Levnadsskildring

Vi inplantade kärlek till Jehova i våra barns hjärtan

BERÄTTAT AV WERNER MATZEN

För några år sedan gav min äldste son, Hans Werner, mig en bibel. På pärmens insida hade han skrivit: ”Käre far, må Jehovas ord fortsätta att leda oss som familj på livets väg. Med tacksamhet, din äldste son.” Föräldrar kan förstå hur dessa ord fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje. Föga anade jag då vilka problem vi som familj ännu skulle möta.

JAG föddes 1924 i Halstenbek, cirka två mil utanför den tyska hamnstaden Hamburg, och uppfostrades av min mor och min morfar. Efter att ha avslutat min lärlingstid som verktygsmakare blev jag 1942 inkallad till militärtjänst. Det jag upplevde under andra världskriget, när jag kämpade vid ryska fronten, är för hemskt för att beskriva i ord. Jag fick tyfus, men sändes tillbaka till fronten efter behandling. I januari 1945, när jag var i Lodz i Polen, blev jag svårt skadad och inlagd på militärsjukhus. Där var jag fortfarande när kriget slutade. På sjukhuset och senare i fånglägret Neuengamme hade jag tid att tänka. Jag grubblade över sådana frågor som: ”Finns det verkligen en Gud? Om han finns, varför tillåter han då all denna grymhet?”

Kort efter det att jag frigetts från fånglägret i september 1947 gifte jag mig med Karla, som hade vuxit upp i samma stad som jag. Karla var katolik, men jag hade inte fått  någon religiös uppfostran alls. Prästen som vigde oss föreslog att vi åtminstone skulle be bönen ”Fader vår” tillsammans varje kväll. Vi gjorde som han sade utan att verkligen förstå vad vi bad om.

Ett år senare föddes Hans Werner. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med Jehovas vittnen genom en arbetskamrat, Wilhelm Ahrens. Han visade mig från Bibeln att krig en dag skulle upphöra. (Psalm 46:9) Hösten 1950 överlämnade jag mitt liv åt Jehova och blev döpt. Vilken glädje jag kände när min hustru ett år senare också blev döpt!

Att fostra barn på Jehovas vägar

Jag läste i Bibeln att äktenskapet hade instiftats av Jehova. (1 Moseboken 1:26–28; 2:22–24) Att jag var närvarande vid födseln av våra barn – Hans Werner, Karl-Heinz, Michael, Gabriele och Thomas – styrkte mig i mitt beslut att bli en god make och far. Karla och jag var överlyckliga vid födseln av vart och ett av våra barn.

Jehovas vittnens sammankomst i Nürnberg 1953 var en betydelsefull tilldragelse för vår familj. På fredagseftermiddagen, under talet ”Barnens fostran i den nya världens samhälle”, sade talaren något som vi aldrig glömt: ”Det bästa arv vi kan ge våra barn är en önskan att vara Guds tjänare.” Det var precis det som Karla och jag, med Jehovas hjälp, ville ge våra barn. Men hur?

Vi började med att göra det till en vana att varje dag be tillsammans som familj. Det inpräglade bönens vikt hos barnen. Varje barn lärde sig tidigt att vi alltid bad före en måltid. Redan som mycket små böjde de sina små huvuden och knäppte sina små händer, så snart de såg sin flaska. Vid ett tillfälle var vi bjudna på bröllop till en av min frus släktingar, vilka inte var Jehovas vittnen. Efter vigseln bjöd brudens föräldrar hem gästerna på mat. Alla ville börja äta på en gång. Men vår femårige Karl-Heinz tyckte inte att detta var rätt. ”Var snälla och be först”, sade han. Gästerna tittade först på honom, sedan på oss och slutligen på värden. För att undvika en pinsam situation erbjöd jag mig att be för måltiden, vilket värden gick med på.

Episoden påminde mig om Jesu ord: ”Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning.” (Matteus 21:16) Vi är övertygade om att våra regelbundna och innerliga böner hjälpte barnen att betrakta Jehova som sin kärleksfulle himmelske Fader.

 Vår skyldighet mot Jehova

Att lära barn att älska Gud kräver också att man regelbundet läser och studerar hans ord. Därför hade vi ett familjestudium varje vecka, oftast på måndagskvällen. Eftersom det var nio år mellan det äldsta och det yngsta barnet, hade de mycket olika behov, så vi kunde inte alltid använda samma studiematerial till dem alla.

För barnen i förskoleåldern höll vi undervisningen ganska enkel. Karla gick bara igenom en enda bibeltext med dem eller använde bilderna i bibliska publikationer. Jag har fortfarande i kärt minne hur vi väcktes tidigt på morgonen av att de yngre barnen klättrade upp i vår säng för att visa oss sina favoritbilder i boken Den nya världen. *

Karla blev duktig på att tålmodigt lära barnen de många skäl vi alla har att älska Jehova. Det här kan låta enkelt och okomplicerat, men i själva verket var det nära nog ett heltidsarbete för både Karla och mig, både fysiskt och känslomässigt. Ändå gav vi inte upp. Vi ville skriva på deras späda hjärtan innan andra, som inte kände Jehova, började påverka dem. Därför höll vi på att våra barn skulle vara närvarande vid familjestudiet så snart de kunde sitta.

Som föräldrar insåg Karla och jag vikten av att föregå med gott exempel när det gällde tillbedjan. Och vare sig vi åt, arbetade i trädgården eller gick ut på en promenad, så försökte vi stärka barnens förhållande till Jehova. (5 Moseboken 6:6, 7) Vi såg till att varje barn redan från tidig ålder hade sin egen bibel. När vi fick nya tidskrifter, fick var och en i familjen sitt eget exemplar, på vilket jag hade skrivit vars och ens namn. På så sätt lärde barnen sig att känna igen sin egen litteratur. Vi kom på idén att tilldela barnen vissa artiklar i Vakna! att läsa. Efter vår söndagsmiddag fick de förklara för oss hur de förstått materialet.

Hur vi gav barnen den uppmärksamhet de behövde

Självklart gick inte allt utan bekymmer. Allteftersom barnen växte upp, upptäckte vi att vi, för att kunna inplanta kärlek i deras hjärtan, måste veta vad som redan fanns där. Det betydde att vi måste lyssna på dem. Ibland tyckte våra barn att det var något de ville klaga på. Karla och jag satte oss därför ner och resonerade igenom saken med dem. Vi införde en särskild halvtimme vid slutet av familjestudiet, då vem som helst uppriktigt fick säga vad han eller hon kände.

Thomas och Gabriele, våra två yngsta, tyckte till exempel att vi som föräldrar favoriserade deras äldste bror. Vid ett studietillfälle sade de rakt på sak: ”Pappa, vi tycker att mamma och du alltid låter Hans Werner få som han vill.” Först kunde jag knappast tro mina öron. Men efter att ha tänkt över saken objektivt måste Karla och jag medge att det låg något i vad Thomas och Gabriele sagt. Vi bemödade oss därför mer om att behandla alla barnen på samma sätt.

Ibland bestraffade jag barnen förhastat eller orättvist. Vid sådana tillfällen måste vi som föräldrar lära oss att be om ursäkt. Sedan vände vi oss till Jehova i bön. Det var viktigt att barnen insåg att deras far var villig att be Jehova och dem, våra barn, om förlåtelse. Det ledde till ett varmt och kamratligt förhållande till barnen. De sade ofta till oss: ”Ni är våra bästa vänner.” Det gjorde oss väldigt glada.

Att arbeta tillsammans som familj ger enhet. Därför hade alla vissa hushållssysslor att sköta. Hans Werners uppgift var att en gång  i veckan gå till affären och handla mat och annat till hushållet, vilket vanligtvis innebar att han förutom en inköpslista fick pengar att handla för. Men en vecka fick han varken lista eller pengar. Han frågade då sin mor om det, och hon talade om för honom att vi ännu inte fått några pengar. Då började barnen tissla och tassla, och sedan gick de alla efter sina sparbössor och tömde dem på bordet. ”Mamma, vi kan gå och handla nu!” ropade de alla. Ja, barnen lärde sig att hjälpa till när så behövdes, och det drog familjen ännu närmare samman.

När pojkarna blev äldre började de intressera sig för flickor. Thomas blev till exempel mycket intresserad av ett 16-årigt medvittne. Jag förklarade för honom att om han menade allvar med flickan, så måste han vara inställd på att gifta sig med henne och ta ansvar för fru och barn. Thomas insåg att han inte var mogen för att gifta sig, eftersom han bara var 18 år.

Framsteg som familj

Medan de fortfarande var ganska unga, skrev det ena barnet efter det andra in sig i skolan i teokratisk tjänst. Vi lyssnade noga på deras uppgifter, och vi uppmuntrades av att se barnens egen innerliga kärlek till Gud. Krets- och områdestjänare, som ibland bodde hos oss, berättade erfarenheter från sina egna liv eller läste för oss ur Bibeln. Dessa män och deras hustrur hjälpte till att uppodla kärlek till heltidstjänsten i hjärtat hos vår familj.

Vi såg fram mot sammankomsterna. De var en viktig faktor i vår strävan att inplanta en önskan att bli Guds tjänare hos våra barn. För barnen var det ett speciellt ögonblick, när de satte på sig sina sammankomstmärken innan vi reste till sammankomstplatsen. Vi blev rörda, när Hans Werner döptes vid tio års ålder. Många tyckte att han var för ung för att överlämna sig åt Jehova, men när han var 50 berättade han för mig hur tacksam han var över att ha tjänat Jehova i 40 år.

Vi visade våra barn att ett personligt förhållande till Jehova är viktigt, men vi skyndade inte på dem att överlämna sig. Vi var dock glada, när de andra också gick framåt mot dopet i sin egen takt.

Vi lär oss att kasta våra bördor på Jehova

Vår glädje kände inga gränser, när Hans Werner utexaminerades från den 51:a klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead och förordnades att tjäna som missionär i Spanien. En efter en använde också de andra barnen någon tid som heltidsförkunnare, vilket gjorde  oss som föräldrar mycket lyckliga. Det var ungefär vid den här tiden som Hans Werner gav mig den bibel som nämndes i början av artikeln. Vår familjelycka tycktes fullständig.

Sedan upptäckte vi att vi måste hålla oss ännu närmare Jehova. Varför? Därför att vi fick se några av våra vuxna barn möta problem som allvarligt prövade deras tro. Vår kära dotter Gabriele var till exempel inte förskonad från svårigheter. Hon gifte sig 1976 med Lothar, men kort efter bröllopet blev han sjuk. Han blev allt svagare, och Gabriele skötte honom tills han dog. Att se en frisk familjemedlem bli sjuk och dö gjorde klart för oss hur mycket vi behöver Jehovas kärleksfulla hand. (Jesaja 33:2)

Privilegier i Jehovas organisation

När jag 1955 förordnades som församlingstjänare (i dag kallad presiderande tillsyningsman), kände jag mig inte kvalificerad för uppgiften. Jag hade mycket att göra, och enda sättet att hålla jämna steg med uppgifterna var att en del morgnar gå upp klockan fyra. Min hustru och mina barn var ett verkligt stöd, och de var noga med att inte störa mig på kvällen, om jag fortfarande hade saker att ta hand om.

Ändå använde vi så mycket fritid som möjligt tillsammans som familj. Ibland lät min arbetsgivare mig använda sin bil, så att jag kunde ta med familjen på en dagsutflykt. Barnen gillade stunderna då vi studerade Vakttornet ute i skogen. Vi gav oss också ut på fotvandring tillsammans och sjöng ibland sånger till ackompanjemang av mitt munspel, där vi vandrade genom skogen.

År 1978 förordnades jag som tillfällig kretstillsyningsman (resande tillsyningsman). Överväldigad bad jag: ”Jehova, jag tror inte jag klarar av det. Men om du vill att jag skall försöka, skall jag göra mitt bästa.” Två år senare, vid 54 års ålder, överlät jag mitt lilla företag åt vår yngste son, Thomas.

Våra barn var alla vuxna, vilket gav Karla och mig möjligheten att göra mer för Jehova. Samma år förordnades jag som kretstillsyningsman och skickades till en del av Hamburg och hela Schleswig-Holstein. Tack vare vår erfarenhet av att fostra barn kunde vi visa särskild förståelse för föräldrar och deras barn. Många av bröderna kallade oss sina ”kretsföräldrar”.

Efter att ha varit med mig i kretstjänsten i tio år måste Karla gå igenom en operation. Samma år upptäckte läkarna att jag hade en hjärntumör. Jag lämnade därför kretstjänsten och gick igenom en hjärnoperation. Det tog tre år innan jag kunde tjäna som tillfällig kretstillsyningsman igen. Karla och jag börjar nu närma oss de 80, och vi är inte längre i resetjänsten. Jehova hjälpte oss att inse att det inte var någon idé att hålla fast vid ett privilegium som jag inte längre kunde klara av.

När vi ser tillbaka, är Karla och jag tacksamma mot Jehova för hans hjälp att inplanta kärlek till sanningen i våra barns hjärtan. (Ordspråken 22:6) Genom åren har Jehova väglett och utbildat oss och hjälpt oss att klara av våra förpliktelser. Fastän vi kanske nu är gamla och skröpliga, är vår kärlek till Jehova lika ung och levande som tidigare. (Romarna 12:10, 11)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Vår familj på promenad längs floden Elbe i Hamburg 1965

[Bild på sidan 28]

Några medlemmar av familjen vid den internationella sammankomsten i Berlin 1998

[Bild på sidan 29]

Med min hustru, Karla