Frågor från läsekretsen

I vilken utsträckning behöver en trogen kristen hustru motsätta sig en skilsmässa som hennes make tar initiativet till?

När äktenskapet instiftades, sade Gud att mannen och hustrun skulle ”hålla sig till” varandra. (1 Moseboken 2:18–24) Människan blev ofullkomlig, och det förde med sig problem i många äktenskap. Men Gud vill att äkta makar fortfarande skall hålla sig till varandra. Aposteln Paulus skrev: ”De gifta ger jag föreskrifter, likväl inte jag, utan Herren, att en hustru inte skall gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbli ogift eller också försona sig igen med sin man; och en man skall inte lämna sin hustru.” — 1 Korinthierna 7:10, 11.

De här orden bekräftar att det bland ofullkomliga människor händer att en make eller maka beslutar sig för att lämna sin partner. Paulus sade till exempel att om någon går ifrån sin äktenskapspartner skall båda förbli ogifta. Varför det? Jo, för i Guds ögon fortsatte de två att vara bundna till varandra, även om den ena partnern hade gett sig i väg. Paulus kunde säga detta på grund av att Jesus hade angett normen för kristna äktenskap: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt [grekiska: porneia], och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” (Matteus 19:9) Ja, den enda grunden till skilsmässa som enligt Bibeln upplöser äktenskapet är ”otukt”, dvs. sexuell omoraliskhet. I det fall som Paulus talade om hade uppenbarligen ingen av parterna handlat omoraliskt. Så när mannen eller hustrun gick ifrån sin partner, upplöstes inte äktenskapet i Guds ögon.

Paulus talade sedan om en situation där en sann kristen har en icke troende äktenskapspartner. Paulus gav följande riktlinje: ”Om den icke troende bereder sig att gå, låt honom då gå; en broder eller en syster är inte slavbunden under sådana omständigheter, utan Gud har kallat er till frid.” (1 Korinthierna 7:12–16) Vad kan en trogen hustru göra, om hennes icke troende man lämnar henne och även begär lagenlig skilsmässa?

Hon skulle kanske föredra att han stannade hos henne. Hon kanske fortfarande älskar honom och är medveten om deras ömsesidiga känslomässiga och sexuella behov. Dessutom inser hon kanske att hon och eventuella minderåriga barn behöver materiellt stöd. Kanhända hoppas hon också att hennes man med tiden skall bli troende och bli räddad. Men om han vidtog åtgärder för att upplösa äktenskapet (av något oskriftenligt skäl), skulle hustrun kunna låta honom gå, som Paulus skrev. Samma sak gäller om en troende man ignorerar Guds syn på äktenskapet och håller fast vid sitt beslut att gå ifrån hustrun.

I en sådan situation skulle hon kanske ändå behöva skydda sig själv och barnen. Hur då? Hon vill säkert behålla vårdnaden om sina älskade barn, så att hon kan fortsätta att visa dem moderlig kärlek, fostra dem i moraliskt avseende och ge dem en tro grundad på utmärkta bibliska läror. (2 Timoteus 3:15) En skilsmässa skulle kunna äventyra hennes rättigheter. Därför vidtar hon kanske åtgärder för att hennes sak skall framföras på rätt sätt inför myndigheterna i syfte att skydda sin umgängesrätt med barnen och förvissa sig om att mannen blir förpliktad att bidra till försörjningen av den familj han överger. I vissa länder kan en kvinna som motsätter sig en skilsmässa underteckna juridiska handlingar som anger villkoren för vårdnaden om barnen och ekonomiskt understöd utan att fördenskull instämma i den skilsmässa som hennes man vill få till stånd. I andra länder anger ordalydelsen i handlingarna att hustrun instämmer i skilsmässan; i så fall skulle hon, om hennes man har begått äktenskapsbrott, visa att hon förskjuter honom genom att underteckna dessa handlingar.

De flesta i samhället och i församlingen kommer inte att känna till alla detaljer, till exempel om det finns bibelenliga skäl till skilsmässan. Innan saken har kommit så här långt, skulle det därför vara klokt av hustrun att informera den presiderande tillsyningsmannen och en annan äldste i församlingen (helst skriftligen) om omständigheterna. På det sättet kommer de här upplysningarna att finnas till hands om frågor skulle uppstå då eller längre fram.

Låt oss återvända till Jesu ord: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt, och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” Om en man verkligen är skyldig till sexuell omoraliskhet men vill förbli gift med sin hustru, måste hon (den oskyldiga parten i Jesu exempel) välja om hon  skall förlåta honom och fortsätta att dela den äktenskapliga sängen eller förskjuta honom. Om hon är villig att förlåta sin make och fortsätta äktenskapet med honom, skulle det inte göra henne moraliskt befläckad. — Hosea 1:1–3; 3:1–3.

Om det är så att mannen begär skilsmässa efter att ha handlat omoraliskt, kan hustrun trots det vara villig att förlåta honom och hoppas på att få honom tillbaka. Hon måste själv avgöra, med hänsyn till sitt samvete och sin situation, om hon skall motsätta sig hans försök till skilsmässa. I vissa länder kanske en kvinna som motsätter sig en skilsmässa kan underteckna handlingar som anger villkoren för vårdnaden om barnen och ekonomiskt stöd utan att fördenskull visa samtycke till skilsmässan. Att hon undertecknar sådana handlingar skulle i sig självt inte vara ett tecken på att hon förskjuter honom. Men i andra länder kan en hustru som motsätter sig en skilsmässa bli ombedd att underteckna handlingar som anger att hon samtycker till skilsmässan; genom att underteckna sådana handlingar visar hon uttryckligen att hon förskjuter sin skyldige man.

För att undvika missförstånd är det även i det här fallet förståndigt av hustrun att ge representanter för församlingen ett brev som anger vilka åtgärder som har vidtagits och vilken inställning som ligger bakom dessa. Hon skulle kunna skriva att hon har talat om för sin man att hon är villig att förlåta honom och vara hans hustru. Det skulle betyda att skilsmässan erhölls mot hennes vilja; hon försköt alltså inte mannen, utan var fortfarande redo att förlåta honom. När hon på det här sättet har gjort klart att hon var villig att förlåta och förbli gift, skulle det inte vara ett tecken på att hon förskjuter sin man, om hon undertecknar handlingar som bara innehåller överenskommelser om ekonomiska angelägenheter och/eller vårdnadsfrågor. *

Om hon även efter skilsmässan gör gällande att hon är villig att förlåta, är varken hon eller hennes man fri att gifta om sig med någon annan. Ifall hon, den oskyldiga parten vars erbjudande om förlåtelse avvisades, längre fram bestämmer sig för att förskjuta honom på grund av hans omoraliskhet, då blir båda parter fria att gifta om sig. Jesus visade att den oskyldiga äktenskapspartnern har rätt att fatta ett sådant beslut. — Matteus 5:32; 19:9; Lukas 16:18.

[Fotnoter]