Herodotos tog sig an att beskriva de bakomliggande orsakerna till de grekiska krigen, och han inriktade sig speciellt på konflikten med perserna. År 490 och 480 f.v.t. gjorde perserna infall i det grekiska riket, och den senare invasionen mindes säkert Herodotos från sin barndom. Hans verk hade alltså ett tydligt tema, men han vek ofta av från ämnet med detaljerade skildringar av hur andra nationer påverkades av Persiens frammarsch.

Herodotos var en fängslande berättare. Han var extremt noggrann, och hans berättelser är rika på detaljer som ger läsaren en mer komplett bild av historien. Herodotos arbete kan verkligen ses som en bedrift med tanke på att det då knappt fanns några statliga arkiv eller historiska förteckningar.

Förr i tiden var det få som brydde sig om att dokumentera vad som hände, såvida det inte gällde något hjältedåd som man kunde skryta om i inskriptioner på monument. Herodotos var tvungen att grunda sitt arbete på egna iakttagelser, folktro och ögonvittnesskildringar. För att samla information reste han land och rike runt. Han växte upp i den grekiska kolonin Halikarnassos (nuvarande  Bodrum i södra Turkiet) och rörde sig över stora delar av Grekland.

Resorna gick norrut till Svarta havet och Skytien (i nuvarande Ukraina) och söderut till Palestina och Övre Egypten. Österut kom han så långt som till Babylon, och sista delen av sitt liv bodde han troligen i en grekisk koloni i vad som nu är södra Italien. Vart han än kom hade han ögonen öppna för ny information, och han sökte med ljus och lykta efter trovärdiga källor.

Kan man lita på Herodotos? Det han skrev om länder han besökt och saker han själv sett uppfattas i allmänhet som trovärdiga fakta. Han beskrev seder och bruk som var främmande för grekerna, till exempel skytiska kungliga begravningar och egyptiska mumifieringar. Arkeologiska upptäckter kan till viss del bekräfta informationen. I boken The Ancient History of Herodotus sägs det att Herodotos information om Egypten har ett värde som ”överträffar allt annat som skrivits om det landet av andra forntida historiker”.

Men ofta var Herodotos utlämnad till osäkra källor och opålitliga vittnesmål. Folk trodde starkt på gudarnas inblandning i människors liv och förehavanden. Herodotos själv var också färgad av det, och därför skulle många säga att han inte alltid uppfyller kriterierna för professionella historiker. Men Herodotos försökte skilja myt från fakta, och han var klok nog att förtydliga att han inte trodde allt han hörde. Han granskade och jämförde noga sina källor, och först därefter drog han sina slutsatser.

Herodotos såg det förmodligen som sin livsuppgift att bevara historien. Och med tanke på vad han hade att utgå från är hans arbete en fantastisk bedrift.