Hur en fiskeby blev en världsstad
Hur en fiskeby blev en världsstad
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I JAPAN
EN VACKER sommardag i augusti 1590 kom Tokugawa Ieyasu (till höger), som senare blev den förste Tokugawashogunen, * till fiskebyn Edo i östra Japan. På den tiden hade ”Edo bara några hundra fallfärdiga hus som tillhörde bönder och fiskare”, sägs det i en bok om Tokyos historia. (The Shogun’s City—A History of Tokyo) I närheten fanns en vanskött borg som byggts mer än hundra år tidigare.
Den här byn, som varit okänd i århundraden, skulle inte bara bli Japans huvudstad, Tokyo, utan den skulle också växa till en livlig miljonstad – över 12 miljoner människor bor i prefekturen Tokyo. Den skulle utvecklas och bli sätet för ledande finansinstitut och få inflytande på teknik, kommunikation, transport och handel över hela världen. Hur ägde denna fantastiska förändring rum?
Från fiskeby till shogunens stad
Under hundra år efter 1467 delade stridande länsherrar in Japan i ett antal län. Till sist lyckades Toyotomi Hideyoshi, en länsherre av låg börd, delvis ena landet. År 1585 blev han den egentlige härskaren. Till en början stred Tokugawa Ieyasu mot den mäktige Hideyoshi, men senare förenade de sina styrkor. Tillsammans belägrade de och intog slottet i Odawara, den mäktiga Hojoklanens fäste, och erövrade så Kantoregionen i östra Japan.
Hideyoshi överlät de åtta provinserna i det stora området Kanto till Ieyasu. Största delen av det hade tidigare tillhört Hojoklanen. Därmed kom Ieyasu att befinna sig öster om sitt ursprungliga område. Det här gjordes uppenbarligen avsiktligt för att hålla Ieyasu borta från Kyoto, där kejsaren – Japans galjonsfigur – bodde. Ieyasu gick trots allt med på detta och kom till Edo, så som det beskrevs i inledningen. Han satte i gång med att förvandla den här lilla fiskebyn till centrum för sitt område.
När Hideyoshi hade dött ledde Ieyasu en koalition av styrkor, huvudsakligen från östra Japan, mot styrkor från västra Japan, och år 1600, på en enda dag, vann han seger. År 1603 utnämndes Ieyasu till shogun och blev landets egentlige härskare. Edo blev nu Japans nya administrativa centrum.
Ieyasu befallde länsherrar att bidra med folk och material för att färdigställa ett enormt slott. Vid ett tillfälle användes omkring 3 000 skepp för att frakta de jättelika granitblock som huggits ut ur klipporna på Isehalvön, ungefär 10 mil söderut. När graniten lastats av i hamnen var det ett arbetslag på hundra män eller fler som fraktade blocken till byggplatsen.
Slottet, det största i Japan, blev färdigt 50 år senare, under den tredje shogunens regering, och det stod som en imponerande symbol för det dominerande Tokugawaväldet. Samurajer, krigare, som tjänade shogunen bosatte sig runt slottet. Shogunen krävde att länsherrarna skulle ha både slott på sina egna jordegendomar och residens i Edo.
För att fylla de samurajers behov som bodde i Edo kom fler och fler köpmän och hantverkare från olika delar av landet dit. År 1695 – omkring hundra år efter det att Ieyasu tillträtt området – hade Edos befolkning vuxit till en miljon! Edo hade då blivit den största staden i världen.
Från svärd till abakus
Shogunens styre var så effektivt när det gällde att hålla fred att samurajerna fick mindre att göra. De var förstås fortfarande stolta över sitt yrke, men deras makt minskade, och köpmännens makt ökade. Svärdet fick lämna plats för abakusen, ett enkelt räkneinstrument som var vanligt i Asien. Freden varade i mer än 250 år. Människor i allmänhet, särskilt köpmännen, hade det bra materiellt sett och blev mer självständiga. En unik kultur utvecklades.
Invånarna gick på kabuki (historiska dramer), bunraku (dockteater) och rakugo (komiska sketcher). Under de varma sommarkvällarna samlades folk på den svalkande Sumidaflodens strand i Edo. De tittade också på fyrverkerier, en tradition som fortfarande är populär.
Edo förblev dock en okänd stad för den övriga världen. I mer än 200 år var det förbjudet för landets invånare att ha kontakt med utlänningar, med undantag för – i mycket begränsad omfattning – holländare, kineser och koreaner. Men så en dag ändrade en oväntad händelse stadens och landets karaktär.
Från Edo till Tokyo
Utanför Edos kust visade sig plötsligt fartyg som bolmade ut svart rök och såg egendomliga ut. Häpna fiskare trodde att det var flytande vulkaner! Vilda rykten spreds i Edo, och det ledde till massflykt.
De här fartygen, en flotta på fyra skepp ledda av den amerikanske befälhavaren Matthew C. Perry, kastade ankar i Edobukten den 8 juli 1853 (bild här ovan). Perry krävde att shogunregeringen skulle öppna Japan för amerikansk handel. Perrys besök fick japanerna att inse hur långt efter Japan hade kommit den övriga världen när det gällde militär och teknisk utveckling.
Det här utlöste en kedja av händelser som ledde till att Tokugawaregimen föll och kejsarmakten återinfördes. År 1868 fick Edo namnet Tokyo, som betyder ”den östra huvudstaden”, vilket anger stadens läge sett från Kyoto. Kejsaren flyttade sitt residens från palatset i Kyoto till slottet i Edo, som senare byggdes om till det nya kejsarpalatset.
Under inflytande av västerländsk kultur började den nya regimen modernisera Japan. Det var mycket som skulle göras innan man kom ifatt. Somliga talar om den här perioden som undrens tid. År 1869 öppnades en telegrafförbindelse mellan Tokyo och Yokohama. Snart följdes detta av att den första järnvägslinjen mellan de båda städerna anlades. Tegelbyggnader växte plötsligt upp mitt ibland trähusen. Banker, hotell, varuhus och restauranger byggdes. De första universiteten grundades. Stenlagda gator ersatte grusvägarna. Hjulångare färdades uppför och nerför Sumidafloden.
Till och med människorna började se annorlunda ut. De flesta bar den traditionella kimonon, men fler och fler japaner satte på sig västerländska kläder. Män lade sig till med mustasch och gick med hög hatt och käpp. En del kvinnor bar eleganta dräkter och lärde sig dansa vals.
Öl blev en lika populär dryck som saké, och baseboll tävlade med sumobrottning om platsen som landets favoritsport. Tokyo var som en jättesvamp som sög åt sig populära kulturella och politiska uppfattningar och införlivade dem i livsstilen. Staden växte och växte tills den en dag drabbades av en katastrof.
Reser sig ur askan
Den 1 september 1923, medan många höll på att laga sin lunch, skakades Kantoområdet av en våldsam jordbävning som följdes av hundratals mindre efterskalv, däribland en kraftig skakning ett dygn senare. Förödelsen efter själva jordbävningen var stor, men de efterföljande eldstormarna förvärrade situationen ytterligare. Större delen av Tokyo brann ner till grunden. Sammanlagt dog mer än 100 000 människor, varav 60 000 i Tokyo.
Tokyoborna tog itu med den enorma uppgiften att återuppbygga sin stad. När den återhämtat sig till viss grad drabbades den av ytterligare en katastrof – flyganfall under andra världskriget. De uppskattningsvis 700 000 bomber som föll natten mellan den 9 och 10 mars 1945, från midnatt till omkring tre på morgonen, vållade mycket stor förödelse. Byggnaderna var till största delen av trä, och bomberna – napalm och en ny typ av brandbomber som innehöll magnesium och geléartad bensin – satte eld på stadens överbefolkade centrala delar och dödade mer än 77 000 människor. Det var den mest förödande bombningen med konventionella vapen i historien.
Trots katastrofen kunde Tokyo efter kriget makalöst nog resa sig ur askan och återuppbyggas. År 1964, mindre än 20 år senare, hade staden återhämtat sig så pass att sommar-OS kunde hållas där. De senaste 40 åren har kännetecknats av oavbrutet byggande allteftersom storstadsdjungeln brett ut sig utåt och uppåt.
Tokyoandan är stadens räddning
Vid 400 års ålder är den stad som nu är känd som Tokyo inte alls gammal jämfört med andra storstäder i världen. I vissa delar av staden kan man fortfarande känna en atmosfär av gamla tider, men generellt sett återstår inte mycket av byggnaderna och strukturen från förr. En närmare titt på staden uppenbarar dock ett mönster från det gamla Edos tid.
I det centrala Tokyo finns det ett mycket stort område med grönska. Kejsarpalatset och dess omgivande marker ligger på just den plats där det ursprungliga slottet låg. Härifrån strålar stadens huvudgator ut likt trådarna i ett spindelnät, ungefär som de gjorde i Edo. Till och med den labyrint av smågator som går kors och tvärs genom staden påminner om det gamla Edo. De flesta av gatorna har inte ens något namn! I stället för det rutmönster av kvarter som finns i andra storstäder i världen har Tokyo numrerade tomter av olika form och storlek.
Men av allt som finns kvar är kanske Tokyoandan det mest framträdande – förmågan att ta till sig det som är nytt, särskilt det som är utländskt, och att återhämta sig och vara besluten att gå vidare trots jordbävningar, en långvarig lågkonjunktur och problem med överbefolkning. Kom och se själv vilken livfull anda som råder i Tokyo – den lilla okända fiskebyn som trätt fram och fått internationell bemärkthet.
[Fotnot]
^ § 3 Shogunen var genom arv befälhavare för den japanska armén och hade den verkliga makten under kejsarens ledning.
[Karta på sidan 11]
(För formaterad text, se publikationen)
JAPAN
TOKYO (Edo)
Yokohama
Kyoto
Osaka
[Bild på sidorna 12, 13]
Dagens Tokyo
[Bildkälla]
Ken Usami/photodisc/age fotostock
[Bildkälla på sidan 11]
© The Bridgeman Art Library
[Bildkälla på sidan 13]
The Mainichi Newspapers