Jag valde en bättre levnadsbana

Berättat av Plamen Kostadinov

KLOCKAN var nästan tolv när jag vaknade. Överallt på golvet låg tomma flaskor, och de överfulla askfaten stank. Det fanns ingenting kvar av euforin från nattens party. Jag kände mig frustrerad och mer ensam än någonsin. Allt verkade så meningslöst! Låt mig berätta hur jag hamnade i det här bedrövliga tillståndet.

När jag var 14 år började jag min utbildning som konstnär. Det var sommaren 1980. Min pappa hade just berättat för mig att jag hade blivit antagen till konstskolan i staden Trojan i Bulgarien. Jag var mycket lycklig. På hösten det året flyttade jag till Trojan från min hemstad, Lovetj.

Jag tyckte om att bo långt borta från mina föräldrar och kunna göra precis vad jag ville. Jag började röka, och emellanåt drack jag mig också berusad tillsammans med mina skolkamrater. Det var inte tillåtet att röka eller dricka på skolan, men det gjorde det bara ännu mer spännande.

Min kärlek till konsten fortsatte att växa. Jag blev allt skickligare i att teckna, och jag började längta efter att bli berömd. När jag hade fullbordat min femåriga utbildning i Trojan ville jag fortsätta vid konstakademin i Sofia, huvudstaden. Det var den mest ansedda läroanstalten i Bulgarien. År 1988 kom jag in vid akademin som en av de åtta som antagits av alla sökande från hela landet. Jag var så stolt över att ha lyckats! En dag tittade jag mig i spegeln och sade stolt till mig själv: ”Ja, Plamen, nu råder det inget tvivel om att du kommer att bli en berömd konstnär!”

Den gamla personligheten skapas

Jag började snart klä mig i svart, och jag lade mig till med långt hår och skägg. Det var så många menade att en konstnär skulle se ut. Jag lade mig också till med det som jag trodde var en traditionell bohemisk livsstil för en konstnär. Det innebar bland annat att hyra ett rum i konstnärskvarteren och att ha det så slarvigt och rörigt som möjligt. Sedan tog jag hand om en katt med tre ungar och en liten hund. Att slösa med pengar ingick också i min livsstil.

Men min passion för konsten fortsatte att växa. Jag målade hela tiden och använde abstrakta motiv för att illustrera min fantastiska fantasivärld. Jag målade till och med på väggarna i mitt rum. Jag tänkte att detta var början på en lysande karriär.

I min livsstil ingick också att ofta festa tillsammans med mina studentkamrater. Vi samlades ofta i mitt rum, lyssnade på musik och drack mycket, till och med när vi förberedde oss för tentor. Våra filosofiska diskussioner kretsade kring musik, konst och meningen med livet. Vi talade ofta om övernaturliga krafter och utomjordingar. De här  diskussionerna satte i gång min fantasi och gav mig idéer till min nästa målning. Jag önskade att dessa euforiska känslor skulle vara länge, men de varade bara så länge jag var berusad. Nästa dag fanns det vanligtvis inte ett spår kvar av den här entusiasmen.

Efter att ha levt på det här sättet i omkring tio år kände jag mig otillfredsställd. Till skillnad från de lysande färger som jag använde i mina målningar kände jag mig allt mörkare inombords, och jag kände mig oerhört ensam. Mina drömmar om att bli en berömd konstnär började förblekna. Jag var deprimerad och visste inte hur jag skulle gå vidare med mitt liv. Det var det ögonblicket jag beskrev i början av min berättelse.

Räddad av sanningen

År 1990 beslöt jag att ställa ut min konst i Lovetj. Jag inbjöd Yanita, en bekant från akademin i Sofia, att ställa ut tillsammans med mig, eftersom hon också var från Lovetj. När utställningen stängde gick Yanita och jag till en restaurang i närheten för att fira. Under vårt samtal började hon berätta om det som hon fick lära sig vid sitt studium av Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hon talade med mig om den nya värld som Bibeln utlovar. Det väckte mitt intresse.

Yanita fortsatte sitt studium av Bibeln i Sofia, och emellanåt gav hon mig biblisk litteratur. Jag ska aldrig glömma hur ivrigt jag läste igenom broschyren ”Se! Jag gör allting nytt” och hur jag på bara några dagar slukade boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. * Det var inte svårt för mig att acceptera att Gud finns, och jag ville omedelbart lära mig att be. Jag kommer ihåg min första bön. Jag föll på knä och lade uppriktigt fram mina bekymmer för Jehova. Jag var helt övertygad om att han lyssnade på mig. Inre glädje och frid började ersätta min ensamhet.

I Sofia presenterade Yanita mig för ett gift par som var Jehovas vittnen. De erbjöd sig att studera Bibeln med mig och inbjöd mig till sina möten. Jag kommer ihåg mitt första möte i juni 1991. Jag kom två timmar för tidigt och väntade i en liten park. Nervös, ängslig och full av tvivel undrade jag hur de skulle ta emot mig. Till min förvåning välkomnade alla mig hjärtligt, trots mitt bisarra, bohemiska yttre. Från och med då var jag regelbundet med vid mötena och studerade Bibeln två gånger i veckan.

Jag blev hänförd när jag fick min första bibel. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv läst något så fantastiskt och slående som den vishet som kommer till uttryck i bergspredikan! Allteftersom mitt studium fortskred upplevde jag Guds ords förmåga att förändra i enlighet med det som sägs i Efesierna 4:23: ”Ni skall förnyas i den kraft som påverkar ert sinne.” Jag slutade röka och ändrade mitt ovårdade yttre. Förändringen var så stor att min pappa en dag när han kom för att möta mig vid stationen i Lovetj gick förbi mig utan att känna igen mig.

Jag började lägga märke till min omgivning. Oredan i mitt rum, de målade väggarna och stanken av cigarettrök stimulerade inte längre min kreativitet. Jag kände att jag måste städa upp. Jag målade väggarna vita, och därmed försvann den treögde utomjording som jag hade målat på väggen.

 Jag behöver väl inte tala om att mina vänner snart övergav mig, men de ersattes snabbt av alla dem jag lärde känna vid kristna möten och som fortfarande är mina kära vänner. Med ett så uppbyggande umgänge gjorde jag snabba framsteg. Den 22 mars 1992 blev jag döpt vid Jehovas vittnens första sammankomst i Bulgarien, som hölls i staden Plovdiv.

Tillbaka till Lovetj

Trots att jag visste att det inte skulle vara lätt för en konstnär att försörja sig i en småstad, beslöt jag att efter min examen återvända till Lovetj. Jag insåg att det åtminstone i mitt fall skulle vara mycket svårt att bli framgångsrik som konstnär och samtidigt sätta Guds rike främst i livet. Jag beslöt därför att ändra mina framtidsplaner och börja arbeta ideellt med att undervisa människor i Bibeln. Medan jag fortfarande gick på konstakademin arbetade Yanita, som hade tagit examen tre år före mig, redan nitiskt med att undervisa människor om Bibelns sanning i Lovetj. Hon var det enda vittnet för Jehova där.

När jag flyttade tillbaka till Lovetj, fanns där en liten grupp som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag tyckte mycket om att besöka människor från hus till hus och förkunna om det hopp för framtiden som jag hade kommit att tro på. Jag beslöt att ägna mig åt det här arbetet på heltid.

Men det uppstod svårigheter. År 1994 upphävdes registreringen av Jehovas vittnen som en religiös organisation, och en mycket omfattande förtalskampanj sattes i gång mot oss. * Ofta kallades vittnena till polisstationen och vår litteratur beslagtogs. Under den här svåra tiden var det inte tillåtet att samlas till möten på offentliga platser. Men vi höll regelbundet våra möten i ett 12 kvadratmeter stort rum i anslutning till Yanitas hus. En gång lyckades vi tränga in 42 personer i det där lilla rummet. För att inte störa grannarna stängde vi fönstret när vi sjöng våra sånger. Ibland, när det var varmt ute, blev det varmt och fuktigt i rummet, men vi var glada över att vara tillsammans.

Välsignelser från Jehova

Jag beundrade mycket Yanitas nit för den sanna tillbedjan, och med tiden blev vi förälskade i varandra. Vi gifte oss den 11 maj 1996. Trots att vi är olika som personligheter kompletterar vi varandra på ett underbart sätt. Hon är min närmaste vän och medhjälpare. Jag är tacksam mot Jehova för att han har gett mig en hustru som är värd ”långt mer än koraller”. (Ordspråksboken 31:10)

Några av mina tidigare vänner har gjort karriär som konstnärer, något som jag också drömde om en gång. Men jag är tacksam över att jag valde det som jag ser som en bättre levnadsbana. Jag har hjälpt många människor att finna en mening med sitt liv, och de är nu mina andliga bröder och systrar. Den berömmelse eller det erkännande som jag skulle ha kunnat få som konstnär är inget i jämförelse med de välsignelser som jag har fått i Jehovas tjänst. Jag är lycklig över att jag har lärt känna den störste konstnären av alla, Jehova Gud.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 12]

Min hustru, Yanita, och jag.