Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

LEVNADSSKILDRING

Jehova har hört mina böner

Jehova har hört mina böner

NÄR jag var tio satt jag och tittade upp på alla gnistrande stjärnor på den mörka natthimlen. Det jag såg fick mig att falla ner på knä och be. Jag hade bara helt nyligen hört talas om Jehova, men jag berättade ändå för honom precis hur jag tänkte och kände. Den bönen blev startpunkten för en livslång vänskap med Jehova Gud, den ”som hör bön”. (Ps. 65:2) Jag vill gärna berätta om varför jag bad till en Gud som jag precis hade börjat lära känna.

ETT BESÖK SOM FÖRÄNDRADE MITT LIV

Jag föddes den 22 december 1929 i Noville, en liten by med nio bondgårdar i närheten av Bastogne i de belgiska Ardennerna. Jag har fina minnen från min barndom hemma på gården tillsammans med mina föräldrar. Min lillebror, Raymond, och jag brukade mjölka korna för hand varje dag, och vi hjälpte till när det var skördetid. Det var en stark sammanhållning i vår lilla by. Alla ställde upp och hjälpte varandra.

Tillsammans med familjen på gården.

Mina föräldrar, Emile och Alice, var djupt troende katoliker, och de gick i mässan varje söndag. Men omkring 1939 kom det några pionjärer från England till vår by, och de erbjöd pappa en prenumeration på tidskriften En Ny Värld (som nu heter Vakna!). Pappa förstod direkt att han hittat sanningen och började läsa Bibeln. Men när han slutade vara med vid mässan blev våra grannar, som varit så vänliga, riktigt upprörda. De försökte övertala pappa att fortsätta vara katolik, och det blev heta diskussioner.

Det gjorde ont i mig att se pappa bli så illa behandlad av våra grannar. Och det var det som fick mig att be den bön som jag nämnde i inledningen. Jag blev så glad när jag märkte att motståndet från våra grannar klingade av, och det övertygade mig om att Jehova är den ”som hör bön”.

LIVET UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Nazityskland invaderade Belgien den 10 maj 1940, vilket ledde till en massflykt från landet. Vår familj flydde till södra Frankrike. Längs vägen hamnade vi ibland mitt i häftiga strider mellan de tyska och franska styrkorna.

Med tiden kunde vi återvända till vår gård, bara för att upptäcka att det mesta av det vi ägde hade blivit stulet. Det var bara vår hund, Bobbie, som var kvar och mötte oss. Det jag hade upplevt fick mig att undra varför det finns så mycket krig och lidande.

I tonåren fick jag ett ännu närmare förhållande till Jehova.

Vid den tiden brukade vi få besök av Emile Schrantz, a som var äldste och pionjär. Vi uppskattade verkligen de här besöken. Han använde Bibeln för att visa varför det finns så mycket lidande, och han besvarade andra stora livsfrågor som jag hade. Det gjorde att jag kom ännu närmare Jehova och blev övertygad om att han är en kärleksfull Gud.

Innan kriget tog slut kunde vår familj också hålla kontakt med andra vänner. I augusti 1943 besökte José-Nicolas Minet vår gård för att hålla ett tal. Han frågade: ”Vem vill bli döpt?” Pappa och jag räckte upp handen. Sedan blev vi döpta i en liten flod i närheten.

I december 1944 inledde den tyska armén en sista stor offensiv på västfronten – allmänt känd som Ardenneroffensiven. Vi bodde i närheten av striderna, och i omkring en månad var vi tvungna att hålla oss nere i källaren. En gång när jag skulle ge djuren foder träffades gården av artillerigranater, som förstörde taket på vår ladugård. En amerikansk soldat som var i stallet intill skrek: ”Lägg dig ner!” Jag sprang till honom och lade mig ner, och han satte sin hjälm på mitt huvud för att skydda mig.

ANDLIGA FRAMSTEG

Vår bröllopsdag.

Efter kriget började vi hålla kontakt med en församling i Liège, cirka 9 mil norr om oss. Så småningom bildades en liten studiegrupp i Bastogne. Jag började jobba på skattemyndigheten och fick möjlighet att studera juridik. Och senare blev jag anställd som notarie. År 1951 hölls en liten kretssammankomst i Bastogne. Det var omkring hundra närvarande, bland annat en pionjärsyster som hette Elly Reuter och som verkligen brann för sanningen och tjänsten. Hon hade cyklat 5 mil för att kunna vara med på sammankomsten. Det dröjde inte länge förrän vi blev kära och förlovade oss. Elly hade blivit inbjuden till Gileadskolan i USA. Hon skrev till huvudkontoret och förklarade varför hon var tvungen att tacka nej till inbjudan. Broder Knorr, som var ansvarig för organisationens verksamhet på den tiden, svarade vänligt att hon kanske en dag kunde få gå Gileadskolan med sin man. Vi gifte oss i februari 1953.

Elly och vår son, Serge.

Samma år var Elly och jag med vid konventet ”Den nya världens samhälle”, som hölls på Yankee Stadium i New York. När vi var där träffade jag en broder som erbjöd mig ett bra jobb och tyckte att jag skulle flytta till USA. Elly och jag bad till Jehova om saken. Sedan bestämde vi oss för att tacka nej till erbjudandet och i stället åka tillbaka till Belgien för att stötta den lilla gruppen på omkring tio förkunnare i Bastogne. Året därpå blev vi glada när Elly födde en liten pojke som fick heta Serge. Men sju månader senare blev Serge sorgligt nog sjuk och dog. Vi var helt förtvivlade och berättade för Jehova om hur vi kände. Och vi fick stor tröst av att tänka på uppståndelsehoppet.

HELTIDSTJÄNSTEN

I oktober 1961 hittade jag ett deltidsjobb som skulle göra det möjligt för mig att bli pionjär. Men samma dag fick jag ett telefonsamtal från landstjänaren på avdelningskontoret i Belgien. Han frågade om jag kunde tänka mig att börja som kretstjänare (det som nu kallas kretstillsyningsman). Jag frågade: ”Skulle vi kunna få vara pionjärer ett tag innan vi börjar?” Det gick bra. Och efter åtta månader som pionjärer började vi i kretstjänsten i september 1962.

När vi hade varit i kretstjänsten i två år blev vi inbjudna till Betel i Bryssel. Vi började där i oktober 1964, och det var ett förordnande som vi uppskattade mycket. Broder Knorr besökte Betel i Bryssel 1965, och jag blev väldigt förvånad när jag kort därefter blev förordnad som landstjänare. Senare blev vi inbjudna till Gileadskolans 41:a klass. Det blev som broder Knorr hade sagt 13 år tidigare! Efter skolan återvände vi till Betel i Belgien.

VI FÖRSVARAR VÅRA LAGLIGA RÄTTIGHETER

Under årens lopp har jag haft förmånen att få använda mina juridiska kunskaper till att försvara religionsfriheten för Jehovas folk. (Fil. 1:7) I samband med det kom jag i kontakt med myndighetspersoner från mer än 55 länder där vår verksamhet var begränsad eller förbjuden. I stället för att hänvisa till min juridiska erfarenhet brukade jag presentera mig som en gudsman. Jag vände mig alltid till Jehova, eftersom jag vet att ”en kungs [eller domares] hjärta är som vattenströmmar i Jehovas hand, han leder det vart han vill”. (Ords. 21:1)

En erfarenhet som jag kommer särskilt väl ihåg är ett samtal jag hade med en ledamot i Europaparlamentet. Jag hade upprepade gånger försökt få prata med honom, och till slut gick han med på att träffa mig. Han sa: ”Du får fem minuter, inte en minut mer.” Så jag böjde på huvudet och började be. Ledamoten frågade nervöst vad jag gjorde. Jag lyfte på huvudet, och så sa jag: ”Jag tackade Gud för att du är en av hans tjänare.” Sedan visade jag honom det som står i Romarna 13:4. Det visade sig att han var protestant, och versen fångade hans intresse. Hur gick det sedan? Vi pratade i en halvtimme, och det blev ett väldigt givande möte. Han sa till och med att hade stor respekt för det arbete vi Jehovas vittnen utför.

Under årens lopp har Jehovas folk i Europa försvarat sina rättigheter i olika domstolar när det till exempel gäller neutralitetsfrågan, vårdnadstvister, skatter och så vidare. Och jag har personligen fått möjlighet att se hur Jehova har varit med oss och gett oss juridiska segrar. Jehovas vittnen har vunnit mer än 140 ärenden i Europadomstolen.

KUBA ÖPPNAR UPP

Under 1990-talet samarbetade jag med bröderna Philip Brumley från vårt huvudkontor och Valter Farneti från Italien för att hjälpa vännerna på Kuba att få möjlighet att tillbe Jehova mer fritt. Vår verksamhet var nämligen begränsad där. Jag kontaktade Kubas ambassad i Belgien och fick träffa den tjänsteman som hade hand om vårt ärende. Vid de första mötena försökte vi utan framgång reda ut de missuppfattningar som lett fram till att verksamheten i Kuba var begränsad.

Philip Brumley, jag och Valter Farneti under ett av våra besök på Kuba på 1990-talet.

Vi bad till Jehova om vägledning. Sedan ansökte vi om tillstånd att få skicka 5 000 biblar till Kuba, och det fick vi. Biblarna kom fram utan problem och delades ut till vännerna, så vi var övertygade om att Jehova välsignade det hela. Då ansökte vi om tillstånd att få skicka ytterligare 27 500 biblar. Det blev också godkänt. Jag kände mig så glad över att få vara med och bidra till att bröderna och systrarna på Kuba kunde få ett eget exemplar av Bibeln.

Jag har varit på Kuba många gånger för att hjälpa till att förbättra förutsättningarna för oss vittnen att verka fritt. Vid de här tillfällena byggde jag upp goda relationer till flera myndighetspersoner i landet.

VI BISTÅR VÄNNERNA I RWANDA

År 1994 dödades mer än 1 000 000 människor under det fruktansvärda folkmordet på tutsier i Rwanda. Tragiskt nog dödades en del av våra vänner också. Vi var en grupp bröder som kort därefter fick uppgiften att organisera humanitär hjälp åt bröderna och systrarna i landet.

När vi kom till huvudstaden, Kigali, såg vi att väggarna på översättningskontoret och litteraturdepån var fulla av kulhål. Vi fick höra många hemska berättelser om hur bröder och systrar mördats med macheter. Men vi hörde också om flera exempel på hur vännerna hade hjälpt och stöttat varandra. Vi träffade bland annat en broder som var tutsi och som hade hållits gömd i ett hål under marken i 28 dagar av en familj Jehovas vittnen som var hutuer. Vid ett möte i Kigali gjorde vi allt vi kunde för att trösta och uppmuntra över 900 bröder och systrar.

Till vänster: En bok på vårt översättningskontor som träffats av en kula.

Till höger: Hjälparbete.

Efter det korsade vi gränsen till Zaire (som nu heter Kongo-Kinshasa) för att leta efter ett stort antal vittnen från Rwanda som hade flytt till flyktingläger i närheten av staden Goma. Vi kunde inte hitta dem, så vi bad till Jehova om hjälp och vägledning. Då fick vi syn på en person som kom gående mot oss, och vi frågade om han kände några Jehovas vittnen. ”Jag är ett vittne”, svarade han. ”Och jag tar er gärna till bröderna i hjälpkommittén.” Vi hade ett uppmuntrande möte med hjälpkommittén, och sedan hade vi ett möte med omkring 1 600 flyktingar för att ge dem tröst och andlig uppmuntran. Dessutom läste vi upp ett brev till dem från den styrande kretsen. Vännerna blev så glada och rörda när de fick höra orden: ”Vi ber för er hela tiden. Vi vet att Jehova inte kommer att överge er.” De här orden från bröderna i den styrande kretsen visade sig verkligen vara sanna. I dag finns det mer än 30 000 glada och ivriga vittnen i Rwanda!

JAG VILL VARA LOJAL

Efter nästan 58 års äktenskap dog min älskade Elly 2011. Jag berättade för Jehova hur förkrossad jag var, och han tröstade mig. Dessutom blev jag väldigt uppmuntrad av att berätta för andra om de goda nyheterna om riket.

Nu är jag över 90, men jag tar ändå del i tjänsten varje vecka. Jag uppskattar också att få hjälpa den juridiska avdelningen på Betel här i Belgien och att få dela med mig av mina erfarenheter och uppmuntra de yngre i betelfamiljen.

För omkring 84 år sedan bad jag för första gången till Jehova. Det blev början på en underbar resa som har dragit mig närmare och närmare honom. Jag är så tacksam över att Jehova har lyssnat till mina böner under hela mitt liv. (Ps. 66:19) b

a Broder Schrantz levnadsskildring finns i Vakttornet för 15 mars 1974, s. 137–140.

b Broder Marcel Gillet somnade in i döden medan den här artikeln färdigställdes. Han dog den 4 februari 2023.