Tandvärk – en smärtsam historia

På marknaden på ett medeltida torg står en kvacksalvare utstyrd i pråliga kläder och skryter om att han kan dra ut tänder smärtfritt. Hans kumpan stiger med låtsad motvilja fram, och tandutdragaren låtsas dra ut en tand på honom. Han håller sedan upp den blodiga kindtanden inför alla. De som har tandvärk uppmanas därefter att betala en avgift för att få tänderna utdragna. Deras skrik dränks i ljudet av trummor och trumpeter för att de som står i tur inte skall avskräckas. Inom några dagar uppträder allvarliga fall av blodförgiftning, men vid det laget är kvacksalvaren redan långt borta.

DET är inte många i dag som behöver gå till sådana skojare när de har tandvärk. Dagens tandläkare kan bota tandvärk, och de kan ofta förhindra tandlossning. Trots det är många rädda för att gå till tandläkaren. Om vi undersöker hur tandläkarna från första början lärde sig att lindra sina patienters smärta, kan det hjälpa oss att uppskatta dagens tandläkare.

Karies sägs vara den vanligaste sjukdomen hos människor näst efter vanlig förkylning. Det är inte en sjukdom som uppkommit nyligen. Av kung Salomos poesi förstår vi att äldre människor i det forntida Israel kunde räkna med obehaget att inte få ha alla sina tänder i behåll. (Predikaren 12:3)

Även kungligheter drabbades

Inte ens Elisabet I, Englands drottning, undgick tandvärk. En tysk besökare som lade märke till hennes svarta tänder rapporterade att det var ”en defekt som engelsmännen tycks besväras av på grund av sin stora användning av socker”. I december 1578 plågades drottningen av tandvärk dygnet runt. Hennes läkare föreslog att hon skulle låta dra ut den angripna tanden, men hon vägrade, troligen på grund av rädsla för den smärta det skulle orsaka. För att övertala henne lät John Aylmer, biskopen i London, dra ut en av sina tänder i hennes närvaro, kanske en som var angripen av karies. Verkligen en hjältemodig handling, eftersom den gamle mannen inte hade många tänder kvar!

Vid den tiden gick vanliga människor som behövde få en tand utdragen till en barberare eller rentav till en smed. Men när fler fick råd med socker blev problemet med tandvärk allt större, och efterfrågan på yrkeskunniga som kunde dra ut tänder ökade. En del läkare och kirurger började därför intressera sig för metoder att behandla sjuka tänder. Men de fick tillägna sig färdigheterna på egen hand, för experterna bevakade svartsjukt sina yrkeshemligheter. Det fanns inte heller så många böcker i ämnet.

Ungefär hundra år efter drottning Elisabet I:s tid var Ludvig XIV kung i Frankrike. Han led av tandvärk under en stor del av sitt liv, och 1685 lät han dra ut alla sina tänder på vänster sida i överkäken. Somliga menar att kungens tandinfektioner är förklaringen till att han fattade det katastrofala beslutet det året att skriva under ett edikt som upphävde religionsfriheten  i Frankrike, en handling som utlöste en våg av brutal förföljelse av religiösa minoriteter.

Den moderna tandläkekonstens födelse

Det inflytande Ludvig XIV:s överdådiga livsstil hade på societeten i Paris ledde till att tandläkaryrket föddes. För att nå framgång vid hovet och i de finare kretsarna var det viktigt att ha ett tilltalande yttre. Efterfrågan på löständer, som man hade mer för utseendets skull än för att tugga med, resulterade i att det uppstod en ny grupp av läkare – tandläkare, vilka hade överklassen som sin kundkrets. Den mest framstående tandläkaren i Paris var Pierre Fauchard, som lärde sig att utföra kirurgiska ingrepp vid franska flottan. Han kritiserade kirurger som överlät uppgiften att dra ut tänder åt inkompetenta barberare och kvacksalvare och var den förste som kallade sig tandläkare.

År 1728 frångick Fauchard den sed man dittills hade haft att inte avslöja yrkeshemligheter och skrev en bok om alla de behandlingsmetoder han kände till. Därför kom han att betraktas som tandläkekonstens fader. Han var först med att låta sina patienter sitta i en tandläkarstol i stället för på golvet. Fauchard utformade också fem verktyg för att dra ut tänder, men hans yrkeskunnande sträckte sig längre än så. Han utvecklade en tandläkarborr och metoder för att fylla igen hål. Han lärde sig konsten att göra en rotfyllning och att fästa en konstgjord tand i roten. Löständerna var snidade i elfenben, och för att den övre delen skulle sitta på plats var de försedda med en fjädrande anordning. Fauchard upphöjde tandläkekonsten till ett yrke. Hans inflytande sträckte sig ända till andra sidan Atlanten.

USA:s förste president hade svåra tandproblem

Hundra år efter Ludvig XIV:s tid led amerikanen George Washington av tandvärk. Från det att han var 22 år hade han fått dra ut en tand nästan varje år. Tänk dig vilka plågor han måste ha haft under den tid han ledde nordamerikanska kolonialarmén! När han 1789 blev USA:s förste president var han så gott som tandlös.

Washington led också psykiskt av den inverkan hans avsaknad av tänder och illa sittande löständer hade på utseendet. Han var väl medveten om att utseendet hade stor betydelse för bilden utåt av honom som president för en ny nation. Vid den tiden gjordes löständer inte genom avgjutningar utan snidades i elfenben, så det var svårt att få dem att sitta på plats. Engelsmännen hade samma problem som Washington. Det har sagts att deras torra humor uppstod som en följd av att de ville undvika att skratta högt för att inte visa sina löständer.

Historien om att Washington bar löständer av trä är av allt att döma inte sann. Han hade löständer som var gjorda av människotänder och av elfenben och bly, men inte av trä. Hans tandläkare kunde förmodligen få tag i tänder genom gravplundrare. Det fanns också sådana som försörjde sig på att sälja tänder och som brukade följa efter arméer och dra ut tänderna på de döda och döende efter en strid. Löständer var en lyxvara förbehållen de rika. Det var inte förrän på 1850-talet, då naturgummi hade börjat användas som fäste för löständer, som det blev möjligt för vanligt folk att bära sådana. Washingtons tandläkare var bland de bästa som fanns att tillgå, men de förstod ändå inte helt och fullt vad som orsakade tandvärk.

Sanningen om tandvärk

Ända sedan forna tider hade människor trott att tandvärk orsakades av maskar, en teori man höll fast vid ända fram till 1700-talet. År 1890 lyckades Willoughby Miller, en amerikansk tandläkare  som arbetade vid Berlinuniversitetet i Tyskland, fastställa orsaken till karies, som ofta vållar tandvärk. Han upptäckte att en särskild typ av bakterie som frodas i framför allt socker bildar syror som angriper tänderna. Men hur kan karies förhindras? Svaret upptäcktes av en ren tillfällighet.

Tandläkare i delstaten Colorado i USA hade under många år undrat över varför så många i området hade fläckar på tänderna. Till slut upptäckte man att det berodde på att vattnet innehöll ovanligt höga halter av fluor. Samtidigt som forskarna studerade det här lokala problemet råkade de göra en upptäckt som kom att få världsvid betydelse när det gällde att förhindra tandvärk: Människor som har växt upp där dricksvattnet inte innehåller tillräckligt med fluor har större problem med karies. Fluor, som förekommer naturligt i många vattentäkter, inlagras i tandemaljen. När de som inte har tillräckligt med fluor i sitt dricksvatten får rätt mängd fluor minskar antalet fall av karies med så mycket som 65 procent.

Gåtan var löst. I stort sett all tandvärk orsakas av karies. Socker är en bidragande orsak till denna sjukdom, och fluor hjälper till att förhindra den. Men naturligtvis är det väl fastslaget att fluor inte kan ersätta tandborstning och användning av tandtråd.

Strävan efter smärtfri behandling

Innan det fanns bedövningsmedel var ett besök hos tandläkaren ofta mycket plågsamt. Tandläkarna gröpte ur känsliga, kariesangripna tänder med vassa instrument och fyllde sedan hålet med varm metall. Eftersom det inte fanns någon annan behandlingsmetod, brukade de bränna inflammerad eller skadad vävnad genom att föra ner ett glödhett brännjärn i rotkanalen. Innan det fanns specialverktyg och bedövningsmedel var det också en fruktansvärd upplevelse att få en tand utdragen. Människor fann sig i denna tortyr endast på grund av att det var ännu värre att leva med tandvärken. Visserligen hade sådana örtpreparat som opium, hampa och alruna använts i århundraden, men de kunde på sin höjd döva den värsta smärtan. Skulle tandläkarna någonsin kunna utföra smärtfri kirurgi?

Lustgasens bedövande egenskaper upptäcktes kort efter det att den engelske kemisten Joseph Priestley 1772 hade lyckats framställa denna gas, som också går under namnet dikväveoxid. Men den började inte användas som bedövningsmedel förrän 1844. Den 10 december det året var Horace Wells, en tandläkare i Hartford i Connecticut i USA, med vid en föreläsning där man roade sig med lustgas. Wells lade märke till att en person som under lustgasens inverkan stötte emot en tung bänk med benet inte visade något tecken på att känna smärta. Wells var en man som hade medkänsla, och han hade svårt att se sina patienter ha ont när han behandlade dem. Han slogs omedelbart av tanken att använda gasen som bedövningsmedel. Men innan han gav den till andra prövade han den själv. Redan nästa dag satte han sig i sin operationsstol och andades in gasen ända tills han förlorade medvetandet. Därefter drog en av hans kolleger ut hans värkande visdomstand. Det här var en historisk händelse. Äntligen var det möjligt att utföra smärtfri tandkirurgi! *

Sedan dess har det skett många tekniska framsteg på tandläkarkonstens område. Du kommer därför att upptäcka att ett tandläkarbesök i dag inte är så obehagligt.

[Fotnot]

[Bild på sidan 28]

Löständer av elfenben som tillhört George Washington, USA:s förste president

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från National Museum of Dentistry, Baltimore, MD

[Bild på sidan 29]

En konstnärs återgivning av den första tandoperation där lustgas användes som bedövningsmedel, 1844

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från National Library of Medicine

[Bildkälla på sidan 27]

Genom tillmötesgående från National Library of Medicine