På väg till öar i Stilla havet för att arbeta!

 AVGÅNGSHALLARNA vid de internationella flygplatserna i Brisbane och Sydney i Australien sjöd av mer verksamhet än vanligt. En grupp på 46 personer skulle flyga till det soldränkta Samoa för att där sammanstråla med 39 andra, som kom från Nya Zeeland, Hawaii och USA. Deras bagage var mycket ovanligt — det bestod huvudsakligen av verktyg, exempelvis hammare, sågar och borrar — inte sådant som man vanligtvis tar med sig på en resa till en attraktiv Stillahavsö. Men deras uppdrag var allt annat än vanligt.

De reste på egen bekostnad, och de skulle tillbringa två veckor som oavlönade frivilliga arbetare i ett internationellt byggnadsprogram under tillsyn av det regionala projekteringskontoret vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien. Detta program, som finansieras genom frivilliga bidrag, omfattar byggande av Rikets salar, sammankomsthallar, missionärshem och avdelnings- eller översättningskontor för de snabbt växande församlingarna av Jehovas vittnen på öarna i Stilla havet. Låt oss träffa några av arbetarna som har varit med och byggt Rikets salar i sina hemländer.

Max, som är takläggare, kommer från Cowra i New South Wales i Australien. Han är gift och har fem barn. Arnold är från Hawaii. Han och hans hustru har två söner, och han är dessutom pionjär, dvs. heltidsförkunnare. I likhet med Max tjänar Arnold som äldste i sin hemförsamling. Dessa män — och de är representativa för de flesta i detta byggnadsprogram — är uppenbarligen inte frivilliga arbetare för att de har tid över. Det är snarare så att de och deras familjer ser ett behov, och de önskar göra vad de kan för att hjälpa till.

Multinationella arbetare fyller ett stort behov

En plats där deras yrkesskicklighet och tjänster behövdes var Tuvalu, en önation i Stilla havet, där de omkring 10.500 invånarna är bosatta på en avlägsen ögrupp bestående av nio korallatoller nära ekvatorn och nordväst om Samoa. Dessa öar, eller atoller, har en medelareal på omkring 2,5 kvadratkilometer. År 1994 var de 61 Jehovas vittnen som bodde där i trängande behov av en ny Rikets sal och ett större översättningskontor.

I denna del av det tropiska Stilla havet måste byggnader vara konstruerade och byggda så att de står  emot ofta återkommande våldsamma stormar och cykloner. Men på öarna är det svårt att få tag på byggnadsmaterial av god kvalitet. Vad är lösningen? Varje komponent — från takplåt och takstolar till möbler och gardiner, toalettstolar och duschmunstycken, till och med skruv och spik — skeppades över i containrar från Australien.

Innan byggnadsmaterialet kom fram gjorde en liten grupp i ordning tomten och lade grunden. Därefter kom de internationella arbetarna för att uppföra, måla och inreda byggnaderna.

I förbigående kan nämnas att all denna verksamhet i Tuvalu framkallade raseri hos en präst på platsen, och via radio meddelade han att vittnena höll på att uppföra ett ”Babels torn”! Men hur förhöll det sig egentligen? ”När människorna som byggde Babels torn som nämns i Bibeln upptäckte att de inte längre kunde förstå varandra på grund av att Gud hade förbistrat deras språk, var de tvungna att överge projektet och lämna tornet ofullbordat”, påpekar den frivillige arbetaren Graeme. (1 Moseboken 11:1–9) ”Det är precis tvärtom när man arbetar för Jehova Gud. Trots skillnader i språk och kultur fullbordas alltid projekten.” Så skedde även med detta — på bara två veckor. Antalet närvarande vid överlämnandet var 163, däribland premiärministerns hustru.

Doug, tillsyningsmannen för projektet, tänker tillbaka på händelsen och säger: ”Det var en glädje att arbeta tillsammans med dessa frivilliga från andra länder. Vi har olika sätt att utföra saker och ting på, olika terminologi, till och med olika måttsystem; ändå orsakade inte något av detta några problem.” Efter att nu ha arbetat med ett flertal sådana projekt konstaterar han: ”Detta får mig att verkligen förstå att med Jehovas hjälp kan hans folk uppföra en byggnad var som helst på jorden, oberoende av hur isolerad eller svårtillgänglig platsen är. Det är sant att vi har många kunniga människor, men det är Jehovas ande som gör detta möjligt.”

Det är också Guds ande som får familjer bland Jehovas vittnen på öarna att tillhandahålla mat och husrum, vilket för somliga är en stor uppoffring. Och det är mycket uppskattat av dem som blir föremål för sådan gästfrihet. Ken, från Melbourne i Australien, har arbetat vid ett liknande projekt i Franska Polynesien. Han konstaterar: ”Vi kom som slavar, men vi behandlades som kungar.” Där det är möjligt hjälper vittnena på platsen även till med byggnadsarbetet. På Salomonöarna blandade kvinnor betong — för hand. Ett hundra män och kvinnor klättrade högt upp i regndränkta berg och forslade ner över 40 ton timmer. Ungdomar hjälpte också till. En av arbetarna från Nya Zeeland berättar: ”Jag kommer ihåg en ung broder från en av öarna — han bar två eller tre cementsäckar åt gången. Och hela dagarna skyfflade han sand, i hetta och i regn.”

 Att låta vittnena på platsen ta del i arbetet leder till en annan fördel. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Samoa rapporterar: ”Bröderna på öarna har skaffat sig yrkesskicklighet som de har nytta av när de bygger Rikets salar och utför reparationer och tar del i återuppbyggnadsarbete efter cykloner. Den kan också hjälpa dem att förtjäna sitt levebröd i ett samhälle där många har svårt att göra det.”

Byggnadsprogrammet ger ett fint vittnesbörd

Colin var i Honiara och såg på när sammankomsthallen på Salomonöarna byggdes. Imponerad skrev han till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på platsen följande meddelande på pidginengelska: ”Alla de vara ett sinne och ingen vara sur, de också en familj.” När han kort därefter återvände till sin by vid Aruligo, 40 kilometer därifrån, byggde han och hans familj en egen Rikets sal. Därefter skickade de ett nytt meddelande till avdelningskontoret: ”Vår Rikets sal, till och med en talarstol, är färdig, så kan vi ha möten här?” Detta ordnades omgående, och mer än 60 är regelbundet närvarande.

En EU-rådgivare iakttog projektet i Tuvalu. ”Jag antar att alla säger det till er”, sade han till en arbetare, ”men för mig är det här helt enkelt ett mirakel!” En kvinna som arbetade vid telefonstationen frågade en annan besökande frivillig arbetare: ”Hur kommer det sig att ni alla är så glada? Det är ju så hett här!” De hade aldrig tidigare sett kristendom i verksamhet på ett sådant praktiskt och självuppoffrande sätt.

Uppoffringar utan beklagande

”Den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt”, sägs det i Bibeln i 2 Korinthierna 9:6. Arbetarna, deras familjer och deras församlingar fortsätter att så rikligt genom att hjälpa medvittnen i Stilla havet. ”Min egen församling bidrog med över en tredjedel av kostnaden för flygresan”, säger Ross, äldste från Kincumber nära Sydney, ”och min svåger, som också följde med, bidrog med ytterligare 500 dollar.” En annan arbetare bekostade resan genom att sälja sin bil. Ytterligare en annan sålde ett stycke mark. Kevin behövde ytterligare 900 dollar, och han beslöt därför att sälja sina 16 tvååriga duvor. Genom en bekant fick han tag på en köpare som erbjöd exakt 900 dollar för dem!

”Var det värt kostnaden för flygresan och den förlorade arbetsinkomsten, totalt omkring 6.000 dollar?” frågade man Danny och Cheryl. ”Ja! Även om det hade kostat dubbelt så mycket, hade det varit mer än värt det”, svarade de. Alan, från Nelson på Nya Zeeland, tillade: ”För summan det kostade mig att resa till Tuvalu skulle jag ha kunnat resa till Europa och ändå haft pengar över. Men skulle jag ha fått samma välsignelser eller fått så många vänner av skiftande bakgrund eller fått möjlighet att göra något för andra och inte enbart för mig själv? Nej! Vad jag än gav till vännerna på ön, gav de mig mycket mer tillbaka.”

En annan nyckel till programmets framgång är stödet från familjen. Medan en del hustrur har möjlighet att följa med sina män, och även hjälpa till på platsen, är det andra som har barn i skolåldern att ta hand om eller familjeangelägenheter att sköta. ”Min hustrus villighet att ta hand om barnen och sköta hemmet medan jag var borta”, sade Clay, ”var en mycket större uppoffring än den jag gjorde.” Ja, alla äkta män som inte hade möjlighet att ta sin hustru med sig skulle vilja lägga ett innerligt ”amen” till det!

Sedan projektet i Tuvalu fullbordats, har frivilliga arbetare byggt Rikets salar, sammankomsthallar, missionärshem och översättningskontor på Fiji, på Tonga, i Papua Nya Guinea, på Nya Kaledonien och på andra platser. Många projekt, däribland några i länder i Sydostasien, är fortfarande på planeringsstadiet. Kommer det att finnas tillräckligt med arbetare?

Det kommer uppenbarligen inte att bli något problem. ”Alla här som har tagit del i internationella byggnadsprojekt har anmält sitt intresse för att vara med vid kommande byggen”, meddelar avdelningskontoret på Hawaii. ”Så snart de återvänt hem, börjar de spara till det.” Hur kan programmet bli annat än framgångsrikt, när man lägger Jehovas rika välsignelse till en sådan osjälviskhet och ett sådant engagemang?

[Bild på sidan 9]

Material till bygget

[Bilder på sidan 9]

Arbetslag på byggplatsen

[Bilder på sidan 10]

Medan projekten avslutades gladde vi oss över vad Guds ande hade åstadkommit