Hur jag fann lösningen på alla orättvisor

Berättat av Ursula Menne

Så länge jag kan minnas har jag brunnit för att alla ska behandlas rättvist. Det här ledde till och med till att jag fick sitta i fängelse i det kommunistiska Östtyskland. Av alla ställen var det just där som jag fick veta lösningen på alla orättvisor. Låt mig förklara.

JAG föddes 1922 i Halle, en tysk stad med över 1 200 år gamla anor. Den ligger omkring 20 mil sydväst om Berlin och var ett av protestantismens tidigaste fästen. Min syster, Käthe, föddes 1923. Pappa tjänstgjorde i det militära och mamma sjöng vid teatern.

Det var från pappa som jag fick min starka känsla för rättvisa. När han lämnade armén köpte han en butik. Eftersom de flesta av hans kunder var fattiga lät han dem handla på kredit. Men hans godhjärtenhet drev honom dessvärre i konkurs. Det pappa var med om borde fått mig att inse att kampen för jämställdhet och rättvisa är mycket svårare och mer komplicerad än man kan tro. Men ungdomliga ideal kvävs inte i första taget.

Från mamma ärvde jag en konstnärlig ådra, och det var hon som lärde mig och Käthe att tycka om sång, musik och dans. Jag var ett livligt barn, och min syster och jag hade ett underbart liv – fram tills 1939, vill säga.

Mardrömmen börjar

Efter grundskolan gick jag på en balettskola, där jag lärde mig fridans (Ausdruckstanz) efter Mary Wigmans modell. Hon var en pionjär inom fridansen, där man ger uttryck åt sina känslor. Jag började också måla. Det här gjorde att mina första tonår blev mycket spännande och lärorika. Men sedan kom 1939 och andra världskriget. Ett annat hårt slag var när min pappa dog i tuberkulos 1941.

Krig är en mardröm. Även om jag bara var 17 år när kriget bröt ut tyckte jag att världen hade blivit galen. Jag såg hur massor av normalt sett sansade människor rycktes med i den nazistiska hysterin. Sedan följde svårigheter, död och förödelse. Vårt hus blev allvarligt skadat i ett bombanfall, och kriget tog flera av mina släktingars liv.

När striderna upphörde 1945 bodde mamma, Käthe och jag fortfarande i Halle. Vid det här laget var jag gift och hade en liten dotter, men förhållandet mellan mig och min man var mycket spänt. Vi separerade, och eftersom jag var tvungen att försörja mig själv och min dotter arbetade jag som dansare och konstnär.

 Efter kriget delades Tyskland in i fyra ockupationszoner, och vår stad låg i den sovjetiska zonen. Nu blev vi tvungna att vänja oss vid att leva under kommunistiskt styre. År 1949 fick vår del av Tyskland, det så kallade Östtyskland, namnet Tyska demokratiska republiken (DDR).

Livet under kommunismen

Under den här perioden blev mamma sjuk, och jag fick ta hand om henne. Jag skaffade då ett kontorsarbete inom kommunen. Där kom jag i kontakt med oliktänkande studenter som försökte uppmärksamma en del av de orättvisor som begicks. En ung man hade till exempel nekats universitetsutbildning därför att hans pappa varit medlem i nazistpartiet. Jag kände den unge mannen väl, för vi brukade träffas och spela musik tillsammans. Jag kunde inte förstå varför han skulle straffas för något som hans pappa gjort. Mitt engagemang ökade, och jag bestämde mig för att delta i offentliga protester. Vid ett tillfälle satte jag till och med upp flygblad vid trappan utanför den lokala domstolen.

Min rättvisekänsla stördes också av en del brev som jag var tvungen att skriva som sekreterare till den regionala fredskommittén. Vid ett tillfälle planerade kommittén av politiska skäl att skicka kommunistisk propaganda till en äldre man i Västtyskland för att väcka misstankar mot honom. Jag blev så upprörd över det här oärliga förfaringssättet att jag gömde paketen på kontoret. På så sätt blev de aldrig skickade.

”Den värsta personen i rummet” gav mig hopp

En junidag 1951 kom två män in på mitt kontor och förklarade att jag var anhållen. De tog mig till fängelset Roter Ochse (Röda oxen). Ett år senare dömdes jag för samhällsomstörtande verksamhet. En student hade kontaktat hemliga polisen, Stasi, och angett mig på grund av mina protester med flygbladen. Rättegången var en fars eftersom ingen brydde sig om vad jag hade att säga till mitt försvar. Jag dömdes till sex års fängelse. Medan jag var i fängelset blev jag sjuk och placerades i en sovsal på sjukavdelningen tillsammans med 40 andra kvinnor. När jag såg de extremt olyckliga människorna där fick jag panik. Jag sprang fram till dörren och bultade på den med knytnävarna.

”Vad vill du?”, frågade vakten.

”Jag måste härifrån”, skrek jag. ”Sätt mig i isoleringscell eller vad som helst, bara jag slipper vara kvar här!” Naturligtvis lyssnade han inte på mig. Efter en stund lade jag märke till en kvinna som skilde sig från de andra. Hennes ögon utstrålade ett inre lugn. Så jag satte mig bredvid henne.

Till min stora förvåning sade hon: ”Om du ska sitta här får du allt vara försiktig.” Sedan fortsatte hon: ”De andra tycker att jag är den värsta personen i rummet, för jag är ett Jehovas vittne.”

Jag visste inte då att Jehovas vittnen betraktades som fiender till kommuniststaten. Men det jag visste var att två bibelforskare (som vittnena tidigare kallades) regelbundet hade besökt pappa när jag var liten. Jag mindes till och med att pappa hade sagt: ”Bibelforskarna har rätt!”

Jag grät av lättnad över att ha träffat den här underbara kvinnan, som hette Berta Brüggemeier. ”Snälla, berätta om Jehova”, sade jag. Från den stunden var vi ofta tillsammans och samtalade om Bibeln. Jag lärde mig bland annat att den sanne Guden, Jehova, är kärlekens, rättvisans och fridens Gud. Jag fick också veta att han kommer att utplåna all den skada som onda och tyranniska människor orsakat. ”Bara en liten tid till, och den ondskefulle är inte mer ... Men de ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid”, sägs det i Psalm 37:10, 11.

 Min frigivning och flykten till väst

Jag frigavs 1956 efter lite drygt fem år i fängelse. Fem dagar efter min frigivning flydde jag från DDR för att leva i Västtyskland. Vid det här laget hade jag två döttrar, Hannelore och Sabine, som jag tog med mig. Min man och jag skilde oss, och jag återupptog kontakten med vittnena. Under bibelstudiet insåg jag att jag behövde göra flera förändringar för att kunna leva i enlighet med Jehovas normer. Jag gjorde de här förändringarna och döptes 1958.

Längre fram gifte jag om mig, den här gången med ett Jehovas vittne, Klaus Menne. Vi hade ett underbart äktenskap och fick två barn, Benjamin och Tabia. Tragiskt nog omkom Klaus i en olycka för omkring 20 år sedan, och jag har varit änka sedan dess. Men jag får stor tröst av uppståndelsehoppet – att de som har dött ska få livet tillbaka i ett paradis på jorden. (Lukas 23:43; Apostlagärningarna 24:15) Jag är också otroligt glad över att alla mina fyra barn tjänar Jehova.

Tack vare mitt studium av Bibeln har jag insett att det bara är Jehova som kan skapa sann rättvisa. Till skillnad från människor tar han hänsyn till alla våra omständigheter och vår bakgrund, sådant som andra ofta inte vet något om. Vetskapen om det här ger mig frid redan nu, speciellt när jag ser eller upplever orättvisor. I Predikaren 5:8 kan man läsa: ”Om du i en provins får bevittna att den fattige förtrycks och nekas rättvisa, bli då inte förvånad över det som sker, för varje ämbetsman har en som är högre över sig, och den högste vakar över dem alla.” (The Revised English Bible) ”Den högste” är naturligtvis vår Skapare. ”Allting ligger naket och blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för”, sägs det i Hebréerna 4:13.

En tillbakablick på nästan 90 år

Ibland får jag frågan hur det var att först uppleva nazistiskt och sedan kommunistiskt styre. Det var inte lätt någotdera. Och båda regimerna, precis som alla mänskliga styrelseformer, bekräftar bara att människan inte kan styra sig själv. Bibeln säger rakt på sak: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9)

När jag var ung och naiv trodde jag att människor skulle kunna skapa ett rättvist styre. Nu vet jag bättre. Det är bara Skaparen som kan ge oss en verkligt rättvis värld, och det kommer han att göra när han tar bort alla onda och överlämnar styret av jorden åt sin Son, Jesus Kristus, som alltid sätter andras intressen framför sina egna. Bibeln säger om Jesus: ”Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet.” (Hebréerna 1:9) Jag är så tacksam mot Gud som har låtit mig lära känna denne underbare och rättvise Kung, och jag hoppas få leva för evigt under hans styre!

[Bild på sidan 23]

Jag, Hannelore och Sabine sedan vi kommit till Västtyskland.

[Bild på sidan 23]

Ett nyligen taget foto av mig, min son Benjamin och hans fru Sandra.