Misstag som ledde till världskrig

Skulle ett tredje världskrig kunna börja av en tillfällighet? Skulle statsmän och deras militära rådgivare helt kunna felbedöma riskerna och orsaka miljoner människors död?

DET vet vi inte, men vad vi vet är att det har hänt tidigare. För snart hundra år sedan satte ledare i Europa i gång det stora kriget, som senare kom att kallas första världskriget, omedvetna om vilken omfattning detta krig skulle få och vilka ohyggligheter som väntade. ”Vi kunde inte tänka klart”, erkände David Lloyd George, som var brittisk premiärminister 1916–1922. Vi ska se på några viktiga händelser som ledde fram till det fasansfulla slaktandet.

”Ingen av statsmännen ville ha krig i stor skala”, skrev historikern A. J. P. Taylor, ”men de ville hota, och de ville segra.” Tsaren i Ryssland menade att allt som möjligtvis kunde göras för fredens skull måste göras. Han ville inte bli ansvarig för ett enormt slaktande. Men på något sätt förlorade man kontrollen över händelserna. Det hela började med två ödesdigra skott klockan 11.15 den 28 juni 1914.

Två skott som förändrade världen

År 1914 hade mångårig rivalitet mellan europeiska makter skapat spända relationer och resulterat i att två rivaliserande förbund ingåtts: trippelalliansen mellan Österrike-Ungern, Italien och Tyskland samt trippelententen mellan Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Dessutom hade de här nationerna politiska och ekonomiska förbindelser med ett antal andra länder, däribland länderna på Balkan.

Balkan var då en politiskt instabil region som förargade sig över stormakternas dominerande ställning, och många hemliga organisationer verkade för att man skulle uppnå självständighet. En liten grupp ungdomar konspirerade för att mörda den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand under hans besök i Bosniens huvudstad, Sarajevo, den 28 juni. * Det var inte många poliser på plats, vilket gjorde uppgiften lättare. Men attentatsmännen var dåligt tränade. En av ungdomarna kastade en liten bomb men missade målet, och andra gjorde ingenting när det blev dags. Gavrilo Princip var den av konspiratörerna som lyckades, och han gjorde det av en ren händelse. Hur då?

När Princip såg ärkehertigen åka förbi utan att ha skadats av bomben, försökte han förgäves ta sig fram till bilen. Besviken gick han tvärs över gatan till  ett kafé. Under tiden hade ärkehertigen, som var rasande över mordförsöket, bestämt sig för att ändra färdväg. Men hans chaufför kände inte till de ändrade planerna utan körde i fel riktning och blev tvungen att vända bilen. Just då kom Princip ut från kaféet och fick se ärkehertigen i den öppna bilen på mindre än tre meters håll! Princip sprang fram mot bilen och avfyrade två skott som dödade ärkehertigen och hans hustru. * Princip, en naiv serbisk nationalist, kunde nog inte ana vilken lavin han just hade utlöst. Men man kan inte ge honom ensam skulden för de fasansfulla händelser som följde.

Europa moget för krig

Före 1914 hade de flesta nationer i Europa en romantisk föreställning om vad krig innebar. De såg krig som något fördelaktigt, ädelt och ärofullt – och det trots att de bekände sig till kristendomen. Somliga statsmän menade till och med att ett krig skulle skapa nationell enhet och stärka folket! Vissa generaler försäkrade dessutom sina ledare om att segern skulle bli snabb och avgörande. ”På två veckor ska vi besegra Frankrike”, skröt en tysk general. Ingen anade att miljoner män skulle tvingas utkämpa ett skyttegravskrig i flera år.

Under åren före kriget hade också ”en våg av extrem nationalism svept fram över Europa”, sägs det i boken Cooperation Under Anarchy. ”Skolorna, universiteten, pressen och politikerna förenade sig i denna orgie i mytbildning och självförhärligande.”

De religiösa ledarna gjorde inte mycket för att stoppa den här destruktiva utvecklingen. Historikern Paul Johnson säger: ”På den ena sidan stod det protestantiska Tyskland, det katolska Österrike, det ortodoxa Bulgarien och det muslimska Turkiet. På den andra sidan stod det protestantiska Storbritannien, det katolska Frankrike och Italien och det ortodoxa Ryssland.” Han säger också att de flesta präster ”satte likhetstecken mellan kristendom och patriotism. Kristna soldater från alla trossamfund uppmanades att döda varandra i sin Frälsares namn.” Präster och nunnor mobiliserades också, och tusentals präster dödades senare i strid.

De europeiska allianser som skulle utgöra ett skydd mot ett storkrig kan i själva verket ha varit en bidragande faktor till kriget. Hur då? ”De europeiska stormakternas säkerhet hängde intimt ihop”, sägs det i boken Cooperation  Under Anarchy. ”Varje stormakt menade att dess egen säkerhet var beroende av dess allierades och kände sig därför tvingad att skynda till sina allierades försvar – också när dessa allierade hade provocerat sina angripare.”

Ett annat farligt element var den tyska Schlieffenplanen, som var uppkallad efter en tidigare chef för den tyska generalstaben, general Alfred von Schlieffen. Planen, som gick ut på att man skulle göra en snabb första attack, förutsatte att Tyskland skulle tvingas strida mot både Frankrike och Ryssland. Målet var därför att vinna en snabb seger över Frankrike medan Ryssland långsamt mobiliserade. Därefter skulle Ryssland anfallas. ”Så snart [Schlieffen]planen satts i verket var systemet med militära allianser närmast en försäkran om att ett allmänt krig skulle bryta ut i Europa”, sägs det i World Book Encyclopedia.

Lavinen drar fram

Trots att en officiell undersökning visade att det inte fanns anledning att misstänka den serbiska regeringen för inblandning i mordet på ärkehertigen, bestämde sig Österrike för att göra slut på det slaviska orosmomentet i riket en gång för alla. Österrike ville ”lära Serbien en läxa”, säger historikern J. M. Roberts.

I ett försök att lätta på spänningarna arbetade Nicholas Hartwig – den ryske ambassadören i den serbiska huvudstaden – på en möjlig kompromisslösning. Men han fick en hjärtattack och dog under mötet med den österrikiska legationen. Den 23 juli sände Österrike slutligen Serbien en lista på krav som innebar ett ultimatum. Eftersom Serbien inte kunde godta alla krav, bröt Österrike omedelbart de diplomatiska förbindelserna. Därmed strandade de diplomatiska förhandlingarna.

En del försök att förhindra ett krig gjordes ändå. Storbritannien föreslog en internationell konferens, och Tysklands kejsare uppmanade den ryske tsaren att inte mobilisera. Men man förlorade kontrollen över händelserna. ”Statsmän, generaler och hela nationer överväldigades av den enorma omfattningen av de händelser som höll på att utvecklas”, sägs det i boken The Enterprise of War.

Den österrikiske kejsaren försäkrades om tyskt stöd och förklarade Serbien krig den 28 juli. Ryssland stödde Serbien och försökte därför hålla tillbaka Österrike genom att tillkännage att man tänkte mobilisera omkring en miljon ryska soldater längs den österrikiska gränsen. Eftersom detta skulle lämna Rysslands gräns mot Tyskland utan försvar, gav den ryske tsaren motvilligt order om allmän mobilisering.

Tsaren försökte övertyga den tyske kejsaren om att han inte hade några planer på att invadera Tyskland. Men den ryska mobiliseringen fick tyskarna att agera snabbt, och den 31 juli sattes Schlieffenplanen i verket. Tyskland förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti och mot Frankrike två dagar senare. I tyskarnas krigsplaner ingick att de skulle marschera genom Belgien. Storbritannien motsatte sig detta och varnade Tyskland för att en kränkning av Belgiens neutralitet skulle leda till att britterna förklarade krig. Tyska trupper marscherade in i Belgien den 4 augusti. Tärningen var kastad.

”Den största diplomatiska katastrofen i modern tid”

”Storbritanniens krigsförklaring var det slutliga bidraget till den största diplomatiska katastrofen i modern tid”, skrev historikern Norman Davies. Den samtida historikern Edmond Taylor skrev att sedan Österrike förklarat krig den 28 juli ”uppstod ett allmänt kaos som spelade en allt viktigare roll när det gällde att generera [krig]. Alltför mycket hände alltför fort på alltför många platser. ... De mest skarpsinniga hjärnorna kunde inte längre bearbeta och sammanställa de rådata som matades in i dem.”

Mer än 13 miljoner soldater och civila fick betala med sina liv för detta katastrofala ”kaos”. Optimismen när det gällde framtiden och den mänskliga naturen fick sig också en allvarlig knäck när så kallade civiliserade människor beväpnade med kraftfulla, massproducerade, nyuppfunna vapen slaktade varandra i en aldrig tidigare skådad omfattning. Världen skulle aldrig mer bli sig lik. (Se rutan  ”Världskrig – ett tidstecken?”)

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 20]

 VÄRLDSKRIG – ETT TIDSTECKEN?

Bibeln har förutsagt att krig ska vara en del av det tecken som kännetecknar de sista dagarna för den nuvarande onda världsordningen. (Matteus 24:3, 7; Uppenbarelseboken 6:4) Att det här tecknet uppfylls i vår tid visar att vi snabbt närmar oss den tid då Guds rike kommer att ta full kontroll över jorden. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10)

Guds rike kommer också att avlägsna en osynlig kraft som ligger bakom det som händer i världen – onda andevarelser som leds av Satan, Djävulen. ”Hela världen ligger i den ondes våld”, sägs det i 1 Johannes 5:19. Satans onda inflytande har bidragit till mycket av det lidande som mänskligheten drabbats av, utan tvivel också de ödesdigra händelser som resulterade i första världskriget. (Uppenbarelseboken 12:9–12) *

[Fotnot]

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo

[Bild på sidan 19]

Mordet på ärkehertig Ferdinand.

[Bildkälla]

© Mary Evans Picture Library