Jag längtar så efter att få säga: ”Äntligen tillsammans igen!”

Berättat av Abigail Austin

Det var en vacker aprildag 1995, och jag var nio år gammal. Tillsammans med vänner från församlingen skulle jag åka på utflykt på den engelska landsbygden. Vi åkte i flera bilar. Jag åkte tillsammans med mamma, pappa, min storasyster Sarah och Deborah, en vän till familjen. Plötsligt kom en mötande bil i hög fart över på fel sida av vägen och frontalkrockade med oss. Jag var den enda som överlevde.

TVÅ veckor senare vaknade jag upp på sjukhuset. Mitt skallben var krossat, och läkarna hade satt in flera plattor för att hålla ihop det. Ändå återhämtade jag mig snabbt. Till slut berättade mina släktingar vad som hade hänt, men jag kunde inte tro att det var sant. Jag fortsatte att intala mig att mina föräldrar och min syster varit och hälsat på mig, men att jag sovit och därför missat dem. Det var först när jag kom hem som verkligheten hann i kapp mig. Jag var helt förkrossad.

Vad hjälpte mig att hantera den här fruktansvärda tragedin?

Mitt andliga arv

Jag var den yngsta av fem barn. Vid tiden för olyckan var Sarah 22 år, Shane 20, Jessica 17 och Luke 15. Våra föräldrar var underbara och omtänksamma. Min pappa, Steve, var äldste i Shipleyförsamlingen av Jehovas vittnen i West Yorkshire, och han var känd för att alltid ta sig tid att lyssna på och hjälpa andra. Min mamma, Carol, var också mycket omtyckt och var som en dotter för de äldre i församlingen. Hon ordnade så att vi unga kunde träffas och hjälpte oss att få bra vänner. Hemma hos oss var alla välkomna. Våra föräldrar var också noga med att lära oss att vara omtänksamma mot våra medmänniskor.

På onsdagskvällarna studerade vi Bibeln tillsammans som familj. Ibland klädde vi ut oss till bibliska personer och gjorde små skådespel. Mamma och pappa lärde oss tidigt hur man förbereder sig för församlingsmötena och vad man kan säga när man talar med andra om Bibeln. Även om de hade fullt upp tog de sig tid med oss fem barn och hjälpte oss att bli andligt starka.

När Sarah, Shane och Jessica slutade skolan började de som pionjärer, eller heltidsförkunnare, och det gjorde också vår vän Deborah. Jag och Sarah stod varann särskilt nära. Hon var som en andra mamma för mig, och under mina skollov följde jag med henne för att tala med andra om Bibeln. Det var verkligen en underbar tid. Jag såg hur glada pionjärerna var, och jag trivdes så bra med dem. Mitt dröm var att bli pionjär tillsammans med Sarah när jag slutat skolan.

När vi var lediga var jag och min familj mycket tillsammans med andra i församlingen. Vi umgicks över generationsgränserna, och en stark samhörighet växte fram. Då kunde jag ändå inte ana hur mycket dessa vänner skulle betyda för mig längre fram!

 Efter olyckan

När jag skrevs ut från sjukhuset återvände jag hem. Shane och Jessica hade deltidsjobb och arbetade hårt för att ta hand om oss samtidigt som de fortsatte som heltidsförkunnare.

Många medvittnen i vår församling var till stor hjälp. De gjorde så mycket för vår skull! De lagade mat, städade, handlade och tvättade tills vi var på fötter igen, något som vi var otroligt tacksamma för. Otaliga kort och presenter kom från när och fjärran och bekräftade vilken innerlig kärlek som finns inom Jehovas organisation.

Efter ungefär ett år kom mina syskon fram till att jag behövde en tryggare familjesituation. Några snälla familjer i församlingen hade erbjudit sin hjälp, så mina syskon satte sig ner och funderade på vad mamma och pappa skulle ha tyckt varit bäst för mig, framför allt andligt. En familj utmärkte sig. Billy, en äldstebroder, och hans fru, Dawn, hade varit mycket goda vänner med vår familj, och de hade en femårig dotter, Lois. De tog emot mig med öppna armar och har behandlat mig som om jag vore deras egen dotter. Även om Lois varit tvungen att dela sina föräldrar med mig har jag aldrig upplevt henne som svartsjuk, och i dag är vi som två biologiska systrar.

Hur jag klarade av tragedin

Till att börja med undrade jag hur vår familj kunde drabbas av den här olyckan, speciellt med tanke på att mina föräldrar och även Sarah och Deborah alltid hade visat kärlek till Jehova Gud och sina medmänniskor. Men sedan kom jag att tänka på Job i Bibeln som behöll sin starka gudstro trots att han miste sina barn. (Job 1:19, 22) Jag tänkte: ”Det är Satans fel att det över huvud taget finns död och lidande, och han skulle bli nöjd om den här tragedin fick oss att sluta tjäna Gud.” (1 Moseboken 3:1–6; Uppenbarelseboken 12:9) Jag tänkte också på att Jehova har gett oss ett underbart uppståndelsehopp. (Johannes 5:28, 29) Snart kommer vi att få träffa mamma, pappa, Sarah och Deborah igen, men då i ett paradis på jorden! Det fick min kärlek till Jehova att växa.

När jag möter andra som har gått igenom tragedier och som inte vet något om Bibelns löfte om en uppståndelse, känner jag starkt för dem. Jag vill dela med mig av mitt hopp, för jag är övertygad om att det är tack vare Jehova och hans organisation som jag och mina syskon klarat av den här tuffa tiden så bra som vi gjort. Vi vet att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Det vi har varit med om kanske också kan få föräldrar att tänka över om de har gett sina barn en tillräcklig andlig grund för att kunna fortsätta tjäna Jehova även om något skulle hända dem.

Jag har försökt leva på samma sätt som jag skulle ha gjort om mamma och pappa hade levt. Jag vet att de skulle ha velat att jag ansträngde mig för att hjälpa andra, precis som de gjorde. Jag har varit heltidsförkunnare sedan jag slutade skolan, och nu är Lois min pionjärkompis. Mina syskon är gifta och tjänar Jehova troget i sina respektive församlingar.

Jag ser verkligen fram emot uppståndelsen i Guds nya värld! Då kommer all död och smärta att vara borta. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Tanken på att vår familj kommer att återförenas får mig att kämpa vidare. Jag längtar så efter att få ge mamma, pappa, Sarah och Deborah en stor kram och säga: ”Äntligen tillsammans igen!”

[Bild på sidan 23]

Abigail (andra från vänster) med sin adoptivfamilj i dag.