Vi gör så gott vi kan!

”GÖR så gott du kan.” Detta praktiska råd gavs en gång till en missionär av en medlem av den styrande kretsen. Men varför ge ett så elementärt råd till en erfaren förkunnare? Är inte de flesta missionärer orädda personer som dagligen konfronteras med insekter, ormar, hetta, sjukdomar och alla möjliga strapatser?

Missionärer bland Jehovas vittnen är i själva verket alldeles vanliga män och kvinnor, kristna vars djupa kärlek till Jehova och sina medmänniskor har motiverat dem att tjäna i främmande länder. De försöker tjäna Jehova efter bästa förmåga och vänder sig till honom för att få styrka. (Efesierna 6:10)

För att få reda på mer om missionärsarbetet kan vi väl tänka oss att vi för en dag besöker ett typiskt missionärshem i Västafrika.

En dag i missionärstjänsten

Klockan närmar sig 7.00 på morgonen. Vi har anlänt till missionärshemmet i lagom tid för att vara med vid genomgången av dagens text. Vi får ett hjärtligt välkomnande av de tio missionärerna, och de gör plats för oss vid frukostbordet. När vi bekantat oss med varandra, berättar en av missionärerna som varit på sitt missionärsdistrikt i många år en humoristisk erfarenhet från tjänsten. Men vårt samtal tonar bort när brodern som leder dryftandet den dagen påminner de glada vännerna om att tiden nu är inne för att gå igenom dagens text. Genomgången hålls på franska. Vi talar inte själva det språket, men av missionärernas sätt att uttrycka sig står det ändå klart för oss att de behärskar det riktigt bra, fastän det inte är deras modersmål.

Efter det bibliska resonemanget följer en innerlig bön, och sedan är det dags för frukost. När vi öser upp en rejäl portion flingor, tipsar vår bordsgranne oss om att också skiva ner bananer. Vi säger att vi inte är så förtjusta i bananer, men han lovar att vi kommer att ändra oss när vi väl har smakat bananer som odlats på orten. Så vi lägger ner några bananskivor bland flingorna. Han fick rätt – de här bananerna är verkligen läckra! Och vi försäkras om att baguetterna som serveras har bakats tidigt på morgonen på ett litet bageri tvärs över gatan från missionärshemmet.

Efter frukosten kommer ett missionärspar som vi kan kalla Ben och Karen att ta hand om oss resten av dagen. Vi har hört talas om det fruktbärande distriktet i det här västafrikanska landet, och vi är ivriga att få rapporterna bekräftade.

 När vi kommer fram till busshållplatsen finner vi ett dussintal människor som väntar. Snart är våra missionärer upptagna i ett livligt samtal om ett bibliskt ämne med en kvinna och hennes son. Eftersom vi inte kan franska, står vi bara där och ler! Precis när kvinnan tackar ja till några nummer av Vakttornet och Vakna! kommer bussen, och då försöker alla gå på samtidigt! När vi klättrar ombord trycker kön på bakifrån. Det är en utmaning att hålla balansen när vi försöker ta oss längst bak i bussen. När chauffören väl startat gäller det att hålla i sig allt man orkar. Då och då kränger bussen till när den bromsar in vid en hållplats, och ännu fler tränger sig in. Vi ler mot våra medpassagerare, och de ler tillbaka. Vad vi önskar att vi kunde prata med dem!

Medan vår buss susar fram tittar vi ut genom fönstren på den febrila aktiviteten på gatan. Två kvinnor går bredvid varandra med tunga bördor på huvudet. En av dem balanserar en stor behållare med vatten. En initiativrik man har brett ut en filt på trottoaren, där han radat upp några små prydnadssaker som han hoppas kunna sälja. Överallt ser vi människor som köper eller säljer nästan allt som över huvud taget går att köpa eller sälja.

Plötsligt blir Ben, som står bredvid mig, medveten om att något pickar på hans ben. Vad kan det vara? Bussen är verkligen fullpackad, men där kommer det igen. Han lyckas titta ner. Ur en väska vid hans fötter sticker en levande anka ut huvudet då och då och pickar på hans ben! Ben förklarar att den som äger ankan troligen är på väg till marknaden för att sälja den.

Väl framme på distriktet får vi till vår förtjusning höra att vi har kommit till en typisk afrikansk stadsdel. När vi går fram till det första huset klappar Ben energiskt i händerna för att påkalla uppmärksamhet. Det är på det sättet som man ”knackar på dörren” i den här delen av världen. En ung man dyker upp och säger att han är upptagen men ber oss att återkomma längre fram på förmiddagen.

Vid nästa dörr träffar vi en kvinna som talar en dialekt som Ben inte förstår. Hon ropar på sin son och ber honom översätta det Ben har att säga. När Ben är färdig tackar kvinnan ja till en broschyr som tar upp bibliska ämnen, och sonen lovar att förklara den för henne. Vid det tredje huset är en hel grupp ungdomar samlade på framsidan. Två av dem erbjuder genast sina stolar så att besökarna kan få sitta. Det blir ett livligt samtal om korsets användning i tillbedjan, och man gör upp om att fortsätta resonemanget nästa vecka. Det är nu dags att gå tillbaka till den upptagne unge mannen i det första huset. På något sätt har han redan hört talas om vårt samtal med ungdomarna längre ner på gatan. Han har många bibliska frågor och ber att få ett bibelstudium. Ben tittar efter i sin almanacka och går med på att komma tillbaka nästa vecka vid samma tid. På väg tillbaka till missionärshemmet för att äta lunch förklarar Ben och Karen att de måste planera in sina bibelstudier mycket noggrant, eftersom de lätt kan sätta i gång fler studier än de kan sköta.

Vi berömmer dem för att de talar franska så ledigt. Ben berättar att han och Karen har varit missionärer i sex år och att de börjar känna sig någorlunda hemma med det franska språket. De försäkrar oss att det inte har varit lätt att lära sig ett nytt språk, men med lite envishet har det gått bra.

Klockan 12.30 är alla missionärer samlade runt bordet för lunch. Vi får veta att missionärerna turas om att laga frukost och lunch och att ta hand om disken  efteråt. I dag har en av systrarna lagat en kycklingrätt med pommes frites som får det att vattnas i munnen på oss, och till det serveras en tomatsallad som är hennes lilla specialitet!

Hur ser Bens och Karens planer för eftermiddagen ut? De förklarar att alla flyr solen mellan klockan 13 och 15, så missionärerna använder vanligtvis en del av den tiden till att studera eller ta siesta. Vi blir inte förvånade när Karen säger att det inte brukar ta lång tid för nya missionärer att komma in i den vanan!

Efter siestan återvänder vi till tjänsten på fältet. En intresserad man som Ben under någon tid har försökt få tag i är fortfarande inte hemma, men två unga män kommer fram till dörren när Ben klappar i händerna. De berättar att mannen som bor där har nämnt Bens besök och på det bestämdaste uppmanat dem att skaffa den bibelförklarande boken Kunskapen som leder till evigt liv. Det kändes roligt att få lämna dem ett exemplar av den boken. Därefter tar vi en buss till ett område där Karen leder ett bibelstudium med en intresserad kvinna.

På vår färd genom folkmyllret på gatorna berättar Karen att hon träffade den här kvinnan en dag när de båda åkte i samma taxi tillsammans med flera andra passagerare. Karen gav kvinnan en traktat för att ha som läsning under resan. Kvinnan läste den och bad sedan om en annan. Den läste hon med ännu större intresse. Vid slutet av färden gjorde Karen upp om att besöka kvinnan i hennes hem och satte i gång ett lovande bibelstudium i broschyren Vad kräver Gud av oss? I dag skall de gå igenom den femte lektionen i broschyren.

Vi har verkligen njutit av vår dag i tjänsten, men några frågor om missionärsarbetet återstår ännu. Vårt värdpar lovar att de skall göra i ordning något att äta när vi kommer hem och besvara alla våra frågor.

Hur de orkar i längden

Medan vi kalasar på stekta ägg, baguetter och ost får vi veta mer om missionärslivet. Måndagen är för det mesta den dag då missionärerna kan ta igen sig eller sköta personliga saker. De flesta använder någon tid den dagen för att skriva till familj och vänner. Nyheter hemifrån är mycket viktiga för dem, och missionärer tycker om både att skriva och att få brev.

Eftersom missionärerna lever och arbetar ganska tätt inpå varandra, är det viktigt att de bevarar ett fritt och öppet tankeutbyte genom att umgås med varandra och samtala om andliga ting. Förutom att var och en regelbundet studerar Bibeln personligen, har missionärerna av den anledningen varje måndagskväll ett studium av Bibeln med ledning av tidskriften Vakttornet. Ben påpekar att när missionärer med skiftande bakgrund lever tillsammans är mindre meningsskiljaktigheter ofrånkomliga, men den andliga anordning som familjestudiet utgör hjälper  dem att bevara en fredlig, enad atmosfär. Han betonar att det också är till hjälp att inte ta sig själv för högtidligt.

Det är också viktigt att vara ödmjuk. Missionärer sänds ut för att tjäna, inte för att bli betjänade. Våra vänner har lagt märke till att bland det svåraste på alla språk är att säga ”Förlåt mig”, särskilt när man ber om ursäkt för något som man inte sagt eller gjort avsiktligt. Ben påminner oss om Abigajil, som bad om ursäkt för sin mans oförskämda beteende och på så vis neutraliserade en situation som annars kunde ha lett till katastrof. (1 Samuelsboken 25:23–28) Förmågan att ”leva i frid” är en viktig del av att vara en bra missionär. (2 Korinthierna 13:11)

En gång i månaden har missionärerna ett möte för att ta upp saker som påverkar familjen eller förslag till förändringar i schemat för hur missionärshemmet skall skötas. Efteråt avnjuter alla en speciell efterrätt. Vi tycker det verkar vara en mycket praktisk – och välsmakande – anordning.

När vi ätit vårt kvällsmål går vi en liten runda genom missionärshemmet. Vi lägger märke till att missionärerna hjälps åt för att hålla det anspråkslösa hemmet skrupulöst rent. Man har ett kylskåp, en tvättmaskin och en spis. Karen berättar att det i tropiska länder, som till exempel det här landet i Västafrika, också kan finnas luftkonditionering. Funktionella bostäder, nyttig mat och enkel förebyggande hälsovård hjälper missionärerna att hålla sig friska och produktiva.

Siktet inställt på det positiva

Vi är verkligen imponerade av allt vi har sett. Skulle missionärstjänst kunna vara något för oss? Hur kan man veta det? Vårt värdpar ger oss några saker att tänka igenom.

För det första är det inte äventyrslusta som driver kristna missionärer. De söker efter uppriktiga människor som vill lära känna Guds underbara löften. Missionärerna använder åtminstone 140 timmar i månaden till tjänsten på fältet, så det är absolut nödvändigt att älska tjänsten.

Men hur är det med ormar, ödlor och skalbaggar? Det är något vi undrar över. Ben berättar att det finns sådana på många missionärsdistrikt och att missionärerna vänjer sig vid dem. Han tillägger att varje missionärsdistrikt har sin egen tjusning, och med tiden koncentrerar sig missionärerna på de positiva sidorna hos just deras distrikt. Förhållanden som man tidigare skulle ha betraktat som ”udda” blir snart vardagliga och i vissa fall till och med riktigt trevliga. En missionärssyster, som tjänade i Västafrika under många år innan personliga omständigheter tvingade henne att återvända hem, sade att det var svårare för henne att lämna sitt missionärsdistrikt än det var att lämna sitt hemland åratal tidigare. Hennes missionärsdistrikt hade blivit hennes hem.

Är det något för dig?

Ben och Karen har gett oss en hel del att tänka på. Hur är det med dig? Har du någon gång tänkt tanken att bli missionär i ett främmande land? I så fall kan du vara närmare det målet än du anar. Bland de viktigaste kraven är att man älskar heltidstjänsten och tycker om att hjälpa människor. Tänk på att missionärer inte är några övermänniskor utan helt vanliga män och kvinnor. De gör så gott de kan för att uträtta ett mycket viktigt arbete.

[Bilder på sidan 27]

Man börjar varje dag med ett resonemang kring en bibelvers

[Bilder på sidorna 28, 29]

Vyer från Afrika

[Bild på sidan 29]

Livet som missionär kan vara mycket tillfredsställande