Den gyllene eran under drottning Elisabet I – myt eller verklighet?

HON var en legend redan under sin livstid. Författare, poeter, dramatiker och filmskapare har sedan gjort allt för att bevara hennes strålglans. De senaste åren har hon uppmärksammats genom en mängd utställningar och böcker. I en internationell undersökning blev hon framröstad som en av de tio främsta britterna. Det handlar om drottning Elisabet I av England.

Vad är det som gör att den här drottningen, som även kallades Jungfrudrottningen (Virgin Queen) och Good Queen Bess, alltid tycks ha fascinerat människor? Var hennes regeringstid verkligen en gyllene era?

En problemfylld start

Elisabet Tudor föddes 1533 och blev en stor besvikelse för sin far, kung Henrik VIII, som var i desperat behov av en manlig arvinge. Hennes mor, Anne Boleyn, var Henriks andra fru och lyckades aldrig föda honom en son. Henrik lät halshugga henne på grund av anklagelser som många anser var falska. Då var Elisabet bara två år.

Vid den här tiden hade Henrik redan brutit med påven i Rom och utnämnt sig själv till överhuvud för Engelska kyrkan. Efter hans död 1547 försökte andliga rådgivare till hans unge son, Edvard VI, införa protestantismen fullt ut. Edvard dog efter bara sex år på tronen, och katolicismen återinfördes under den korta och blodiga period som Maria I, Elisabets halvsyster, regerade. * När Elisabet kom till makten 1558, vid 25 års ålder, ärvde hon ett land som var sönderslitet av religiösa strider och näst intill bankrutt. England hade förlorat sina franska besittningar, och Spanien utgjorde ett överhängande hot.

Elisabet skaffade sig snabbt skickliga rådgivare, och en del av dem följde henne under större delen av hennes 44 år vid makten. Första problemet hon tog itu med var religionsfrågan. Enligt National Maritime Museum valde hon ”att återinföra reformationen och bygga upp en statskyrka som varken var katolsk eller extremt protestantisk”. För att lugna dem som inte accepterade ett kvinnligt överhuvud för kyrkan tog hon sig titeln ”Supreme Governor”. Parlamentet antog sedan Uniformitetsakten, som fastslog kyrkans läror och liturgi, och i den behölls vissa katolska inslag. Men denna religiösa medelväg föll knappast i god jord hos katolikerna eller hos de radikala protestanterna, de så kallade puritanerna.

Elisabet var också bekymrad över hur hon skulle mottas som person. Hur skulle hon kunna vinna lojalitet och respekt från en nation som gick på knäna efter Maria I:s katastrofala regering? Hon beslöt sig för att spela på att hon var kvinna. Historikern Christopher Haigh förklarar: ”På tronen var Elisabet  Jungfrudrottningen, gentemot kyrkan var hon en moder, mot sina ädlingar var hon en faster, mot sina rådgivare en gnatig hustru och mot sina hovmän en förförerska.” Hemligheten bakom hennes popularitet var att hon ständigt försäkrade folket om att hon älskade dem. Och de älskade henne. Åtminstone såg Elisabet till att regelbundet tala om det för dem tills de trodde henne.

Parlamentet var mycket angeläget om att Elisabet skulle gifta sig och få en protestantisk tronarvinge. Den ene kunglige friaren efter den andre anmälde sitt intresse. Elisabet spelade intresserad och höll i gång äktenskapsförhandlingarna i månader, ibland år, men avböjde sedan frieriet så fort det politiska läget tillät det.

Elisabets religiösa kompromisser gjorde henne till måltavla för konspirationer. I kulisserna lurade hennes katolska kusin Maria Stuart, som det katolska Europa betraktade som rättmätig arvinge till Maria I. Hotet ökade 1568, när Maria Stuart tvingades abdikera som drottning av Skottland och flydde till England. Hon sattes i husarrest, men hamnade snabbt i centrum för katolska konspirationer mot den protestantiska Elisabet. Elisabet vägrade ändå bestämt att avrätta en monark. År 1570 utfärdade påven Pius V en påvlig bulla där han exkommunicerade Elisabet och löste hennes undersåtar från alla krav på trohet. Näste påve, Gregorius XIII, gick ännu längre och sade att det inte skulle vara någon synd att invadera England och avsätta drottningen med våld. Situationen nådde sin kulmen när Anthony Babingtons planer på att mörda Elisabet avslöjades och det visade sig att Maria var inblandad. Elisabet tvingades fatta ett beslut, och efter påtryckningar från parlamentet gick hon till sist med på att avrätta Maria år 1587. Detta väckte enorm vrede i det katolska Europa, och särskilt hos Filip II av Spanien.

Kung Filips djärva plan

Filip, som vid den här tiden var Europas mäktigaste man, hade försökt bevara England katolskt genom att fria till Elisabet när hon blev drottning, men hon hade avböjt. I åratal hade engelska kapare plundrat spanska skepp och hamnar och utmanat Spaniens koloniala övertag. Saken blev inte bättre av att Elisabet stödde holländarna i kampen för självständighet från Spanien. Marias avrättning blev nu droppen för Filip. Med påvens bifall beslöt han att spanska armadan, en enorm flotta på över 130 skepp, skulle segla till Nederländerna, ta ombord en invasionsarmé och sedan korsa Engelska kanalen och invadera England. Men innan flottan hade mobiliserats avslöjades planen av engelska spioner. Elisabet sände sir Francis Drake med 30 skepp till den spanska sjöstaden Cádiz, där han förstörde flera av spanjorernas skepp och därmed försenade armadan ett helt år.

När armadan slutligen satte segel 1588 var den engelska flottan redo. Trots beskjutning  seglade de spanska skeppen genom Engelska kanalen utan alltför stora skador och kastade ankar utanför franska Calais. Natten därpå satte engelsmännen eld på åtta skepp fullastade med brännbara ämnen och sände in dem bland de spanska skeppen, som skingrades i panik. Efter hårda strider fångades spanjorerna upp av en sydvästlig vind som förde dem bort från England och norrut mot Skottland. Hälften av skeppen förliste i stormar utanför Skottland och Irland, medan de övriga lyckades ta sig tillbaka till Spanien.

Den ”gyllene eran”

När Elisabet kom till makten hade England inga utländska besittningar. Spanjorerna drog däremot in stora rikedomar från vidsträckta områden i Nord-, Central- och Sydamerika. England ville vara med och dela på kakan. Ett antal äventyrare gav sig därför ut på världshaven i jakt på berömmelse, rikedom och nya handelsvägar till Kina och Fjärran Östern. Sir Francis Drake blev den förste engelske kapten som seglade jorden runt, och han plundrade spanska skepp längs Syd- och Nordamerikas västkust. För att bryta spanjorernas monopol i Nya världen försökte Sir Walter Raleigh grunda en koloni på Nordamerikas östkust. Han kallade området Virginia för att hedra Jungfrudrottningen, Virgin Queen. Även om de här tidiga koloniseringsförsöken misslyckades gav det engelsmännen mersmak. När den ”oövervinneliga armadan” besegrats växte Englands självförtroende som sjönation, och Elisabet understödde nya försök till handel på andra sidan jorden i Sydostasien. Grunden var lagd för Brittiska imperiet, som slutligen skulle omsluta hela jordklotet. *

Hemma i England insåg man behovet av utbildning. Nya skolor startades, och fler fick möjlighet att bekanta sig med litteraturen. Läslust i kombination med framsteg inom boktryckarkonsten ledde till en kulturell explosion. William Shakespeare och andra stora dramatiker gjorde succé, och folk strömmade till nyöppnade teatrar för att se deras pjäser. Poeter skrev finstämda sonetter, och kompositörer skrev nyskapande musik. Skickliga konstnärer målade utsökta miniatyrer av drottningen och hennes hovmän. Nya bibelöversättningar fick framträdande platser både i kyrkorna och i hemmen. Men denna guldålder skulle inte vara för evigt.

Glansen falnar

Elisabets sista år var fulla av problem. De gamla trofasta rådgivarna var döda, och nu fördelade hon privilegierna på några få utvalda, vilket ledde till hård rivalitet vid hovet och till och med ett misslyckat kuppförsök. Än en gång fylldes landet av religiösa motsättningar. Katolikerna vägrade att gå på protestantiska gudstjänster och blev allt mer förföljda. När Elisabet dog hade omkring 200 präster och lekmän avrättats. Även puritanerna  fängslades och avrättades. På Irland utbröt ett uppror mot det engelska styret, och kriget mot Spanien fortsatte. Skörden slog fel fyra år i rad, och det ledde till större arbetslöshet och ökat lösdriveri. De höga matpriserna orsakade upplopp. Elisabets popularitet dalade, och England älskade inte längre sin jungfrudrottning.

Undan för undan tappade Elisabet lusten att leva, och den 24 mars 1603 dog hon som den siste härskaren av huset Tudor. Nationen mottog beskedet under tystnad, men framåt kvällen firade de den nye monarken genom att tända bål och festa på gatorna. Äntligen hade de fått en kung – Jakob VI av Skottland, Maria Stuarts protestantiske son. Som Jakob I av England lyckades han med det Elisabet aldrig hade kunnat genomföra – han förenade England och Skottland under en härskare. Men den första optimismen vändes snart i besvikelse, och nationen började längta tillbaka till Elisabets dagar.

Var det verkligen en gyllene era?

Tidiga historiker hyllade Elisabet i alla upptänkliga tonarter. Några år efter hennes död beskrev William Camden hennes regering som en gyllene era av framgång då drottningen sporrade folket till stordåd. Den här uppfattningen fick stå oemotsagd i flera hundra år. Elisabets ryktbarhet blev ännu större i slutet av 1800-talet när man började tillskriva henne äran för att ha grundat Brittiska imperiet, som då täckte en fjärdedel av världen.

I dag är det inte alla historiker som betraktar Elisabets regering genom så rosafärgade glasögon. Ett historiskt uppslagsverk säger: ”Elisabet har i efterhand fått ett rykte som vida överstiger hennes verkliga bedrifter. Det är tydligt att hennes egen propaganda, ... hennes långa liv, den tursamma segern över armadan och det faktum att hennes regering sammanföll med Shakespeareperioden har lockat oss att stämma in i en hyllningskör som förbiser att hon lät England förfalla till oregerlighet.” (The Oxford Illustrated History of Britain) Haigh, som citerades tidigare, förklarar varför en del historiker skrev som de gjorde: ”År 1603 framstod Elisabet som en dåraktig gammal kvinna, och man såg fram emot att få en Stuart till kung. På 1630-talet, när kungarna av huset Stuart hade visat sig bli en besvikelse, blev hon själva symbolen för alla furstliga dygder.”

Det råder inget tvivel om att Elisabet var en exceptionell kvinna i en mansdominerad värld. Hon var intelligent och beslutsam och en mästare på att skapa myten om sig själv. Med hjälp av sina ministrar, som skickligt regisserade alla tal och offentliga framträdanden, och med hjälp av klädsel och kungliga porträtt lyckades hon befästa bilden av sig själv och sin gyllene era.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 22]

”Elisabet har i efterhand fått ett rykte som vida överstiger hennes verkliga bedrifter.”

[Ruta/Bild på sidan 22]

JOHN DEE OCH BRITTISKA IMPERIET

  Elisabet kallade John Dee (1527–1608/09) för sin filosof. Han var en respekterad matematiker, geograf och astronom, men han var också mycket intresserad av astrologi och det ockulta. Han rekommenderade den mest gynnsamma dagen för Elisabets kröning och utövade sina konster vid hovet. Han uppmuntrade Elisabet att betrakta sig själv som drottning över ett framtida imperium som skulle härska över haven och kolonisera nya länder, och han sägs ha etablerat uttrycket ”Brittiska imperiet”. Som ett led i planerna för England utbildade han sjöfarare i navigering för att hjälpa dem i sökandet efter Nordost- och Nordvästpassagerna till Orienten, och han understödde försök att kolonisera den nordamerikanska kontinenten.

[Bildkälla]

Foto genom vänligt tillmötesgående från British Museum.

[Bilder på sidorna 20, 21]

A. Engelsmännen sänder in brinnande skepp bland de spanska skeppen. B. Sir Francis Drake. C. Drottning Elisabet. D. Globeteatern. E. William Shakespeare.

[Bildkällor]

A: Från boken The History of Protestantism (bd III); B: ORONOZ; C: Från boken Heroes of the Reformation; D: Från boken The Comprehensive History of England (bd II); E: Encyclopædia Britannica/11:e utgåvan (1911).

[Bildkälla sidan 19]

© The Bridgeman Art Library International