Många som har läst den här skildringen utan att sätta sig in djupare i den har funderat på den frågan. Men det var faktiskt två män som hette Mefiboset, och vi kan lära oss något av det som hände dem.

Kung Saul hade sju söner och två döttrar. Hans äldsta son var Jonatan. Senare fick han en son som hette Mefiboset tillsammans med sin bihustru Rispa. Jonatan hade också en son som hette Mefiboset, så kung Saul hade alltså både en son och ett barnbarn som hette Mefiboset.

I något läge började kung Saul hata gibeoniterna som bodde bland israeliterna och försökte utplåna dem. Det verkar ha varit en hel del som dödades i samband med det. Och det var uppenbart fel av honom. Varför det? För att hövdingarna i Israel på Josuas tid hade ingått ett fredsförbund med gibeoniterna. (Jos. 9:3–27)

Det förbundet gällde fortfarande på Sauls tid, men trots det försökte han döda alla gibeoniter. Det gjorde att han och hans släkt fick blodskuld. (2 Sam. 21:1) Sedan blev David kung. Och gibeoniter som hade överlevt kom till honom och berättade vad Saul hade gjort. David frågade hur han kunde gottgöra dem för det fruktansvärda Saul hade gjort så att Jehova kunde välsigna landet. De ville inte ha pengar, utan de begärde att sju avkomlingar till den man som planerade att utplåna dem skulle dödas. (4 Mos. 35:30, 31) David gick med på det. (2 Sam. 21:2–6)

Vid det här laget hade Saul och Jonatan dött i strid, men Jonatans son Mefiboset levde. Han hade varit med om en olycka när han var liten och hade svårt att gå, och han hade inget att göra med sin farfars angrepp mot gibeoniterna. David hade ingått ett förbund med Jonatan och lovat att han alltid skulle behandla hans avkomlingar väl, och där ingick naturligtvis Jonatans son Mefiboset. (1 Sam. 18:1; 20:42) Det står att David ”skonade Mefiboset, Jonatans son och Sauls sonson, på grund av den ed som David och Jonatan, Sauls son, hade slutit inför Jehova”. (2 Sam. 21:7)

Men David gick ändå med på gibeoniternas begäran. Han utlämnade två av Sauls söner, varav den ene var Mefiboset, och fem av Sauls sonsöner. (2 Sam. 21:8, 9) Det här gjorde att landet inte längre hade blodskuld.

Den här skildringen är mer än en intressant historisk händelse. Guds lag till israeliterna var tydlig. Den sa: ”Barn ska inte straffas med döden för något som deras fäder har gjort.” (5 Mos. 24:16) Jehova skulle aldrig ha godkänt det som hände med Sauls sju barn och barnbarn om de hade varit oskyldiga. Lagen sa vidare: ”Man ska bara straffas med döden för sin egen synd.” Så det verkar som att de sju männen var delaktiga på något sätt i folkmordet på gibeoniterna. Och de straffades alltså för sin egen synd.

Den här skildringen visar att man aldrig kan skylla ifrån sig och säga att man gjorde fel bara för att man följde order. Man måste alltid ta ansvar för det man gör. Ett ordspråk lyder: ”Gör stigen jämn för din fot, så blir din vandring säker. Vik inte av åt höger eller åt vänster. Håll dig borta från det som är ont.” (Ords. 4:24–27; Ef. 5:15)