Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gud, ”innan jag dör vill jag tjäna dig”

Gud, ”innan jag dör vill jag tjäna dig”

Gud, ”innan jag dör vill jag tjäna dig”

BERÄTTELSEN OM MAMIE FREE

ÅR 1990 bröt inbördeskrig ut i Liberia. Striderna blev allt häftigare, och Mamie, en tolvårig flicka som tillhör krahnstammen, och hennes familj blev instängda i sitt hus i huvudstaden Monrovia. ”Vi hörde en explosion i grannhuset”, säger Mamie. ”En missil hade träffat huset och satt eld på det. Lågorna slog över till vårt hus och antände det också.” Mitt under de häftiga striderna flydde Mamie, hennes mamma och hennes mammas yngre bror.

”Plötsligt var det något som träffade mig”, påminner sig Mamie.

”Vad var det som hände?” frågade mamma.

”Något träffade mig! Jag tror det var en kula”, svarade jag.

Mamie föll till marken med svåra plågor och bad: ”Snälla Gud, hör mig. Jag tror jag dör snart, men innan jag dör vill jag tjäna dig.” Sedan blev hon medvetslös.

Grannarna trodde att Mamie var död och ville begrava henne på en strand i närheten. Men hennes mamma insisterade på att man skulle ta henne till sjukhuset. Tyvärr hade sjukhuset inte tillräckliga resurser för att ta hand om alla skadade män, kvinnor och barn som kom dit. Mamies morbror, som också hade blivit skadad, dog den natten. Mamie överlevde men blev förlamad från midjan och neråt.

De inre blödningarna ville inte upphöra, och hon fortsatte att plågas av svåra smärtor. Fyra månader senare röntgade läkarna henne äntligen för att hitta kulan. Den hade fastnat mellan hjärtat och lungorna. Eftersom en operation skulle vara mycket riskfylld, tog hennes mamma henne till en traditionell örtläkare. ”Han skar mig med ett rakblad”, påminner sig Mamie, ”och sedan satte han sin mun över såret och försökte suga ut kulan. ’Här är den’, sade han och tog fram en kula ur munnen. Vi betalade honom och tog oss därifrån.”

Men mannen hade ljugit. Vid en röntgen avslöjades det att kulan satt kvar. Mamie och hennes mamma återvände därför till örtläkaren, som övertygade dem om att det skulle ta ytterligare nio månader innan det visade sig på röntgen att kulan var borttagen. De återvände hem och väntade tålmodigt. Under tiden tog Mamie olika mediciner för att kunna uthärda smärtan. Nio månader senare röntgades hon igen. Kulan fanns kvar. Men örtläkaren hade flytt.

Kulan hade suttit i Mamies kropp i 18 månader, när en släkting tog henne till en kvinnlig häxdoktor. I stället för att hjälpa Mamie angav häxdoktorn en viss dag då antingen Mamie eller hennes mamma skulle dö. Mamie var nu 13 år. ”Jag bara grät och grät”, säger Mamie. ”Men när den angivna dagen kom, var det ingen av oss som dog.”

En farbror tog sedan Mamie till en kyrkoledare som påstod att han hade haft en dröm som visade att Mamies förlamning orsakades av en trollformel och inte av en kula. Han lovade att Mamie skulle kunna gå inom en vecka, om hon följde de ritualer som han föreskrev. Mamie förklarar: ”Jag tog många rituella bad i havsvatten, jag fastade, och varje kväll vid midnatt rullade jag mig på marken i flera timmar. Men dessa ansträngningar visade sig vara värdelösa, och mitt tillstånd förändrades inte.”

Så småningom förbättrades sjukvården, och Mamie kunde äntligen få kulan borttagen. I mer än två år hade hon lidit av ständig smärta. Hon berättar: ”Efter operationen försvann smärtan nästan helt, och det gick mycket lättare att andas. Jag var fortfarande delvis förlamad, men jag kunde i alla fall stå med hjälp av stöd.”

Mamie kommer i kontakt med Jehovas vittnen

Några veckor efter operationen träffade Mamies mamma två Jehovas vittnen. Då hon visste att hennes dotter tyckte om att läsa Bibeln bjöd hon in vittnena. Mamie tackade genast ja till ett bibelstudium. Men då hon efter ett antal månader fick återvända till sjukhuset förlorade hon kontakten med Jehovas vittnen.

Men hon törstade fortfarande efter kunskap i Bibeln. Så när en religiös ledare från en kyrka erbjöd henne hjälp, tackade hon ja. Under en lektion i söndagsskolan frågade en elev i klassen läraren: ”Är Jesus jämlik Gud?”

”Ja”, svarade läraren. ”De är jämlika. Men Jesus är inte riktigt lika jämlik med Gud.”

Mamie tänkte: Inte riktigt lika jämlik? Det låter inte logiskt. Det är något som inte stämmer här. Eftersom Mamie tvivlade på att det hon fick lära sig var sanningen i Bibeln, slutade hon efter ett tag att gå till den kyrkan.

År 1996 bröt det återigen ut oroligheter i Monrovia. Mamie förlorade ytterligare två släktingar, och hennes hem sattes i brand en andra gång. Några månader senare träffade två Jehovas vittnen Mamie när de var ute och predikade från hus till hus. Mamie återupptog sitt bibelstudium. När hon var med vid sitt första möte, blev hon förvånad över att alla var med och hjälpte till med att städa Rikets sal – även församlingens äldstebröder. Senare det året var hon glad över att ha möjlighet att vara med vid en av Jehovas vittnens områdessammankomster ”Budbärare om fred från Gud”. Det var första gången hon var med vid en sådan stor sammankomst.

”Jag blev mycket imponerad”, säger Mamie. ”Vittnena hade äkta kärlek till varandra, trots att de tillhörde olika stammar. Och allt var väl organiserat.”

Hennes önskan att tjäna Gud går i uppfyllelse

År 1998 återupptogs striderna, och Mamie och hennes mamma tvingades fly till grannlandet Elfenbenskusten, där de fick bo i flyktinglägret Peace Town tillsammans med 6 000 andra från Liberia. Mamie fortsatte att studera Bibeln med vittnena och gjorde snabba framsteg. Snart ville hon dela med sig av sin tro till andra. För att hon skulle kunna ta del i predikotjänsten körde hennes andliga bröder och systrar henne i hennes rullstol. På det här sättet kunde Mamie avge ett fint vittnesbörd för många av de andra flyktingarna.

Trots att hennes handikapp gjorde att hon hade svårt att ta sig till Rikets sal, som låg sex kilometer från hennes hem, var hon med vid alla möten. Den 14 maj 2000 reste hon cirka 20 mil för att vara med vid ett kretsmöte, och där blev hon döpt i vatten som ett tecken på att hon överlämnat sig åt Gud. (Matteus 28:19, 20) Inför många tårfyllda ögon bars Mamie ner till en flod, där hon blev döpt. Hennes ansikte strålade när hon kom upp ur vattnet.

Mamie, som nu är i ett flyktingläger i Ghana, har som mål att bli reguljär pionjär, eller heltidsförkunnare. Hennes mamma har också börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och hon talar nu med andra om det hon får lära sig. Båda ser ivrigt fram emot den tid, som utlovas i Guds ord, då ”den lame [skall] klättra som en hjort, och den stummes tunga skall ropa högt av glädje”. (Jesaja 35:5–7, fotnoten)

[Bild på sidan 22]

Kulan som togs ut ur Mamies kropp

[Bild på sidan 23]

Mamie bärs ner till floden för att döpas

[Bild på sidan 23]

Mamie leder ett bibelstudium med sin mamma, Emma