Jesu uppståndelse prövas

”Jag kan ärligt talat säga att även om vi kan vara absolut säkra på att Jesus levde ... , kan vi inte med samma säkerhet säga att vi vet att Gud uppväckte honom från de döda.” Så sade den främste företrädaren för Church of England, ärkebiskopen av Canterbury.

DEN kristne aposteln Paulus hade inga sådana förbehåll. I kapitel 15 i sitt första inspirerade brev till medkristna i det forntida Korinth skrev han: ”Jag har ju förmedlat till er, bland de första tingen, det som jag också har tagit emot, nämligen att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna; och att han blev begravd, ja, att han har blivit uppväckt på tredje dagen enligt Skrifterna.” — 1 Korinthierna 15:3, 4.

Det var tro på Jesu Kristi uppståndelse som drev hans lärjungar att predika evangeliet i hela den grekisk-romerska världen — ”i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23) Ja, Jesu uppståndelse är själva grunden för kristen tro.

Men ända från början har Jesu uppståndelse mötts av tvivel och misstro. För judarna i allmänhet var det en hädelse när Jesu efterföljare påstod att denne man som hade blivit fastnaglad på en påle var Messias. Och för de flesta bildade greker, vilka trodde på själens odödlighet, var blotta tanken på en uppståndelse motbjudande. — Apostlagärningarna 17:32–34.

Tvivlare i vår tid

På senare tid har en del forskare som bekänner sig vara kristna gett ut böcker och artiklar som avfärdar Jesu uppståndelse som en saga och har satt i gång en våldsam debatt i den här frågan. I sitt sökande efter ”den historiske Jesus” är det flera forskare som hävdar att evangeliernas beskrivningar som gäller den tomma graven och skildringarna av hur Jesus framträdde efter sin uppståndelse är rena påhitt, sådant som har kommit till långt efter hans död som stöd för påståenden om hans himmelska makt.

Ta till exempel den tyske forskaren Gerd Lüdemanns uppfattningar. Han är professor och forskar i ämnet Nya testamentet och är författare till boken Was mit Jesus wirklich geschah. Die Auferstehung historisch betrachtet. Han menar att Jesu uppståndelse är ”en tom formel” som måste förkastas av alla som har en ”vetenskaplig syn på världen”.

 Professor Lüdemann hävdar att den uppståndne Kristus som aposteln Petrus såg i själva verket var en syn som var följden av den sorg och de skuldkänslor Petrus hade efter att ha förnekat Jesus. Och enligt Lüdemann var Jesu framträdande inför mer än 500 troende vid ett tillfälle ett fall av ”massextas”. (1 Korinthierna 15:5, 6) Kort sagt är det många forskare som klassar ner Bibelns skildringar av den uppståndne Jesus till en rad personligt färgade erfarenheter som hos lärjungarna skapade en förnyad känsla av andligt självförtroende och missionsiver.

Nu är det naturligtvis inte många som är intresserade av akademiska debatter. Men ett dryftande av Jesu uppståndelse bör vara av intresse för oss alla. Varför det? Därför att om han inte uppstod, står kristendomen på en falsk grund. Om Jesu uppståndelse däremot verkligen är ett historiskt faktum, är kristendomen grundad på sanning. Under de omständigheterna är det inte bara de anspråk Kristus gjorde som blir hävdade och rättfärdigade, utan även hans löften. Dessutom, om det finns en uppståndelse, är döden inte den store segraren, utan en fiende som kan besegras. — 1 Korinthierna 15:55.

[Bildkälla på sidan 3]

Från Self-Pronouncing Edition of the Holy Bible, som innehåller King James Version och Revised Version