Levnadsskildring

Från att tillverka vapen till att rädda liv

BERÄTTAT AV ISIDOROS ISMAILIDIS

Jag stod på knä medan tårarna rann nerför mina kinder. ”O Gud, mitt samvete säger mig att jag inte kan fortsätta att arbeta med vapentillverkning”, sade jag i bön. ”Jag har verkligen försökt hitta ett annat arbete, men jag har inte lyckats. I morgon kommer jag att lämna in min avskedsansökan. Jehova, låt inte våra fyra barn svälta.” Hur kunde det ha gått så här långt?

LIVET var fridfullt och enkelt i Drama i norra Grekland där jag föddes 1932. Far talade med mig om vad han ville att jag skulle göra. Han uppmuntrade mig att åka till USA för att skaffa mig utbildning. Sedan Grekland plundrats under andra världskriget var det allmänna mottot bland greker: ”Ni kan stjäla våra tillhörigheter, men ni kan aldrig stjäla det vi har inom oss.” Jag var besluten att skaffa mig högre utbildning och förvärva något som ingen någonsin skulle kunna stjäla.

Jag hade redan från tidig ålder gått med i olika ungdomsförbund som grekisk-ortodoxa kyrkan stod bakom. Där uppmanades vi att undvika farliga sekter. Jag kommer särskilt ihåg att man nämnde en grupp — Jehovas vittnen — eftersom man menade att de representerade antikrist.

Sedan jag gått ut en teknisk skola i Athen 1953, reste jag till Tyskland för att se om jag kunde hitta ett arbete och samtidigt gå i skolan. Men det fungerade inte, så jag for till andra länder. Efter några veckor var mina pengar slut, och jag befann mig då i en hamn i Belgien. Jag minns att jag gick in i en kyrka, satte mig ner och grät så mycket att tårarna föll ner på golvet  framför mig. Jag bad att om Gud hjälpte mig att komma till USA, skulle jag inte jaga efter materiella ting, utan skaffa mig utbildning och sträva efter att vara en god kristen och en god medborgare. Slutligen, år 1957, kom jag dit.

Nytt liv i USA

Livet i USA var svårt för en invandrare som inte kunde språket och inte hade några pengar. Jag arbetade på två ställen under nätterna och kämpade för att orka gå i skolan under dagarna. Jag studerade vid flera college och tog så en lägre examen. Sedan studerade jag vid University of California i Los Angeles och tog en högskoleexamen i fysik. Min far hade sagt till mig att jag borde skaffa mig en utbildning, och det var detta som fick mig att fortsätta under dessa svåra år.

Ungefär vid den tiden träffade jag en förtjusande grekisk flicka, Ekaterini, och vi gifte oss 1964. Vår förste son föddes tre år senare, och på mindre än fyra år fick vi ytterligare två söner och en dotter. Det var verkligen en utmaning att försörja en familj och samtidigt studera vid universitetet.

Jag arbetade för amerikanska flygvapnet vid ett missil- och rymdföretag i Sunnyvale i Kalifornien. Jag arbetade med en mängd olika flyg- och rymdprojekt, däribland Agena- och Apolloprojekten. Jag fick faktiskt medaljer för mina insatser för Apollo 8 och Apollo 11. Efter det fortsatte jag min utbildning och blev djupt engagerad i olika militära rymdprojekt. I detta skede trodde jag att jag hade allt — en förtjusande fru, fyra underbara barn, ett prestigefyllt arbete och ett fint hus.

En ihärdig man

Tidigt under 1967 träffade jag på mitt arbete en mycket ödmjuk och vänlig man vid namn Jim. Han verkade alltid ha ett leende på läpparna, och han tackade aldrig nej till att ta en kafferast med mig. Han använde dessa tillfällen till att berätta för mig om sådant som stod i Bibeln. Jim talade om för mig att han studerade tillsammans med Jehovas vittnen.

Jag blev bestört över att höra att Jim hade kontakt med denna religiösa grupp. Hur var det möjligt att en sådan trevlig person kunde falla offer för antikrists sekt? Jag kunde emellertid inte stå emot Jims vänlighet och hans personliga intresse för mig. Det verkade som om han varje dag hade något nytt som jag skulle läsa. Exempelvis kom han en dag till mitt kontor och sade: ”Isidoros, den här artikeln i Vakttornet handlar om hur man stärker familjelivet. Ta med den hem och läs den tillsammans med din hustru.” Jag sade till honom att jag skulle läsa tidskriften, men senare gick jag till toaletten och rev tidskriften i småbitar och kastade dem i papperskorgen.

Under tre års tid förstörde jag varenda bok och tidskrift som Jim gav mig. Jag hade fördomar mot Jehovas vittnen, men jag försökte ändå behålla Jim som min vän, och därför ansåg jag att det var bäst att lyssna till det han hade att säga och sedan omedelbart slå bort det ur tankarna.

 Genom dessa samtal insåg jag emellertid att det mesta av det jag trodde på och utövade inte grundade sig på Bibeln. Jag insåg att treenighetsläran, helvetesläran och läran om själens odödlighet inte var bibelenliga. (Predikaren 9:10; Hesekiel 18:4; Johannes 20:17) Som stolt medlem av grekisk-ortodoxa kyrkan ville jag inte öppet erkänna att Jim hade rätt. Men eftersom han alltid använde Bibeln och aldrig framförde sin personliga åsikt, insåg jag till slut att denne man hade ett värdefullt budskap till mig från Bibeln.

Min fru hade på känn att någonting var på gång, och hon frågade om jag hade talat med min vän som tillhörde Jehovas vittnen. När jag svarade ja, sade hon: ”Vi kan gå till vilken kyrka som helst, bara det inte är Jehovas vittnen.” Men snart gick min fru och jag, tillsammans med våra barn, regelbundet på vittnenas möten.

Ett svårt beslut

När jag studerade Bibeln, stötte jag på följande ord av profeten Jesaja: ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” (Jesaja 2:4) Jag frågade mig själv: ”Hur kan någon som tjänar en fredsälskande Gud vara sysselsatt med att utforma och tillverka förstörelsebringande vapen?” (Psalm 46:9) Det tog inte lång tid för mig att komma fram till att jag måste byta arbete.

Detta var förståeligt nog en stor utmaning. Jag hade ett prestigefyllt arbete. Jag hade kämpat mig igenom år av hårt arbete och utbildning och gjort stora uppoffringar för att nå detta mål. Jag hade klättrat uppåt på karriärstegen, och nu var jag tvungen att ge upp min karriär. Men min djupa kärlek till Jehova och en stor önskan att göra hans vilja segrade till slut. — Matteus 7:21.

Jag beslöt mig för att arbeta hos ett företag i Seattle i staten Washington. Men till min besvikelse blev jag ännu mer involverad i arbete som inte var i överensstämmelse med Jesaja 2:4. Mina försök att arbeta med enbart andra projekt misslyckades, och återigen besvärade mitt samvete mig. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta mitt arbete och på samma gång bevara ett rent samvete. — 1 Petrus 3:21.

Det stod klart att vi var tvungna att göra viktiga förändringar. På mindre än sex månader förändrade vi vår livsstil och halverade familjens utgifter. Sedan sålde vi vårt lyxiga hus och köpte ett litet hus i Denver i Colorado. Jag var nu redo för det sista steget — att sluta mitt arbete. Jag skrev min avskedsansökan och förklarade att jag ville sluta av samvetsskäl. Den natten, när barnen hade gått och lagt sig, ställde jag mig på knä tillsammans med min hustru, och vi bad till Jehova, vilket jag berättade om i inledningen till den här artikeln.

Efter mindre än en månad flyttade vi till Denver, och två veckor senare, i juli 1975, blev min hustru och jag döpta. Under sex månader  kunde jag inte hitta något arbete, och vi höll sakta men säkert på att förbruka våra besparingar. Under den sjunde månaden var saldot på vårt sparkonto lägre än månadskostnaden för huset. Jag tog varje litet arbete jag kunde hitta. Snart fick jag dock ett ingenjörsarbete. Lönen var bara omkring hälften av det jag tjänade tidigare, men trots det var det mycket mer än vad jag hade bett Jehova om. Jag var verkligen glad att jag hade satt andliga intressen främst! — Matteus 6:33.

Vi uppfostrar våra barn till att älska Jehova

Under tiden var Ekaterini och jag upptagna i det utmanande arbetet att uppfostra våra fyra barn i enlighet med Guds principer. Med Jehovas hjälp har de lyckligtvis blivit mogna kristna och helt och fullt ägnat livet åt det viktiga arbetet att predika om Guds kungarike. Våra tre söner, Christos, Lakes och Gregory, har alla utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare och är nu verksamma med att besöka och stärka församlingar. Toula, vår dotter, tjänar som frivillig arbetare vid Jehovas vittnens högkvarter i New York. Vi blev rörda när vi såg dem offra lovande karriärer och välbetalda arbeten för att kunna tjäna Jehova.

Många har frågat vad som ligger bakom framgångsrik barnuppfostran. Det finns naturligtvis inget recept på hur man fostrar barn, men vi försökte ihärdigt att i deras hjärtan ingjuta kärlek till Jehova och medmänniskor. (5 Moseboken 6:6, 7; Matteus 22:37–39) Barnen lärde sig att vi inte kan säga till Jehova att vi älskar honom, om inte våra gärningar visar att vi gör det.

En dag i veckan, vanligtvis lördagen, tog vi del i förkunnartjänsten som familj. Vi hade ett regelbundet familjestudium på måndagskvällarna efter kvällsmaten, och vi hade också ett särskilt bibelstudium med varje barn. När barnen var yngre, studerade vi med vart och ett av dem en kort stund flera gånger i veckan, och när de blev äldre, hade vi längre studier en gång i veckan. Under dessa studier öppnade sig barnen och samtalade fritt och öppet med oss om sina problem.

Vi ägnade oss också åt uppbyggande rekreation som familj. Vi tyckte om att spela musikinstrument tillsammans, och varje barn älskade att spela sina favoritsånger. Under vissa veckoslut bjöd vi in andra familjer för uppbyggande samvaro. Vi åkte också på semester som familj. Under en sådan resa utforskade vi bergen i Colorado i två veckor och samarbetade i förkunnartjänsten med olika församlingar som vi besökte. Våra barn minns med glädje hur de under områdessammankomster arbetade vid  olika avdelningar och hur de hjälpte till med att bygga Rikets salar på olika platser. När vi tog barnen till Grekland för att de skulle få träffa sina släktingar, fick de också träffa många trogna Jehovas vittnen som suttit i fängelse för sin tro. Detta gjorde ett djupt intryck på dem och hjälpte dem att besluta sig för att förbli fasta och modigt stå upp för sanningen.

Naturligtvis var det ibland så att barnen misskötte sig eller valde dåligt umgänge. Vid andra tillfällen skapade vi problem för dem genom att kanske vara alltför restriktiva i fråga om vissa områden. Men ”Jehovas ... allvarliga förmaning”, som finns i Bibeln, hjälpte oss att ställa det hela till rätta för oss alla. — Efesierna 6:4; 2 Timoteus 3:16, 17.

Den lyckligaste tiden i mitt liv

Sedan våra barn trätt in i heltidstjänsten började Ekaterini och jag tänka allvarligt på vad vi kunde göra för att utöka vår andel i detta livräddande arbete. År 1994, sedan jag blivit förtidspensionerad, började vi därför båda tjäna som reguljära pionjärer. I vår tjänst ingår att besöka närliggande college och universitet, där vi vittnar för eleverna och leder bibelstudier med några av dem. Jag har full förståelse för deras svårigheter, eftersom jag var i deras situation för inte så många år sedan, och jag har därför med stor framgång kunnat hjälpa dem att få kunskap om Jehova. Det har verkligen varit en glädje att få studera Bibeln med elever från Bolivia, Brasilien, Chile, Egypten, Etiopien, Kina, Mexico, Thailand och Turkiet! Jag tycker också om att vittna per telefon, i synnerhet för människor som talar mitt modersmål.

Trots att jag är begränsad på många sätt på grund av min kraftiga grekiska brytning och min ålder, har jag alltid försökt göra mig tillgänglig och ha den anda som Jesaja hade. Han utropade ju: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Vi har haft glädjen att hjälpa några att överlämna sitt liv åt Jehova. Detta har utan tvekan varit den lyckligaste tiden för oss.

En gång i tiden kretsade hela mitt liv kring att bygga ohyggliga vapen som skulle användas till att döda medmänniskor. Men Jehova har genom sin oförtjänta omtanke gjort det möjligt för mig och min familj att bli hans överlämnade tjänare och ägna våra liv åt att förkunna de goda nyheterna om evigt liv på en paradisisk jord. När jag tänker på de utmanande beslut jag var tvungen att fatta, påminns jag om orden i Malaki 3:10: ”’Pröva mig i detta avseende, det ber jag er’, har härars Jehova sagt, ’om jag inte kommer att öppna för er himlarnas dammluckor och verkligen tömma ut över er en välsignelse, tills det inte mer är någon brist.’” Han har verkligen välsignat oss — i övermått!

[Ruta/Bild på sidan 27]

Lakes: Min far föraktade hyckleri. Han försökte verkligen att inte hyckla, i synnerhet när det gällde att föregå med gott exempel för familjen. Han sade ofta till oss: ”Om ni överlämnar ert liv åt Jehova, betyder det något. Ni bör vara villiga att göra uppoffringar för Jehova. Det är vad det innebär att vara kristen.” Jag har kommit ihåg dessa ord, och de har gjort det möjligt för mig att följa hans exempel i fråga om att göra uppoffringar för Jehova.

[Ruta/Bild på sidan 27]

Christos: Jag uppskattar verkligen mina föräldrars helhjärtade lojalitet mot Jehova och deras stora engagemang i sitt ansvar som föräldrar. Som familj gjorde vi allting tillsammans — från vår förkunnartjänst till vår semester. Mina föräldrar kunde ha engagerat sig i så många andra saker, men de levde ett enkelt liv och koncentrerade sig på förkunnartjänsten. I dag vet jag att jag är lyckligast när jag är fullt upptagen i Jehovas tjänst.

[Ruta/Bild på sidan 28]

Gregory: Förutom det mina föräldrar har sagt för att uppmuntra mig att utöka min tjänst, har deras exempel och beviset på deras glädje i Jehovas tjänst fått mig att omvärdera mina omständigheter, skjuta åt sidan oro och bekymmer inför steget att träda in i heltidstjänsten och vara engagerad helt och fullt i Jehovas verk. Jag tackar mina föräldrar för att de har hjälpt mig att finna den glädje som kommer av att man ger ut av sig själv.

[Ruta/bild på sidan 28]

Toula: Mina föräldrar framhöll alltid att vårt förhållande till Jehova är det dyrbaraste vi någonsin kan äga och att det enda sättet varpå vi kan bli verkligt lyckliga är genom att ge Jehova vårt bästa. De gjorde Jehova mycket verklig för oss. Min far sade ofta till oss att det är en obeskrivlig känsla att få lägga sig på kvällen med ett rent samvete, i vetskap om att man har gjort sitt bästa för att göra Jehova lycklig.

[Bild på sidan 25]

När jag var soldat i Grekland 1951

[Bild på sidan 25]

Ekaterini och jag 1966

[Bild på sidan 26]

Min familj 1996: (från vänster till höger, bakre raden) Gregory, Christos, Toula; (främre raden) Lakes, Ekaterini och jag