”Universums kraftfullaste inlärningsmaskin”

SÅ HAR hjärnan hos ett spädbarn beskrivits, och det av goda skäl. Ett barn som kommer till världen är som en svamp, redo att använda sina sinnen för att suga in alla intryck från omvärlden.

Framför allt fascineras barnet av andra människor – deras ansikten, röster och beröringar. I boken Att ta hand om små barn av Penelope Leach sägs det: ”Om man undersöker vilka syner som intresserar barnet mest, vilka ljud som fångar dess uppmärksamhet, vilka sinnesförnimmelser det njuter mest av och försöker få uppleva på nytt, visar det sig att de alla lättast uppnås genom en vuxen människa som tar vård om det.” Det är verkligen inte konstigt att föräldrar är så viktiga för barnets utveckling!

Meningslöst joller?

Både föräldrar och barnläkare förundras över hur nyfödda barn kan lära sig ett språk bara genom att lyssna på det. Forskarna har sett att en nyfödd bebis vänjer sig vid mammans röst på bara några dagar och föredrar den framför okända röster. Inom några veckor kan han höra skillnad på talljuden i föräldrarnas modersmål och i andra språk. * Och inom några månader kan han uppfatta var ett ord  slutar och ett annat tar vid och på så sätt skilja mellan vanligt tal och meningslösa ljud.

Aposteln Paulus skrev: ”När jag var ett spädbarn talade jag som ett spädbarn.” (1 Korinthierna 13:11, Modern King James Version) Hur talar ett spädbarn? Oftast kommer det bara en ström av osammanhängande joller. Är det bara meningslösa ljud? Knappast! I en bok om barnens fem första år säger Lise Eliot att talet är ”en komplicerad motorisk uppgift som kräver ett omedelbart samspel mellan tiotals muskler som styr läpparna, tungan, gommen och struphuvudet”. Hon tillägger: ”Jollret kanske bara verkar vara ett charmigt sätt att få uppmärksamhet, men det är också en mycket viktig träning inför den komplexa och fysiskt krävande uppgiften att tala.” (What’s Going On in There?—How the Brain and Mind Develop in the First Five Years of Life)

När barnet jollrar brukar föräldrarna själva svara med ett livfullt daddaspråk, och detta fyller också en funktion. Det överdrivna talet stimulerar barnet att svara. På så sätt lär sig barnet konversationens första grunder, och det kommer han att ha nytta av hela livet.

En föränderlig roll

Småbarnsföräldrar har fullt upp med att ta hand om det nyfödda barnets alla behov. Lillen gråter, och vips är någon där för att mata honom. Lillen gråter, och snabbt är någon på plats för att byta blöja. Lillen gråter, och genast börjar någon vagga honom. Sådan här ompyssling är helt naturlig och nödvändig. Det är ett av de främsta sätten för föräldrar att sköta uppgiften att vårda sitt barn. (1 Thessalonikerna 2:7)

Med tanke på det som sagts hittills är det helt naturligt att ett barn tror att han är universums medelpunkt och att vuxna – och särskilt föräldrarna – enbart existerar för att följa hans minsta vink. Den här uppfattningen är så klart felaktig men fullt begriplig. Kom ihåg att under ett helt år har detta varit barnets verklighet. I hans värld är han kungen i ett rike bebott av storvuxna människor vars enda roll är att betjäna honom. Familjerådgivaren John Rosemond skriver: ”Det tar knappt två år att skapa den här illusionen; det tar minst sexton år att utplåna den! Och detta är paradoxalt nog en förälders jobb: att få sitt barn att tro på en saga, och sedan, om än så försiktigt, spräcka bubblan.”

Vid omkring två års ålder spricker bubblan med besked genom att föräldrarna byter roll från vårdare till uppfostrare. Nu upptäcker barnet att föräldrarna inte alltid gör som han vill; i stället är det han som förväntas göra som de vill. Regimen har störtats, och den tidigare kungen jublar knappast över maktskiftet. Krampaktigt försöker han hålla sig kvar på sin tron. Hur då?

 Trotsåldern

Vid omkring två års ålder genomgår många barn en dramatisk beteendeförändring, som ofta visar sig i dåligt humör och raseriutbrott. Den här frustrerande perioden kallas ofta trotsåldern. Plötsligt är favorituttrycken ”Nej!” och ”Vill inte!” Tvååringen kan bli frustrerad både över sig själv och sina föräldrar när han kämpar med sina motstridiga känslor. Han vill bort från mamma och pappa, och samtidigt vill han vara nära dem. De rådvilla föräldrarna vet varken ut eller in, och inget de gör verkar fungera. Vad är det som händer?

Tänk på vilken radikal förändring som har ägt rum i barnets liv. Fram tills nyligen behövde han bara gny, så kom de vuxna springande. Nu börjar han inse att hans ”styre” bara var tillfälligt och att han kommer att bli tvungen att göra åtminstone några saker själv. Det blir mer och mer tydligt att han har en underordnad roll, som kan sammanfattas med Bibelns ord: ”Ni barn, var lydiga mot era föräldrar i allt.” (Kolosserna 3:20)

Under den här svåra perioden gäller det för föräldrarna att visa vem som bestämmer. Om de gör det på ett fast men kärleksfullt sätt kommer barnet att anpassa sig till den nya situationen. Och det här gör det i sin tur möjligt för honom att fortsätta utvecklas som människa.

Moraliska värderingar

Djur, och till och med maskiner, kan känna igen ord och imitera mänskligt tal. Men det är bara vi människor som kan ta ett steg tillbaka och granska oss själva. Vid omkring två eller tre års ålder kan ett litet barn till exempel känna stolthet eller bli generat och skämmas. Detta är de första stegen mot att bli en vuxen människa med moraliska värderingar, en som kan stå upp för det som är rätt även när andra gör fel.

Ungefär vid den här tiden får föräldrarna uppleva ett annat fantastiskt steg i barnets utveckling. Plötsligt börjar han bli medveten om andra människors känslor. När han var två lekte han bredvid andra, men nu kan han leka tillsammans med dem. Han kan också se när föräldrarna mår bra och kanske försöker göra dem glada. Det gör det troligen lättare att lära honom saker.

Mer än någonsin tidigare är treåringen mottaglig för att lära sig vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Det här är alltså en bra ålder för föräldrar att undervisa sina barn med målet att hjälpa dem att bli ansvarskännande vuxna.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 5]

En nyfödd bebis vänjer sig vid mammans röst på bara några dagar och föredrar den framför okända röster.

[Infälld text på sidan 6]

Mer än någonsin tidigare är treåringen mottaglig för att lära sig vad som är rätt och fel, bra och dåligt.

[Ruta på sidan 6]

VARFÖR RASERIANFALLEN KANSKE FORTSÄTTER

”En del föräldrar tror att barnet får raserianfall därför att de har gjort något fel och inte lyckats fylla barnets behov”, skriver John Rosemond i New Parent Power. ”Och om det är deras fel att barnet skriker säger det sig självt att de måste rätta till misstaget så fort som möjligt. Så efter att ha sagt nej, säger de ja. ... För att dämpa skuldkänslorna kanske de sedan ger barnet mer än det ursprungligen krävde. Detta fungerar. Raserianfallet upphör, föräldrarna är lättade, och barnet, som har lärt sig att utbrotten är ett bra sätt att få sin vilja igenom, slipar på tekniken och tar i ännu mer nästa gång.”