JAG föddes 1923 i Hemsworth i Yorkshire i England, och jag hade en storebror som hette Bob. Pappa hade alltid retat sig på religiöst hyckleri, och när jag var nio år fick han tag på några böcker som avslöjade falsk religion. Han tyckte verkligen om det han läste. Några år senare fick vi besök av Bob Atkinson, och han spelade upp ett tal av broder Rutherford på sin grammofon. Vi förstod direkt att den organisation som hade gett ut det här talet också hade gett ut de där böckerna. Mina föräldrar föreslog att broder Atkinson skulle äta middag hos oss på kvällarna och svara på alla våra frågor om Bibeln. Han bjöd in oss till mötena, som hölls hemma hos en broder som bodde några kilometer bort. Vi var snabbt med på noterna. Vi började gå på mötena, och snart hade det bildats en liten församling i Hemsworth. Zontjänare (numera kretstillsyningsmän) brukade bo hemma hos oss, och pionjärer kom ofta på middag. Det var verkligen värdefullt för mig att få umgås med dem.

Vi startade ett familjeföretag, men pappa sa till min bror: ”Om du vill bli pionjär så säljer vi alltihop.” Bob ville det, och han flyttade hemifrån och började som pionjär när han var 21. Två år senare fyllde jag 16, och då började jag som pionjär. På vardagarna travade jag på i tjänsten med vittnesbördskort och grammofon som enda sällskap. Men Jehova var med mig, och jag träffade en kvinna som jag fick studera med. Hon gjorde fina framsteg, och så småningom blev flera i hennes familj vittnen. Året därpå började jag som specialpionjär tillsammans med Mary Henshall. Vi blev förordnade att tjäna i ett område i Cheshire där det inte fanns någon församling.

Nu hade vi kommit till mitten av andra världskriget, och även kvinnor förväntades hjälpa till i kriget. Medlemmar i andra samfund hade blivit frikallade av religiösa skäl, och vi trodde att alla som var i särskild heltidstjänst också skulle bli frikallade. Men staten gjorde en annan bedömning, och jag fick sitta i fängelse i 31 dagar. Året därpå fyllde jag 19, och då registrerade jag mig som samvetsvägrare. Jag ställdes inför rätta två gånger, men båda gångerna lades mitt fall ner. Under hela  den här tiden kändes det som om Jehova fanns där och höll mig i handen. Han hjälpte mig med sin heliga ande och gav mig styrka. (Jes. 41:10, 13)

Jag träffade Arthur Matthews första gången 1946. Han hade just suttit av ett tre månader långt fängelsestraff för samvetsvägran när han flyttade till sin bror Dennis, som var specialpionjär i Hemsworth. Sedan barnsben hade de blivit undervisade av sin pappa om sanningen, och de blev båda döpta i tonåren. Men det dröjde inte länge förrän Dennis fick ett nytt förordnande och flyttade till Irland, och Arthur blev ensam kvar. Mina föräldrar tyckte att han var en redig pojk som satsade på pionjärtjänsten, så de erbjöd honom husrum. När jag kom hem och hälsade på brukade Arthur och jag erbjuda oss att ta hand om disken. Så småningom började vi brevväxla. År 1948 dömdes han till ytterligare tre månaders fängelse. Vi gifte oss i januari 1949 och hade som mål att fortsätta i heltidstjänsten så länge vi bara kunde. För att dryga ut kassan jobbade vi med att plocka frukt under semestern, och med Jehovas hjälp och lite planering kunde vi fortsätta som pionjärer.

Ungefär ett år senare blev vi förordnade att tjäna i Nordirland. Vi hamnade i Armagh och sedan i Newry, samhällen där det bodde mest katoliker. Många i området hade djupt rotade fördomar mot andra religiösa grupper, så vi fick vara väldigt försiktiga och ha gott omdöme när vi pratade med folk. Vi hade mötena hemma hos ett gift par som bodde drygt 1,5 mil från oss. Vi brukade vara åtta som samlades. Ibland frågade de om vi ville sova över, och då sov vi alltid på golvet och åt en rejäl frukost tillsammans på morgonen. Det är underbart att veta att det nu finns många vittnen i det här området.

Min bror och hans fru, Lottie, var också specialpionjärer i Nordirland, och 1952 var vi med på en regional sammankomst i Belfast tillsammans med dem. Vi fick bo hemma hos en snäll broder tillsammans med Pryce Hughes, som var landstjänare i Storbritannien. En kväll satt vi och pratade om den nya broschyren God’s Way Is Love, som hade utarbetats specifikt för det irländska distriktet. Broder Hughes började prata om hur svårt det var att vittna för katolikerna på Irland. Våra bröder och systrar kastades ut ur sina hem, och prästerna uppmanade folk att ge sig på vittnena. Han sa: ”Vi skulle behöva några par med bil som kan sprida broschyren i hela landet.” * Det var då vi utbrast: ”Vi gör det!”

Pionjärer som kom till Dublin kunde alltid räkna  med att få bo hos ”Ma” Rutland, en trogen äldre syster. Vi bodde där ett tag och sålde av en del av våra saker. Nu var vi redo att köpa bil. Vi tryckte ihop oss alla fyra på Bobs motorcykel med sidovagn och började leta. Vi hittade en bra begagnad bil och bad säljaren köra hem den till oss, för ingen av oss kunde köra. Den kvällen satt Arthur på sängen och övade på att växla med en tänkt växelspak. Nästa förmiddag, när han försökte köra ut bilen ur garaget, kom missionärssystern Mildred Willett (som senare gifte sig med John Barr) förbi. Det var en kvinna som kunde köra bil! Hon visade hur man skulle göra, och snart var vi redo att ge oss av.

Nästa steg var att hitta en bostad. Bröderna hade avrått oss från att bo i husvagn, för motståndare skulle kunna bränna ner den. Så vi letade efter något annat, men vi hittade inget. Den natten sov vi alla fyra i bilen. Nästa dag hittade vi en liten hemmabyggd husvagn med två små våningssängar. Det var det enda vi fick tag på, så den fick bli vårt hem. Otroligt nog hade vi aldrig några problem att hitta en uppställningsplats för husvagnen. Snälla jordbrukare lät oss ställa upp den på sin mark. Vi gick aldrig i tjänsten i området där husvagnen stod, utan vi valde att åka ett par mil bort. Sedan, när vi hade flyttat vidare, åkte vi tillbaka och vittnade i området där husvagnen hade stått.

Vi besökte alla på hela sydöstra Irland utan några större incidenter. Vi fick lämna över 20 000 broschyrer och vidarebefordrade många namn på intresserade personer till avdelningskontoret i Storbritannien. Tänk vad fantastiskt att det finns hundratals vittnen i det området nu!

Efter några år blev vi skickade till södra London. Vi hade bara bott där i några veckor när Arthur fick ett samtal från Betel. De undrade om han kunde börja i kretstjänsten redan följande dag! Vi fick övning i en vecka, sedan åkte vi till vår krets i Skottland. Arthur hade inte ens hunnit skriva sina tal! Men han var alltid redo att ta emot nya uppdrag i Jehovas organisation, och det gjorde verkligen intryck på mig. Vi hade ju varit några år på distrikt där det inte fanns några församlingar, så det var en stor välsignelse att plötsligt ha så många bröder och systrar omkring sig. Vi stormtrivdes!

Sedan blev Arthur inbjuden till den tio månader långa kursen vid Gileadskolan 1962. Inbjudan gällde bara honom, så vi hade ett stort beslut att fatta. Vi kom fram till att Arthur skulle tacka ja till det här fina erbjudandet, även om inte jag kunde följa med. Eftersom jag skulle klara mig på egen hand ett tag blev jag tillfälligt förordnad som specialpionjär i Hemsworth. När Arthur kom tillbaka ett år senare var det dags för ett nytt uppdrag igen: områdestjänst i Skottland, norra England och Nordirland.

År 1964 blev Arthur förordnad som landstjänare på Irland. Vi trivdes verkligen i resetjänsten, så jag var inte helt överlycklig över det nya uppdraget. Men så här i efterhand är jag tacksam för att jag har fått tjäna på Betel. En sak har jag lärt mig, och det är att Jehova välsignar en om man tackar ja till ett uppdrag – även om man egentligen inte känner för det. Jag gjorde lite allt möjligt på Betel: arbetade på kontor, packade litteratur, lagade mat och städade. Under en period var vi i områdestjänsten också och fick träffa vänner över hela landet. Dessutom studerade vi med flera personer som gjorde fina framsteg. Allt detta gjorde att vi fick ett särskilt band till vännerna i landet. Vilken välsignelse!

Irlands första internationella sammankomst hölls 1965 i Dublin. * Sammankomsten blev en succé trots att vi mötte motstånd från alla håll. Sammanlagt var 3 948 närvarande, och 65 blev döpta. Det kom 3 500 delegater från andra länder, och de blev inkvarterade hos familjer i hela Dublin. Alla som hade upplåtit sina hem fick personliga tackbrev, och de här familjerna hade i sin tur bara gott att säga om delegaterna. Det blev verkligen en vändpunkt för Jehovas vittnen på Irland.

Från och med 1966 fick avdelningskontoret i Dublin ansvar för verksamheten både i Nordirland och Irland. Ön var full av politiska och religiösa konflikter vid den här tiden, så vår enhet var helt unik. Det var underbart att se så många katoliker komma med i sanningen och tjäna tillsammans med vänner som tidigare hade varit protestanter.

Våra liv vändes upp och ner 2011 när avdelningskontoren på Irland och i Storbritannien slogs ihop. Då fick vi veta att vi skulle flytta till Betel i London. I ungefär samma veva hade jag börjat oroa mig för Arthurs hälsa, och han fick diagnosen parkinson. Den 20 maj 2015 förlorade jag min livskamrat, som jag hade haft vid min sida i 66 år.

De senaste åren har jag tvingats hantera hjärtesorg och kämpat med nedstämdhet. Tidigare hade jag ju alltid Arthur att luta mig mot. Jag saknar honom så mycket! Men i sådana här svåra situationer dras man närmare Jehova. Och det har varit rörande att se hur älskad Arthur var. Jag har fått brev från vänner på Irland, i Storbritannien och i USA. Dessutom har Arthurs bror Dennis, hans fru, Mavis, och mina brorsdöttrar Ruth och Judy varit ett enormt stöd. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket allt det här har betytt för mig.

Det finns en bibelvers som har uppmuntrat mig mycket, och den lyder: ”Jehova [väntar] tåligt ... på att få visa er ynnest, och därför skall han resa sig för att visa er barmhärtighet. Ty Jehova är en rättvis Gud. Lyckliga är alla som tåligt väntar på honom.” (Jes. 30:18, noten) Jag tycker att det ligger en sådan tröst i att veta att Jehova bara väntar på att få lösa alla våra problem och ge oss nya spännande uppgifter i den nya världen.

När jag tänker på allt vi har fått vara med om blir det verkligen tydligt att Jehova har väglett och välsignat predikoarbetet på Irland. Jag är så tacksam för att jag har fått hjälpa till på ett litet hörn. Det råder inga tvivel om att Jehova alltid välsignar dem som tackar ja till uppdrag från honom.