formaterad text, se publikationen)
[Bilder]
Myoelektriska handproteser, vilkas hastighet och gripstyrka styrs av signaler från musklerna
[Bildkälla]
Händer: © Otto Bock HealthCare
[Bilder]
Inuti det här högteknologiska knät finns datorchips och magnetfält som anpassar knät till användarens gångrörelser
[Bildkälla]
Knä: Foton genom tillmötesgående från Ossur
[Bild]
Genomskärning av fotprotes som visar skumhöljet och ankelkonstruktionen
[Bildkälla]
© Otto Bock HealthCare
[Bildkälla]
© 1997 Visual Language
[Bild på sidan 21]
Justering av ett konstgjort ben
[Bild på sidan 22]
Inprovning av en protes
[Bild på sidan 23]
En liten handprotes som kan användas av barn
[Bild på sidan 23]
Vinnaren av 100-metersloppet vid 2004 års handikapp-OS sprang på 10,97 sekunder med en konstgjord fot av kolfiber
[Bildkälla]
Genom tillmötesgående från Ossur; foto: David Biene
[Bildkälla på sidan 21]
© Otto Bock HealthCare