Tsunamin i Japan 2011 – Överlevande berättar

Läs ögonvittnesskildringar från dem som överlevde jordbävningen och tsunamin i Japan.

FREDAGEN den 11 mars 2011, klockan 14.46 lokal tid, drabbades Japan av den fjärde starkaste jordbävning som någonsin uppmätts i världen. Den orsakade en enorm tsunami och kraftiga efterskalv som skapade skräck och oro i flera veckor. Över 20 000 människor har rapporterats omkomna eller saknade. Men tusentals människor överlevde. Här är några av deras berättelser.

Tadayuki och hans fru Harumi var i sitt hem i Ishinomaki i prefekturen Miyagi när de hörde ett muller och huset började skaka våldsamt. ”Vi sprang ut och fick en chock när vi såg sprickorna i marken”, säger Tadayuki. ”Vi såg hur vårt hus gungade fram och tillbaka och dammet yrde som rök från väggarna.”

Skalvets epicentrum var 13 mil utanför Miyagis kust. Tsunamin skapade förödelse längs 67 mil av Japans stillahavskust. På vissa ställen  blev vågorna 15 meter höga vid kustlinjen, krossade vågbrytare och fördämningar och vällde 4 mil in i landet.

El-, gas- och vattenförsörjningen slogs ut helt. Omkring 160 000 hus, affärer och fabriker skadades eller sköljdes bort. Under en viss period härbärgerades så många som 440 000 i 2 500 tillfälliga boenden, som skolor och kommunala byggnader. Många andra fick bo hos släkt och vänner. Tiotusentals dog, men tusentals saknas fortfarande.

Smärtsamma förluster

Tsunamin dödade många fler än jordbävningen. Yoichi, som bodde i Rikuzentakata i prefekturen Iwate, misstänkte genast att det skulle komma en tsunami efter skalvet, så han förde sina föräldrar till ett närbeläget skyddsrum. Sedan återvände han för att se hur det gick för hans grannar. Eftersom han och hans fru Tatsuko fortfarande var oroliga för föräldrarna ville de åka tillbaka till dem men fick då veta att en tsunami närmade sig.

De rusade till ett annat skyddsrum men kunde inte komma in i byggnaden eftersom ingången blockerades av spillror. Sedan såg de något stort och svart närma sig och förstod att det var det lokala sågverket som kom drivande mot dem. ”Spring!” ropade Tatsuko.

Till sist kom de fram till en skolgård som låg på högre mark. Därifrån kunde de se hur tsunamin slukade hela området. ”Mitt hus sköljs bort”, sade någon. Nästan tre fjärdedelar av Rikuzentakata förstördes, och Yoichis föräldrar drogs med av vågen. Fadern hittades aldrig, men moderns kropp återfanns till sist.

Toru arbetade på en fabrik vid staden Ishinomakis kust. När det första skalvet lade sig sprang han till sin bil för att fly. Han skrek till andra att de skulle ta sig därifrån eftersom han trodde att det kunde komma en tsunami.

”Först körde jag hemåt, eftersom mitt hus var högt beläget, men jag fastnade snart i en trafikstockning”, berättar Toru. ”På radion hörde jag att tsunamin redan hade nått en grannstad. Jag öppnade bilfönstret så att jag skulle kunna ta mig ut ifall vågen kom. Snart såg jag en 2 meter hög vägg av svart vatten komma emot mig. Bilarna framför mig slungades bakåt, in i min bil, och vi spolades långt inåt land.

Jag lyckades nätt och jämnt ta mig ut ur fönstret, men  sedan sveptes jag i väg av det oljiga, stinkande vattnet. Jag slungades in i en bilverkstad, där jag fick tag i en trappa och tog mig upp på andra våningen. Med stor ansträngning kunde jag dra upp tre personer i säkerhet. Några av oss överlevde det stigande vattnet och den kalla, snöiga natten. Men andra som ropade på hjälp lyckades vi inte rädda.”

Före skalvet hade Midori i Kamaishi i Iwate varit och hälsat på sina morföräldrar. Hon hade precis slutat gymnasiet och hade visat sitt diplom för sin morfar, som var bunden till hemmet sedan en tid tillbaka. Han läste diplomet högt och berömde Midori. Fem dagar senare slog jordbävningen till.

Midori och hennes mamma, Yuko, uppmanade morföräldrarna att söka skydd, eftersom de trodde att det skulle komma en tsunami. Men morfadern sade: ”Nej, jag ger mig inte av. Det har aldrig kommit en tsunami så här långt in i landet.” De försökte bära honom ut ur huset men orkade inte lyfta honom, så de gav sig av efter hjälp. Men vid det laget hade tsunamin redan nått kusten. ”Skynda er! Spring!” ropade några män från en kulle i närheten. Tsunamin sköljde över det ena huset efter det andra. Midoris desperata skrik efter morföräldrarna hördes vida omkring. Senare hittade man kroppen efter hennes morfar, men hennes mormor har fortfarande inte återfunnits.

Hjälpinsatser

Japanska myndigheter sände genast ut brandmän, poliser och trupper från försvaret. Inom kort var mer än 130 000 personer från hela landet engagerade i räddnings- och hjälparbetet. Hjälp kom också från andra länder och internationella organisationer. Ett stort antal räddningsteam och medicinsk personal anlände snart. De sökte efter överlevande, gav medicinsk hjälp och röjde upp i förödelsen.

Organisationer av olika slag hjälpte sina medlemmar, och det gjorde även Jehovas vittnen. Genast efter skalvet och tsunamin på fredagseftermiddagen försökte vittnena kontakta varandra i de olika församlingarna för att få veta om alla var välbehållna. Men många vägar var oframkomliga, och elektriciteten och telefonförbindelserna hade slagits ut. Det var därför svårt att lokalisera människor över det stora område som var drabbat.

Takayuki, som är äldste i en församling av Jehovas vittnen i Soma i prefekturen Fukushima, lyckades bara få kontakt med några få familjer denna fruktansvärda fredagseftermiddag. ”Jag bestämde mig för att leta efter de andra dagen därpå”, säger han. ”När gryningen kom tog jag först bilen och gick sedan till fots för att hitta dem och fortsatte ända tills det blev kväll. Jag gick till 20 olika uppsamlingsplatser och hjälpcenter. När jag hittade församlingsmedlemmar läste jag bibeltexter för dem och bad tillsammans med dem.”

 Shunji från Ishinomaki berättar: ”Vi bildade team för att leta efter våra medtroende. När vi kom in i katastrofområdet fann vi inte ord för det vi såg. Bilar hängde i elstolpar, husen låg staplade på varandra, och högarna med spillror var till och med högre än husen. Vi såg en död människa som låg på ett biltak. Troligen hade han inte klarat den kalla natten. En annan bil hängde upp och ner mellan några hus. Det satt en död person i den.”

Shunji blev lättad när han hittade sina medtroende i olika hjälpcenter. ”När jag fick se dem insåg jag hur mycket jag älskar dem”, säger han.

”Ni kom så snabbt!”

Två unga japanska kvinnor som är Jehovas vittnen, Yui och Mizuki, bodde i närheten av varandra i Minamisanriku i Miyagi. När det första skalvet lade sig rusade de ut och träffade på varandra. Tillsammans sprang de upp på högre mark. Mindre än tio minuter senare såg de när deras hem och hela staden sveptes  bort av den ena vågen efter den andra.

I ett hjälpcenter träffade Yui och Mizuki andra vittnen som de kände, och de bad tillsammans. Nästa morgon kom vittnen från deras egen församling och från grannförsamlingar. De hade tagit sig över ett berg för att nå fram med mat och förnödenheter. Yui och Mizuki utropade: ”Vi förstod att ni skulle komma, men inte att ni skulle komma så snabbt!”

Hideharu, en tillsyningsman i Tomeförsamlingen, besökte också centret. Han berättar: ”Hela natten sökte jag efter våra vänner som bor vid kusten. Till slut, klockan 4 på morgonen, fick jag veta att några hade flytt till en skola. Klockan 7 samlades vi omkring tio stycken och gjorde i ordning risbollar, och tre av oss körde dit med maten. De flesta vägarna var förstörda, men med stor möda lyckades vi ta oss fram till skolan. Till och med de som hade förlorat sina egna hem kom för att ge hjälp åt andra.”

Det andliga behovet fylls

Jehovas vittnen samlas regelbundet för att studera Bibeln, och en del församlingar brukar göra det på fredagskvällarna. Så var det i Rikuzentakata, men där hade vittnenas Rikets sal (som deras möteslokal kallas) sköljts bort av tsunamin. ”Vi kan väl hålla mötet ändå”, föreslog ett vittne. Därför valde man ut en bostad som inte hade skadats så svårt och meddelade församlingsmedlemmarna.

Trots att det inte fanns någon el lyckades man få ljus med hjälp av en generator. Sexton personer var närvarande. ”Vi grät glädjetårar”, säger unge Yasuyuki, som förlorade sin lägenhet i tsunamin. ”Det var det bästa stället vi kunde vara på.” Hideko säger: ”Mötet stördes av flera kraftiga efterskalv, men medan vi var tillsammans rann all rädsla och all oro av mig.”

Sedan dess har församlingen hållit varenda möte enligt sitt vanliga schema. Två dagar senare, på söndagen, hade det tal som skulle hållas temat ”Ett världsvitt brödraskap räddat undan olycka”.

Organiserat hjälparbete

Olika myndighetsorganisationer påbörjade snabbt hjälparbetet, och det gjorde man även vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som ligger i Ebina i närheten av Tokyo. På lördagen, dagen efter jordbävningen, hade avdelningskontoret redan delat upp det stora område som drabbats i tre sektioner. På måndagen, tre dagar efter skalvet, besökte representanter från avdelningskontoret dessa områden.

Hjälpinsatserna pågick i veckor och månader. Tonvis med förnödenheter som skänkts av vittnen har delats ut. Under en period hade man 3 hjälpcenter och 21 lager- och distributionslokaler där man arbetade med att dela ut förnödenheterna. Under de två första månaderna delade hundratals volontärer ut över 250 ton mat, kläder och andra förnödenheter. Många vittnen har delat med sig av det de har fått åt sina grannar.

Jehovas vittnen i Rikuzentakata och i det närliggande Ofunato använder sin återuppbyggda Rikets sal till att stärka människor  andligen. Detta kommer att hjälpa invånarna där att hantera de svårigheter de möter när de försöker bygga upp sina liv igen och återhämta sig från traumat efter jordbävningen och tsunamin. Av de mer än 14 000 vittnen som fanns i katastrofområdet har 12 bekräftats döda, och 2 saknas fortfarande.

Många Jehovas vittnen som drabbades av den här fruktansvärda katastrofen har upplevt samma sak som en familj, som säger: ”När vi flydde hade vi bara var sin väska. Men våra medtroende försåg oss med allt vi behövde.” Det är verkligen fantastiskt att de som tjänar den sanne Guden, Jehova, får uppleva det världsvida brödraskap som Jesus och hans apostlar talade om! Det här bandet kan inte förstöras av tsunamivågor eller någon som helst naturkatastrof. (Johannes 13:34, 35; Hebréerna 10:24, 25; 1 Petrus 5:9)

[Ruta/Bild på sidan 18]

DEN EFTERFÖLJANDE KÄRNKRAFTSKATASTROFEN

De skador som tsunamin orsakade på reaktorerna i kärnkraftsverket i Fukushima Daiichi skapade stora rubriker världen över. Radioaktiva utsläpp spreds över Japan och andra länder. Tusentals evakuerades på grund av risken för dödlig strålning.

”Vi bodde alldeles i närheten av kärnkraftverket”, berättar Megumi. ”Dagen efter skalvet fick vi veta att det hade skadats och att vi skulle fly.” Hennes syster Natsumi säger: ”Helikoptrar smattrade, sirener tjöt, och hela tiden uppmanades folk att ge sig av.” Under de kommande veckorna flyttade de båda flickorna till nio olika platser. Till sist fick de återvända hem i två timmar för att hämta några av sina tillhörigheter.

Chikako, som är i 60-årsåldern, befann sig i Namie i Fukushima. ”När skalvet kom gick jag till ett skyddsrum i närheten. Där tillbringade mina båda barn och jag en sömnlös natt på grund av de starka efterskalven. Klockan 7 på morgonen blev vi tillsagda att genast flytta till ett hjälpcenter i en annan stad.

Vägarna var igenkorkade, så vi kom inte fram förrän klockan 3 på eftermiddagen. Då fick vi höra talas om explosionen vid kärnkraftverket. Jag hade trott att vi snart skulle kunna återvända hem, så vi hade inte tagit något med oss.” Hon och hennes familj flyttade från den ena platsen till den andra tills de slutligen lyckades få en lägenhet långt hemifrån.

[Bildkälla]

Foto av DigitalGlobe via Getty Images.

[Ruta/Bild på sidan 20]

LÄRDOMAR FÖR OSS ALLA

Yoichi från Rikuzentakata, som nämndes tidigare och som förlorade det mesta av det han ägde, säger: ”Jag kan verkligen intyga att materiella ägodelar inte skapar trygghet.” Liknande tankar har Guds tjänare genom alla tider gett uttryck åt, särskilt de som har tagit lärdom av det Jesus sade. Han förklarade att materiella saker är förhållandevis oviktiga i jämförelse med att få Guds godkännande och välsignelse. (Matteus 6:19, 20, 33, 34)

En annan lärdom är att man bör följa varningar som ges. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död. Många av dem i Japan som snabbt och utan att tveka sökte sig upp på höjder överlevde.

[Karta/Bilder på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

JAPAN

TOKYO

Kamaishi

Rikuzentakata

Ishinomaki

Minamisanriku

Soma

Kärnkraftverket i Fukushima

Ebina

Jehovas vittnens avdelningskontor

[Bilder]

Rikuzentakata, Iwate

Soma, Fukushima

Ishinomaki, Miyagi

Kamaishi, Iwate

Minamisanriku, Miyagi

[Bild på sidan 14]

Harumi och Tadayuki

[Bild på sidan 15]

Yoichi och Tatsuko

[Bild på sidan 17]

Yuko och Midori

[Bild på sidan 17]

Toru

[Bild på sidan 17]

Bilen som Toru körde.

[Bild på sidan 17]

Takayuki

[Bild på sidan 18]

Shunji

[Bild på sidan 19]

Mizuki och Yui

[Bild på sidan 19]

Hideharu

[Bild på sidan 19]

Hjälparbetare.

[Bild på sidan 20]

Rikets sal i Rikuzentakata efter tsunamin.

[Bild på sidan 20]

Återuppbyggnadsarbetet tre månader senare.

[Bild på sidan 20]

Den färdiga byggnaden.

[BildKÄLLA på sidan 14]

JIJI PRESS/AFP/Getty Images.