Levnadsskildring

Tacksam för mina dyrbara minnen!

BERÄTTAT AV DRUSILLA CAINE

Året var 1933, och jag hade just gift mig med Zanoah Caine, som precis som jag var kolportör, dvs. heltidsförkunnare. Bubblande av iver planerade jag att följa med min man på hans uppdrag, men för att kunna göra det behövde jag en cykel. Det var en lyx som jag aldrig hade haft råd med under de hårda tiderna under depressionen. Vad skulle jag göra?

NÄR mina svågrar hörde talas om min knipa, letade de igenom traktens soptippar för att försöka få tag i gamla cykeldelar och göra en cykel åt mig. De lyckades, och den fungerade! Så snart jag lärt mig cykla var Zanoah och jag på väg, glatt cyklande genom de engelska grevskapen Worcester och Hereford medan vi vittnade för alla vi träffade på.

Föga anade jag då att jag med detta enkla steg i tro skulle träda in i ett helt liv fyllt av dyrbara minnen. Men den andliga grunden i mitt liv hade lagts av mina kära föräldrar.

Svåra år under första världskriget

Jag föddes i december 1909. Strax därefter fick mor tag i ett exemplar av Den gudomliga tidsåldersplanen, och år 1914 tog mina föräldrar mig med för att se ”Skapelsedramat i bilder” i Oldham i Lancashire. (Både boken och ”Skapelsedramat” hade framställts av dem som nu är kända som Jehovas vittnen.) Så liten jag var kommer jag ändå fortfarande tydligt ihåg hur jag på hemvägen skuttade av glädje över vad jag hade sett! Frank Heeley bildade sedan en bibelstudiegrupp i Rochdale, där vi bodde. Att vi  var med i den hjälpte oss att som familj öka vår förståelse av Bibeln.

Just det året var det slut på friden i vårt liv när det stora kriget, eller första världskriget som vi nu kallar det, bröt ut. Min far blev inkallad till militärtjänst men intog en neutral hållning. I rättegången beskrevs han som en ”ärbar man”, och i lokaltidningen uppgavs det att flera brev lämnats in från ”herrar som sade att de ansåg att han var uppriktig i sin vägran att bära vapen”.

Men i stället för att bli helt frikallad inregistrerades min far som ”befriad från fronttjänstgöring endast”. Han blev omedelbart utsatt för hån och förlöjligande, och det blev mor och jag också. Så småningom blev hans fall omprövat, och han ålades att arbeta inom jordbruket. Men en del bönder utnyttjade situationen och betalade honom lite eller ingenting. För att bidra till familjens försörjning arbetade min mor hårt — med torftig lön — på en privatägd tvättinrättning. Och ändå kan jag nu förstå hur nyttigt det var för mig att under de formbara åren i livet få tåla sådana svåra omständigheter. Det har hjälpt mig att uppskatta de mycket viktigare andliga tingen.

En ringa början

Snart framträdde Daniel Hughes, en ivrig bibelforskare, på scenen. Han arbetade i kolgruvan i Ruabon, ett samhälle ungefär två mil från Oswestry, dit vi hade flyttat. Farbror Dan, som jag kallade honom, höll kontakt med vår familj, och när han än besökte oss samtalade han alltid om bibliska ting. Han satt aldrig och bara kallpratade. År 1920 bildades en bibelstudiegrupp i Oswestry, och farbror Dan gav mig ett exemplar av boken Guds Harpa 1921. Jag satte stort värde på den, eftersom den gjorde det så mycket enklare för mig att förstå Bibelns läror.

I det här sammanhanget kan vi också nämna Pryce Hughes, * som längre fram kom att öva tillsyn över Jehovas vittnens avdelningskontor i London. Han bodde med sin familj i det närliggande Bronygarth på gränsen till Wales, och hans syster, Cissie, blev en av mors närmaste vänner.

Jag kommer ihåg det spännande tillfälle 1922 då maningen kom att ”annonsera Konungen och hans rike”. Under de år som följde tog jag ivrigt del i att sprida särskilda traktater, i synnerhet ”Ecklesiasticismen anklagad” år 1924, fastän jag fortfarande gick i skolan. När jag nu ser tillbaka på det där årtiondet, inser jag vilket privilegium det var att få vara tillsammans med så många trogna bröder och systrar — bland andra Maud Clark * och hennes kamrat Mary Grant,* Edgar Clay,* Robert Hadlington, Katy Roberts och Edwin Skinner* tillsammans med Percy Chapman och Jack Nathan,* som båda reste till Canada för att hjälpa till med predikoarbetet där.

Det bibliska föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” visade sig vara ett vittnesbörd i rättan tid på vårt vidsträckta distrikt. Den 14 maj 1922 kom Stanley Rogers, en släkting till Pryce Hughes, från Liverpool för att hålla det här talet i Chirk, ett samhälle strax norr om vår stad, och senare på kvällen på biografen i Oswestry. Jag har fortfarande kvar en löpsedel som trycktes upp särskilt för det tillfället. Under hela den här perioden fortsatte vår lilla grupp att stärkas genom besök av tre resande tillsyningsmän — pilgrimer som vi brukade kalla dem — Herbert Senior, Albert Lloyd och John Blaney.

En tid att fatta beslut

År 1929 fattade jag mitt beslut att låta döpa mig. Jag var 19 år, och vid den här tiden ställdes jag också inför min första riktiga provsättning. Jag lärde känna en ung man vars far var politiker. Vi kände oss dragna till varandra, och han friade till mig. Året dessförinnan hade boken  Framtidens regering getts ut, och jag gav honom ett exemplar av den. Men det visade sig snart att han inte hade något som helst intresse av en himmelsk regering, som boken handlade om. Jag visste från mina studier att de forntida israeliterna blev befallda att inte ingå äktenskapliga allianser med icke troende och att den principen också var tillämplig på kristna. Jag avböjde därför hans frieri, även om det var mycket svårt att göra det. — 5 Moseboken 7:3; 2 Korinthierna 6:14.

Jag hämtade kraft i Paulus ord: ”Låt oss inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott, ty i rätt tid skall vi skörda, om vi inte tröttnar.” (Galaterna 6:9) Min rara farbror Dan uppmuntrade mig också med orden: ”I prövningar stora som prövningar små, Romarna 8 och 28 tillämpa då.” Den versen lyder: ”Nu vet vi att Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud, dem som enligt hans uppsåt är de kallade.” Det var verkligen inte lätt, men jag visste att jag hade fattat rätt beslut. Det året började jag som kolportör.

En ny utmaning

År 1931 fick vi vårt nya namn, Jehovas vittnen, och det året hade vi en kraftfull kampanj med broschyren Riket som är världens hopp. Alla politiker, präster och affärsmän fick var sitt exemplar. Mitt distrikt utökades från Oswestry till Wrexham, 25 kilometer längre norrut. Det var en utmaning att täcka det helt.

Vid en sammankomst i Birmingham året därpå efterlyste man 24 frivilliga arbetare. Vi var 24 stycken som ivrigt anmälde oss för en ny tjänstegren, utan att veta vad det skulle vara för något. Föreställ er vår förvåning när vi två och två förordnades att erbjuda samma broschyr, Riket som är världens hopp, samtidigt som vi bar tunga sandwichplakat som förkunnade Riket.

När jag arbetade i närheten av katedralen kände jag mig mycket besvärad, men jag tröstade mig med att ingen i den staden kände mig. Men den första som kom fram till mig var naturligtvis en gammal bekant från skoltiden, som bara stirrade på mig och sade: ”Vad i all sin dar håller du på med utstyrd på det där viset?” Den erfarenheten botade mig från all eventuell människofruktan jag kunde ha känt!

Flyttar längre bort

År 1933 gifte jag mig med Zanoah, en änkeman som var 25 år äldre än jag. Hans första hustru hade varit en hängiven bibelforskare, och Zanoah hade troget fortsatt sitt uppdrag efter hennes död. Vi flyttade snart från England till vårt nya distrikt i norra Wales, ungefär femton mil bort. Kartonger, resväskor och andra dyrbara ägodelar var betänkligt uppgillrade på cykelstyret, hängda på cykelstången och packade i cykelväskorna, men vi klarade det! Våra cyklar var oumbärliga på det distriktet — de tog oss överallt, till och med upp på toppen av Cader Idris, ett walesiskt berg som är nästan 900 meter högt. Det var så tillfredsställande att finna människor som längtade efter att få höra de ”goda nyheterna om kungariket”. — Matteus 24:14.

Vi hade inte varit där länge förrän man berättade att en viss Tom Pryce hade predikat för dem precis som vi gjorde. Till slut  hittade vi Tom; han bodde på Long Mountain, i närheten av Welshpool — och vilken överraskning vi fick! Jag hade lämnat boken Försoningen till honom under min första tid som förkunnare. Han studerade den på egen hand, beställde mer litteratur från London och hade alltsedan dess nitiskt berättat för andra om sin tro. Vi gladde oss åt många timmars trivsam gemenskap, när vi tre många gånger studerade tillsammans för att uppmuntra varandra.

Välsignelser efter en katastrof

År 1934 blev alla kolportörer i norra Wales med omnejd inbjudna att besöka staden Wrexham för att där hjälpa till med att sprida broschyren Den rättfärdige härskaren. Dagen innan vi inledde den här särskilda kampanjen hade nationen drabbats av en katastrof. En explosion vid Gresfords kolgruva, tre kilometer norr om Wrexham, hade dödat 266 gruvarbetare. Mer än 200 barn lämnades faderlösa, och 160 kvinnor blev änkor.

Vi skulle göra en förteckning över de efterlevande, besöka dem personligen och lämna en broschyr. En av dem som jag skulle besöka var fru Chadwick. Hon hade mist en 19-årig son. När jag kom dit var en äldre son, Jack, på besök för att trösta henne. Den här unge mannen kände igen mig utan att säga något. Han läste broschyren och letade sedan reda på Det slutliga kriget, en annan broschyr som jag hade lämnat hos honom några år tidigare.

Jack och hans hustru, May, tog reda på var vi höll till och kom för att skaffa mer litteratur. År 1936 samtyckte de till att ha möten i sitt hem i Wrexham. Efter ett besök av Albert Lloyd sex månader senare kunde en församling bildas med Jack Chadwick som presiderande tillsyningsman. Det finns i dag tre församlingar i Wrexham.

Livet i en zigenarvagn

Fram till den här tiden hade vi tagit vilket husrum vi än kunde få tag i när vi flyttade från plats till plats, men Zanoah tyckte att tiden nu var inne för oss att skaffa ett eget hem, ett som kunde bogseras från ställe till ställe. Min man var en skicklig snickare av zigensk härkomst, och han byggde en zigenarvagn åt oss. Vi kallade den Elizabeth, ett bibliskt namn som betyder ”överflödets Gud”.

Jag kommer särskilt ihåg ett ställe som vi stannade på — det var en fruktodling vid ett vattendrag. För mig var det rena paradiset! Inget störde lyckan under de år som vi tillsammans bodde i den där husvagnen, även om den hade sina uppenbara brister och begränsningar. När det var kallt, frös sängkläderna ofta fast i husvagnsväggarna, och fukten var ett ständigt problem. Vi var också tvungna att hämta vatten, och ibland kunde det vara en bra bit som vi fick bära det, men tillsammans övervann vi sådana svårigheter.

En vinter var jag sjuk, och vi hade ont om mat och inga pengar. Zanoah satt på sängkanten, tog min hand och läste Psalm 37:25 för  mig: ”En ung man har jag varit, jag har också blivit gammal, och ändå har jag inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” Han såg mig i ögonen och sade: ”Om inte något händer mycket snart, måste vi börja tigga, och jag kan inte tänka mig att Gud låter det ske!” Han gick sedan ut och predikade för våra grannar.

När Zanoah kom tillbaka vid middagstid för att göra i ordning något åt mig att dricka, låg ett kuvert och väntade på honom. Det innehöll 50 pund från hans far. Några år tidigare hade Zanoah blivit falskeligen anklagad för förskingring, men nu var hans oskuld bevisad. Gåvan skulle gottgöra detta. Så lägligt den kom!

En nyttig läxa

Ibland får vi lära oss våra läxor sedan ett antal år passerat. Låt mig förklara: Innan jag slutade skolan 1927 vittnade jag för alla mina klasskamrater och alla mina lärare — alla utom en, Lavinia Fairclough. Eftersom ingen verkade intressera sig för vad jag skulle göra med mitt liv, och jag dessutom inte kom så bra överens med Lavinia Fairclough, beslöt jag mig för att inte berätta något för henne. Döm om min förvåning — och förtjusning — när min mor 20 år senare berättade för mig att just den läraren hade återvänt för att besöka alla sina gamla vänner och elever och berätta att hon nu var ett Jehovas vittne!

När vi träffades, förklarade jag varför jag inte hade sagt något till henne om min tro och mitt val av levnadsbana. Hon lyssnade stilla och sade sedan: ”Jag har alltid sökt efter sanningen. Det har varit den stora frågan i mitt liv!” Den här erfarenheten var en nyttig läxa för mig — att aldrig hålla mig tillbaka från att vittna för alla som jag träffar och att aldrig döma någon på förhand.

Ytterligare ett krig och tiden därefter

Krigsmolnen började återigen torna upp sig när 1930-talet gick mot sitt slut. Min tio år yngre bror, Dennis, blev frikallad från militärtjänstgöringen på det villkoret att han fortsatte sin anställning. Han hade aldrig visat särskilt stort intresse för sanningen. Min man och jag bad därför några pionjärer på orten, Rupert Bradbury och hans bror David, att besöka honom. Det gjorde de, och de studerade Bibeln med honom. Dennis blev döpt 1942, började längre fram i pionjärtjänsten och blev förordnad som resande tillsyningsman 1957.

Vår dotter, Elizabeth, föddes 1938, och Zanoah byggde då till vår husvagn för att klara familjens behov. När vår andra dotter, Eunice, kom år 1942, verkade det förståndigt att se sig om efter ett mer permanent boende. Av den anledningen gjorde Zanoah ett uppehåll i pionjärtjänsten i några år, och vi flyttade till ett litet hus i närheten av Wrexham. Längre fram slog vi oss ner i Middlewich i det angränsande grevskapet Cheshire. Där dog min käre make 1956.

Våra två döttrar blev heltidsförkunnare och båda är lyckligt gifta. Eunice och hennes man, en äldstebroder, tjänar fortfarande som pionjärer med särskilt uppdrag i London. Elizabeths man är också församlingsäldste, och det är en glädje för mig att ha dem, deras barn och mina fyra barnbarnsbarn boende i närheten av mig i Preston i Lancashire.

Jag är tacksam för att jag från min lägenhet kan gå tvärs över gatan till Rikets sal. På senare år har jag tillhört den gujaratitalande gruppen, som också har sina möten där. Det har inte varit lätt att lära sig språket, eftersom jag nu har fått problem med hörseln. Det är ibland svårt att fånga upp de små nyansskillnaderna i intonationen på samma sätt som yngre kan. Men det är en intressant utmaning.

Jag kan fortfarande predika från dörr till dörr och leda bibelstudier i mitt hem. När vänner kommer och besöker mig, är det alltid trevligt att få berätta några av mina tidigare erfarenheter. Jag är så tacksam för mina dyrbara minnen av de välsignelser som jag har fått tillsammans med Jehovas folk i nästan 90 år.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Löpsedel som annonserade det bibliska föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” som jag lyssnade till den 14 maj 1922

[Bild på sidan 26]

Zanoah och jag strax efter det att vi gift oss 1933

[Bild på sidan 26]

Här står jag bredvid vår husvagn, ”Elizabeth”, som min man byggde