Svalbard – de kalla kusternas land
Svalbard – de kalla kusternas land
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I NORGE
VI FLYGER mitt i ett tjockt molnlager och ser ingenting. Men plötsligt kommer planet ut ur molnen, och ett vitt, arktiskt landskap breder ut sig nedanför oss. Det är en fantastisk syn! Helt fascinerade tittar vi ner på glaciärer, blåa fjordar och snötäckta berg. En enorm ödemark av snö och is sträcker sig så långt ögat når. Det här är Svalbard, en ögrupp som ligger nära Nordpolen mellan 74 och 81 graders nordlig bredd, och där skall vi göra ett besök.
Namnet Svalbard, som betyder ”kall kust”, nämns första gången år 1194 i isländska annaler. Men 400 år senare, 1596, hamnade Svalbard verkligen på kartan. Då upptäcktes Svalbard av en grupp holländska upptäcktsresande ledda av Willem Barents när de seglade norrut. En dag fick utkiken syn på okänt land vid horisonten – han siktade en rad taggiga berg. Holländarna hade nått den nordvästra delen av Svalbard, som Barents kallade ”Spetsbergen”. Det är nu namnet på den största ön i ögruppen. Barents upptäckt banade väg för en period med stor verksamhet i området kring Svalbard. Man jagade val, säl och andra djur och gjorde upptäcktsresor. Sedan fortsatte det med kolbrytning, vetenskaplig forskning och turism. Under årens lopp har flera länder tagit del i den här verksamheten, men sedan 1925 har ögruppen stått under norsk överhöghet.
Permafrost och norrsken
Planet går ner över Isfjorden och landar på Svalbards flygplats. Vi hämtar vår hyrbil och kör till Longyearbyen, som är uppkallad efter den amerikanske gruvmagnaten John M. Longyear, som öppnade den första kolgruvan här 1906. Longyearbyen är den största orten på Svalbard och har omkring 2 000 invånare. Mitt i det här vidsträckta landskapet med sin praktiskt taget orörda natur ligger en liten stad med sådana vardagliga inslag som
ett snabbköp, ett postkontor, en bank, ett bibliotek, skolor och daghem, hotell, kaféer, restauranger, ett sjukhus och en nyhetsredaktion som ger ut en dagstidning. Longyearbyen, som ligger på drygt 78 grader nordlig bredd, är världens nordligaste ort av den storleken.Vi tar in på ett enkelt hotell som tidigare var en del av gruvarbetarnas bostäder. Där har man utsikt över Longyearbyen och det majestätiska berget Hiorthfjellet, som tornar upp sig i bakgrunden. Det är oktober, och bergen är täckta av snö. I dalgången är marken fortfarande bar, men den är helt frusen. Det här är permafrostens land. Bara det översta jordlagret tinar en kort period under sommaren. Men klimatet är ändå mildare här än i andra områden på de här breddgraderna tack vare förhållandevis varma vindar och havsströmmar. Från vår utsiktsplats ser vi solen lysa på bergen medan dalen ligger i blåskimrande skugga. I den här trakten går inte solen upp ovanför horisonten från den 26 oktober till den 16 februari. Men i stället får man ofta se norrsken lysa i vintermörkret. Och under vår- och sommarmånaderna har Svalbard dessutom midnattssol – i Longyearbyen från den 20 april till den 23 augusti.
Växter och djur
Det är åtta minusgrader och det blåser kallt, men himlen är alldeles klar. Vi är redo för en upptäcktsfärd. Vår guide skall ta oss med på en vandring uppför berget Sarkofagen och nerför glaciären Longyearbreen. Medan vi tar oss uppför den frusna sluttningen berättar han att det växer flera sorters vackra blommor här under våren och sommaren. Med omkring 170 blommande arter är växtligheten faktiskt förvånansvärt riklig på Svalbard. Två av de vanligaste blommorna är en vit eller gul vallmo, Papaveraceae dahlianum, och den doftande, lila purpurbräckan.
Längre upp på den snötäckta bergssluttningen ser vi spår av en svalbardripa, den enda fågel som lever på Svalbard året runt. Alla andra fåglar, som spetsbergsgrissla, alkekung, olika måsar och skärsnäppor, är flyttfåglar. Silvertärnan är av särskilt intresse.
Många silvertärnor flyttar hela den långa vägen till Antarktis, på andra sidan jordklotet.Vi ser också fjällrävsspår. Det här listiga djuret är en asätare som äter kadaver och rester från byten som andra djur lämnat efter sig. Fjällräven drygar också ut menyn med ungfåglar och ägg. Det finns bara två inhemska landlevande däggdjur på Svalbard, och fjällräven är ett av dem. Det andra är den beskedliga svalbardrenen. Vi får se den vid flera tillfällen under vår vistelse på Svalbard. Den tittade lugnt på oss och lät oss komma ganska nära medan vi tog bilder, innan den gav sig i väg. Den här renen har korta ben och tjock, varm päls, och nu på hösten är den faktiskt ganska fet. Den har lagt på sig ett extra fettlager för att ha något att ta av under den kalla vintern.
Många hävdar att isbjörnen, kungen av Arktis, är ett havslevande däggdjur, eftersom den lever större delen av sitt liv ute på isen där den jagar säl. Men du kan möta ensamma, kringströvande isbjörnar nästan var som helst på Svalbard. Vår guide hoppas att vi inte kommer att göra det. Isbjörnar kan vara mycket aggressiva, så för säkerhets skull har guiden med sig ett gevär. Sedan 1973 är all isbjörnsjakt förbjuden, och om någon skjuter en isbjörn görs en utredning av fallet. Trots att beståndet av isbjörn på Svalbard nu är relativt stort, är många oroliga för isbjörnens framtid. Det arktiska landskapet ser vitt och rent ut, men giftiga ämnen som PCB har påverkat miljön. Eftersom isbjörnarna befinner sig högst upp i näringskedjan ansamlas gifterna hos dem, och det tycks försämra deras reproduktionsförmåga.
Vi når toppen av Sarkofagen och blir belönade med en fantastisk vy över de vita topparna i fjärran. I sydväst ligger det imponerande
Nordenskiöldfjellet med sin rundade topp och badar i solljus. Långt nedanför oss ser vi Longyearbyen, och ovanför oss har vi bara den ljusblå arktiska himlen. Det känns verkligen som om vi står på jordens högsta punkt. Några brödskivor och en kopp varm svartvinbärssaft ger oss nya krafter, och vi är redo för vandringen nerför berget och glaciären Longyearbreen.Kolgruvor och hotade djur
Ett besök i en gammal kolgruva är en annan intressant upplevelse. Vår guide som är en erfaren gruvarbetare visar oss Gruva 3, som ligger strax utanför Longyearbyen. Iförda overaller och hjälmar med pannlampa följer vi med honom djupt ner i berget. Vi får veta att kolbrytning har varit grunden för verksamheten på Svalbard sedan tidigt 1900-tal. Under många år fick gruvarbetarna stå ut med mycket svåra förhållanden. De kröp ofta fram på alla fyra i de långa gruvgångarna som löpte i horisontella kollager. På sina ställen var gångarna bara 70 centimeter höga. Vi får möjlighet att pröva på det själva, och vi avundas verkligen inte gruvarbetarna. Det var ett hårt arbete. Luften var fylld av kol- och stendamm, miljön var bullrig, och det fanns ständigt risk för explosioner och ras. I dag används modernare metoder. Gruvdriften står fortfarande för en stor del av näringen på Svalbard, men under de senaste årtiondena har turismen ökat i betydelse.
Människor har inte alltid tagit hänsyn till den känsliga arktiska naturen. Ibland har jakten på val, valross, ren, isbjörn och andra djur varit så intensiv att vissa arter har riskerat att bli utrotade på Svalbard. Men bestämmelser som skyddar djurlivet har gjort att flera hotade djurarter har återhämtat sig.
Ett ”paradis för geologer”
Svalbard har beskrivits som ett ”paradis för geologer”. Eftersom vegetationen är mycket sparsam, är landskapet som en geologisk bilderbok. Vi ser de karakteristiska geologiska strukturerna i bergen, och de påminner om enorma tårtor i flera lager med sina tydligt urskiljbara skikt. Bergen är från alla de olika epokerna i jordens geologiska historia. Vissa berg bildades av sand och lera, medan andra bildades av organiskt material. Döda växter och djur täcktes under tidens gång av lera och blev bevarade som fossil. Man kan faktiskt hitta fossil i bergarter från alla geologiska perioder.
På Svalbards museum studerar vi en mängd fossil av värmekrävande växter och djur, som vittnar om att ögruppen tidigare har haft ett mycket varmare klimat än i dag. Det finns platser på Svalbard där kollagren är så djupa som 5 meter, och i kollagren har man hittat fossila rester av både barrträd och lövträd. Fossila fotavtryck av en växtätande dinosaurie är ytterligare ett bevis för att klimatet har varit mildare och att vegetationen har varit rikare.
Hur kan man förklara de här stora klimatförändringarna? Vi frågar geologen Torfinn Kjærnet, som företräder gruvnäringen på Svalbard. Han berättar att de flesta geologer menar att den största orsaken är kontinentaldrift. Geologer säger att Svalbard ligger på en tektonisk platta som har drivit norrut under mycket lång tid och att den kan ha drivit ända från ekvatorn. Enligt satellitmätningar driver Svalbard fortfarande ett par centimeter i nordostlig riktning varje år.
När vårt plan lyfter från Svalbard känner vi att det här besöket har gett oss mycket att tänka på. Det mäktiga arktiska landskapet, och alla djur och växter som är så välanpassade till de särskilda livsvillkoren, får oss att tänka på skapelsens artrikedom, människans litenhet och hur vi människor har förvaltat jorden. Under vår flygtur söderut får vi en sista glimt av de kalla kusternas land, där några snötäckta bergstoppar sträcker sig upp genom molnlagret och glöder med en blekrosa färgton i eftermiddagssolen.
[Karta på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Nordpolen
GRÖNLAND
SVALBARD
Longyearbyen
75°N
ISLAND
NORGE
60°N
RYSSLAND
[Bild på sidan 25]
Longyearbyen
[Bild på sidan 25]
Många blommande växter, som den lila purpurbräckan, trivs i det karga arktiska klimatet
[Bildkälla]
Knut Erik Weman
[Bilder på sidan 26]
Svalbardripa och svalbardren
[Bildkälla]
Knut Erik Weman