Levnadsskildring

Ett enkelt levnadssätt för att kunna tjäna Jehova

BERÄTTAT AV CLARA GERBER MOYER

Jag är 92 år och kan knappt gå, men jag är fortfarande klar i huvudet. Jag är verkligen tacksam för att jag haft förmånen att tjäna Jehova alltsedan min barndom! Att jag levt ett enkelt, okomplicerat liv har haft stor inverkan på denna högt värderade tjänst.

JAG föddes den 18 augusti 1907 i Alliance i Ohio och var äldst av fem barn. Vi hade en gård med mjölkkor. När jag var åtta år, cyklade en heltidsförkunnare bland bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, upp till vår gård. Vid dörren träffade han min mor, Laura Gerber, och frågade om hon visste varför ondskan tilläts. Det var något mor alltid hade undrat över.

Sedan hon talat med far, som var i ladugården, skaffade hon sig de sex banden av Studier i Skriften. Hon läste dem med stor iver och blev djupt berörd av de bibliska sanningar hon fick lära sig. Hon läste band 6, Den nya skapelsen, och kunde klart förstå att det var nödvändigt att som kristen bli döpt genom nedsänkning. Eftersom hon inte visste hur hon skulle få tag på bibelforskarna, bad hon pappa döpa henne i den lilla ån på gården trots att det var den kalla månaden mars 1916.

En kort tid senare såg mor en annons i tidningen om ett tal som skulle hållas i Daughters of Veterans Hall i Alliance. Talet hade temat ”Den gudomliga tidsåldersplanen”. Hon reagerade genast, eftersom det första bandet i Studier i Skriften hade samma titel som talet. Hästen spändes för vagnen, och hela familjen tog sig på det sättet till sitt första möte. Från och med då var vi med vid möten i olika kristna bröders hem på söndags- och onsdagskvällar. Kort  därefter blev mor återigen döpt, denna gång av en representant för den kristna församlingen. Far, som alltid var fullt upptagen med arbetet på gården, visade så småningom intresse för att studera Bibeln och blev döpt några år senare.

Vi lyssnar till dem som har ledningen

Den 10 juni 1917 besökte J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Alliance för att tala över ämnet ”Varför krigar nationerna med varandra?” Jag var nio år och var närvarande tillsammans med mina föräldrar och mina båda bröder, Willie och Charles. Vi var över 100 som lyssnade. Efter broder Rutherfords tal ställde de flesta upp sig utanför Columbia Theater, där talet hölls, för att bli fotograferade. I samma lokal höll A. H. Macmillan veckan därpå ett tal över ämnet ”Guds kommande rike”. Det var en förmån att få ha dessa bröder på besök i vår lilla stad.

Minnesvärda tidiga konvent

Det första konvent jag var med vid hölls 1918 i Atwater i Ohio, några kilometer från Alliance. Mamma frågade Sällskapet Vakttornets representant om jag var tillräckligt gammal för att bli döpt. Jag ansåg att jag hade gjort ett giltigt överlämnande åt Gud för att göra hans vilja, så jag fick bli döpt samma dag i en å i närheten av en stor äppelträdgård. Jag bytte om i ett tält som bröderna hade satt upp, och jag hade ett gammalt, tjockt nattlinne på mig när jag blev döpt.

I september 1919 åkte mina föräldrar och jag tåg till Sandusky i Ohio, som låg vid Eriesjön. Där tog vi en färja, och det dröjde inte länge förrän vi kom fram till Cedar Point, där vårt minnesvärda konvent skulle hållas. När vi kom av båten, fanns det i hamnen ett litet stånd för mellanmål. Jag fick en hamburgare, som verkligen var lyx för mig på den tiden. Den smakade verkligen bra! Vår sammankomst, som varade i åtta dagar, hade som mest 7.000 närvarande. Det fanns inte någon högtalaranläggning, så jag måste lyssna mycket noga.

Vid den här sammankomsten presenterades en följeslagare till Vakttornet — Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!). När jag var med vid den här sammankomsten, missade jag den första skolveckan, men det var det verkligen värt. Cedar Point var en semesterort, och det fanns kockar på restaurangen som lagade mat till de tillresande. Men av någon orsak gick kockarna och servitriserna ut i strejk, så kristna bröder som hade kunskaper i matlagning ryckte in och lagade mat till dem som var med vid sammankomsten. Under många årtionden därefter hade Jehovas tjänare egen matservering vid sammankomster.

Vi hade också glädjen att få komma tillbaka till Cedar Point i september 1922 för ett nio dagar långt konvent, och som mest var det över 18.000 närvarande. Det var där som broder Rutherford uppmuntrade oss att ”annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike”. Jag själv hade börjat min förkunnartjänst några år tidigare genom att sprida traktater och Den Gyllne Tidsåldern.

Uppskattning av förkunnartjänsten

I början av 1918 tog jag del i att sprida traktaten Babylons fall på gårdarna i närheten. Eftersom det var kallt ute, brukade vi värma upp en täljsten på vedspisen hemma och ta med den i vagnen för att hålla våra fötter varma. Vi klädde oss i tjocka ytterkläder och mössor, eftersom vår vagn bara hade en sufflett och sidogardiner men ingen uppvärmning. Men det var en härlig tid.

År 1920 hade en speciell utgåva i tidskriftsformat av Den fullbordade hemligheten, som kallades ZG, färdigställts. * Mina föräldrar och jag besökte dem som bodde i Alliance med den här publikationen. På den tiden gjorde man inte sällskap vid dörrarna, utan alla gick ensamma, så jag gick ängsligt upp på en veranda där det satt flera människor. Sedan jag hållit min framställning sade en kvinna: ”Visst var det ett fint litet tal av henne”, och så skaffade  hon sig publikationen. Jag lämnade 13 exemplar av Den fullbordade hemligheten den dagen, och det var första gången jag gjorde ett längre, regelrätt erbjudande från dörr till dörr.

När jag gick i nionde klass, fick mor lunginflammation och låg till sängs i mer än en månad. Min yngsta syster, Hazel, var liten, så jag slutade skolan för att hjälpa till på gården och för att ta hand om barnen. Familjen tyckte fortfarande att Bibelns sanning var viktig, och vi var regelbundet närvarande vid alla församlingens möten.

Vid åminnelsen av Kristi död 1928 fick alla de närvarande en traktat med titeln ”Var äro de nio?” Den behandlade Lukas 17:11–19, som visar att det bara var en av de tio spetälska som blivit renade som ödmjukt tackade Jesus för att han blivit mirakulöst botad. Innehållet rörde mitt hjärta. Jag frågade mig själv: Hur stor uppskattning visar jag?

Eftersom allt nu fungerade väl hemma och jag var vid god hälsa och inte hade några förpliktelser, bestämde jag mig för att flytta och bli pionjär, som heltidsförkunnare kallas. Mina föräldrar uppmuntrade mig att göra det. Min kamrat, Agnes Aleta, och jag fick ett distrikt, och den 28 augusti 1928 klockan nio på kvällen gick vi på ett tåg. Var och en av oss hade bara en resväska och en väska för att bära vår bibliska litteratur i. På stationen grät mina systrar och mina föräldrar, och det gjorde vi också. Jag trodde att jag kanske aldrig skulle träffa dem igen, eftersom vi ansåg att Harmageddon var nära. Nästa morgon kom vi fram till vårt distrikt i Brooksville i Kentucky.

Vi hyrde ett litet rum på ett pensionat och köpte konservburkar med spaghetti och gjorde egna smörgåsar. Vi gick varje dag åt ett nytt håll, gjorde besöken ensamma och erbjöd de besökta fem inbundna böcker för 1,98 dollar. Undan för undan gick vi igenom staden och träffade många människor som var mycket intresserade av Bibeln.

Inom omkring tre månader hade vi besökt alla i och omkring Brooksville och Augusta. Vi fortsatte därför att göra besök i städerna Maysville, Paris och Richmond. Under de följande tre åren bearbetade vi många områden i Kentucky där det inte fanns några församlingar. Vi fick ofta hjälp av vänner och släktingar från Ohio som då och då kom för att samarbeta med oss i tjänsten under en vecka eller mer.

Andra minnesvärda konvent

Konventet i Columbus i Ohio den 24–30 juli 1931 var verkligen något att minnas. Det var där det tillkännagavs att vi skulle bli identifierade med det på Bibeln grundade namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:12) När människor tidigare hade frågat oss vad vi var för religion, sade vi: ”Internationella bibelforskare.” Men det särskilde oss inte speciellt mycket från andra, eftersom det inom andra religiösa grupper fanns människor som forskade i Bibeln.

Min kamrat, Agnes, hade gift sig, och jag var ensam. Därför var det spännande när det pålystes att de som önskade en pionjärkamrat skulle anmäla sig på en speciell plats. Där träffade jag Bertha och Elsie Garty och Bessie Ensminger. De hade två bilar och sökte efter en fjärde pionjärsyster som kunde arbeta tillsammans med dem. Vi gav oss i väg från sammankomsten tillsammans, fastän vi aldrig hade träffats förut.

Under sommaren arbetade vi oss igenom staten Pennsylvania. När sedan vintern närmade sig, bad vi att få distrikt i de varmare sydliga staterna North Carolina, Virginia och Maryland. På våren begav vi oss återigen norrut. På den tiden var det vanligt att pionjärerna gjorde så. År 1934 tog John Booth och Rudolph Abbuhl, som följde denna sed, med sig Ralph Moyer och hans yngre bror, Willard, till Hazard i Kentucky.

Jag hade träffat Ralph flera gånger, och under den stora sammankomsten i Washington D.C., som hölls den 30 maj–3 juni 1935, lärde vi känna varandra bättre. Ralph och jag satt tillsammans på balkongen, när talet om den ”stora skaran” framfördes. (Uppenbarelseboken 7: 9–14) Fram till dess hade vi trott att de som tillhörde den stora skaran utgjorde en himmelsk klass, som inte var lika trogen som de 144.000. (Uppenbarelseboken 14:1–3) Därför ville jag inte vara en av dem!

När broder Rutherford förklarade att den stora skaran var en jordisk klass som bestod av trogna som får överleva Harmageddon, var det många som blev förvånade. Sedan uppmanade han alla dem som tillhörde den stora skaran att resa sig. Jag reste mig inte, men det gjorde Ralph. Längre fram fick jag bättre förståelse av saker och ting, och 1935 var det sista året jag tog del av emblemen i form av bröd och vin vid åminnelsen av Kristi död. Men mor fortsatte att ta del ända fram till sin död i november 1957.

En kamrat för livet

Ralph och jag fortsatte att skriva till varandra. Jag tog del i tjänsten i Lake Placid i staten New York och han i Pennsylvania. År 1936 byggde han en liten husvagn, som han kunde dra efter sin bil. Han tog den från Pottstown i Pennsylvania till Newark i New Jersey för att använda den vid sammankomsten som hölls där den 16–18 oktober. En kväll efter programmet var vi flera pionjärer som gick för att ta en titt på Ralphs nybyggda husvagn. Han och jag stod inne i husvagnen vid det inbyggda handfatet, när han frågade: ”Tycker du om husvagnen?”

När jag nickade jakande, frågade han: ”Skulle du vilja bo i den?”

”Ja”, svarade jag, och jag kommer aldrig att glömma den ömma kyss han då gav mig. Ett par dagar senare hade vi fått äktenskapslicensen. Den 19 oktober, dagen efter sammankomsten, begav vi oss till Brooklyn och gick igenom Sällskapet Vakttornets tryckerianläggning. Sedan bad vi att få ett predikodistrikt. Grant Suiter hade ansvar för distrikten, och han frågade vilka som skulle bearbeta det. Ralph sade: ”Vi skall göra det, om vi kan bli gifta.”

”Om ni kan komma tillbaka klockan fem i eftermiddag, kan vi ordna det”, svarade broder Suiter. Den kvällen gifte vi oss i ett av vittnenas hem i Brooklyn Heights. Vi åt middag tillsammans med några vänner på en restaurang i närheten, och sedan tog vi oss med de allmänna kommunikationerna till Ralphs husvagn i Newark i New Jersey.

Snart var vi på väg till vårt första pionjärdistrikt tillsammans, Heathsville i Virginia. Vi bearbetade Northumberland, och sedan fortsatte vi till Fulton och Franklin i Pennsylvania. År 1939 blev Ralph inbjuden att ta del i zonarbete, vilket innebar att vi skulle besöka ett antal församlingar regelbundet. Vi besökte församlingar i staten Tennessee. Året därpå föddes vår son, Allen, och 1941 upphörde zonarbetet. Vi fick sedan i uppgift att vara pionjärer med särskilt uppdrag i Marion i Virginia. På den tiden innebar det att man skulle vara ute i tjänsten 200 timmar varje månad.

 Vi gör förändringar

År 1943 insåg jag att jag måste sluta som pionjär med särskilt uppdrag. Detta att bo i en liten husvagn, ta hand om ett litet barn, laga mat, se till att vi alla hade rena kläder och vara ute i tjänsten omkring 60 timmar varje månad var ungefär vad jag kunde klara av. Men Ralph fortsatte som pionjär med särskilt uppdrag.

Vi flyttade 1945 tillbaka till Alliance i Ohio, sålde husvagnen som varit vårt hem under nio år och bosatte oss på bondgården tillsammans med mina föräldrar. Det var där, på verandan på framsidan, som vår dotter Rebekah föddes. Ralph skaffade sig deltidsarbete i staden och fortsatte som reguljär pionjär. Jag arbetade på gården och gjorde vad jag kunde för att hjälpa honom att fortsätta i pionjärtjänsten. Mina föräldrar erbjöd oss utan kostnad en bit mark och ett hus, men Ralph tackade nej. Han ville fortsätta att vara obunden, så att vi skulle kunna ägna oss åt Guds kungarikes intressen mera helt och fullt.

År 1950 begav vi oss tillbaka till Pottstown i Pennsylvania och hyrde ett hus för 200 kronor i månaden. Under de kommande 30 åren steg hyran bara till 600 kronor. Vi kände att Jehova hjälpte oss att fortsätta att leva ett enkelt liv. (Matteus 6:31–33) Ralph arbetade som frisör tre dagar i veckan. Varje vecka studerade vi Bibeln med våra två barn, var med vid församlingens möten och predikade de goda nyheterna om Guds kungarike tillsammans som familj. Ralph var presiderande tillsyningsman i församlingen. Genom att fortsätta att leva enkelt kunde vi ägna mycket tid åt Jehovas tjänst.

Jag förlorar min käre make

Den 17 maj 1981 satt vi i Rikets sal och lyssnade på ett föredrag. Ralph kände sig dålig och gick längst bak i salen, och han bad sedan en av ordningsmännen att ge mig en lapp där det stod att han skulle bege sig hem. Det var så olikt Ralph att jag bad att få bli körd hem omedelbart. Ralph dog av en svår stroke inom en timme. Vid slutet av Vakttornsstudiet den förmiddagen fick församlingen veta att han hade dött.

Ralph hade redan varit ute mer än 50 timmar i tjänsten den månaden. Han var heltidsförkunnare i mer än 46 år. Han hade lett bibelstudier med över hundra personer, som sedan blev döpta vittnen för Jehova. De andliga välsignelser vi har fått är väl värda vilka uppoffringar vi än fått göra under årens lopp.

Jag uppskattar mina privilegier

Under de senaste 18 åren har jag bott för mig själv, varit med vid möten, predikat för andra så mycket jag har kunnat och studerat Guds ord. Jag bor nu i en servicelägenhet. Jag har bara några få möbler och har valt att inte ha TV. Men jag har fullt upp att göra och har ett andligt rikt liv. Mina föräldrar och mina två bröder var trogna ända till döden, och mina två systrar fortsätter troget på sanningens väg.

Jag gläder mig åt att min son, Allen, är äldste. Under många år har han installerat ljudanläggningar i Rikets salar och sammankomsthallar, och han har arbetat med ljudet under sommarsammankomster. Hans fru tjänar Gud lojalt, och deras två söner är äldste. Min dotter, Rebekah Karres, har varit i heltidstjänsten i mer än 35 år, däribland fyra år vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn. Hon och hennes man har tillbringat de senaste 25 åren i resetjänsten i olika delar av USA.

Jesus sade att Guds kungarike är likt en gömd skatt som går att finna. (Matteus 13:44) Jag är tacksam för att min familj fann den skatten för så många år sedan. Det är verkligen en förmån att kunna se tillbaka på över 80 år av överlämnad tjänst för Gud — utan att ångra någonting! Om jag kunde leva om mitt liv, skulle jag leva på samma sätt, eftersom Guds ”kärleksfulla omtanke är bättre än” livet självt. — Psalm 63:3.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Vi hörde broder Rutherfords tal i Alliance i Ohio 1917

[Bild på sidan 23]

Ralph och jag framför den husvagn han byggt

[Bild på sidan 24]

Nytaget foto av mig och mina två barn