Levnadsskildring

Styrkt av vårt världsvida brödraskap

BERÄTTAT AV THOMSON KANGALE

Den 24 april 1993 var jag inbjuden att närvara vid programmet för överlämnandet av det nya avdelningskontoret i Lusaka i Zambia, en anläggning som omfattade 13 byggnader. Eftersom jag hade svårt att gå, frågade den syster som tog oss med på en tur runt byggnaderna vänligt: ”Vill du att jag tar med mig en stol åt dig, så att du kan vila dig då och då?” Att jag var svart och hon vit betydde ingenting för henne. Djupt rörd av vänligheten tackade jag ja, eftersom jag nu kunde bese alla avdelningskontorets byggnader.

UNDER årens lopp har erfarenheter som den här värmt mitt hjärta och stärkt min övertygelse om att man inom Jehovas vittnens kristna församling finner den kärlek som Kristus sade skulle känneteckna hans sanna efterföljare. (Johannes 13:35; 1 Petrus 2:17) Låt mig berätta hur jag redan 1931 kom att lära känna dessa kristna, det år då de offentligt tillkännagav sin önskan att bli kända med det bibelenliga namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:12)

Tidig förkunnartjänst i Afrika

Genom en vän som jag spelade fotboll med kom jag i november 1931 vid 22 års ålder i kontakt med Jehovas vittnen. Jag bodde då i Kitwe i det så kallade kopparbältet i Nordrhodesia (nu Zambia). Jag var med vid några  av deras möten och skrev till avdelningskontoret i Kapstaden i Sydafrika och beställde bibelstudiehjälpredan Guds Harpa. * Boken var på engelska, och då jag inte kunde så bra engelska hade jag svårt att förstå den.

Många från andra provinser arbetade i koppargruvorna i kopparbältet, som ligger drygt 20 mil sydväst om Bangweulusjön, i vars närhet jag växte upp. Många grupper av Jehovas vittnen träffades regelbundet där för att studera Bibeln. Efter någon tid flyttade jag från Kitwe till den närbelägna staden Ndola och började vara tillsammans med en grupp Jehovas vittnen där. På den tiden var jag lagkapten för ett fotbollslag som hette Prince of Wales. Jag arbetade också som tjänare åt en vit direktör för African Lakes Corporation, ett företag som hade en kedja av butiker i Centralafrika.

Min skolutbildning var begränsad, och den lilla engelska jag kunde hade jag snappat upp från de européer som jag arbetat åt. Jag var dock angelägen om att skaffa mig mer världslig utbildning och sökte in på en skola i Plumtree i Sydrhodesia (nu Zimbabwe). Under tiden skrev jag emellertid till avdelningskontoret i Kapstaden en andra gång. Jag berättade för dem att jag hade fått boken Guds Harpa och att jag ville tjäna Jehova på heltid.

Svaret jag fick förvånade mig. Det löd: ”Vi uppskattar din önskan att tjäna Jehova. Vi skulle vilja uppmuntra dig att göra saken till ett böneämne. Jehova kommer då att hjälpa dig att få en bättre förståelse av sanningen, och han kommer att finna en plats åt dig att tjäna honom.” Efter att ha läst brevet flera gånger frågade jag ett antal Jehovas vittnen vad jag skulle göra. De sade: ”Om det verkligen är din önskan att tjäna Jehova, så sätt i gång.”

Jag bad om saken en hel vecka och bestämde mig slutligen för att inte bry mig om att utbilda mig vidare, utan att i stället studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Följande år, i januari 1932, visade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet. När jag hade flyttat från Ndola till den närbelägna staden Luanshya träffade jag Jeanette, en medtroende, och vi gifte oss i september 1934. Jeanette hade redan en son och en dotter när vi gifte oss.

Gradvis gjorde jag andliga framsteg, och 1937 började jag i heltidstjänsten. Kort därefter blev jag förordnad att tjäna som resande tillsyningsman, nu kallad kretstillsyningsman. Resande tillsyningsmän besöker Jehovas vittnens församlingar för att styrka dem andligen.

Predikande under de tidiga åren

I januari 1938 blev jag ombedd att söka upp en afrikansk stamhövding som hette Sokontwe och som  hade bett att Jehovas vittnen skulle besöka honom. Jag cyklade i tre dagar för att nå platsen där han bodde. Han blev mycket glad och tacksam, när jag berättade att jag blivit sänd till honom som svar på hans brev till vårt kontor i Kapstaden.

Jag gick från hydda till hydda bland hans folk och inbjöd dem till insakan (den allmänna samlingsplatsen). När de hade samlats, talade jag till folksamlingen. Det ledde till att många bibelstudier sattes i gång. Byhövdingen och hans medhjälpare var de första som blev tillsyningsmän i församlingarna där. I dag finns det över 50 församlingar i det området, som nu är känt som Samfya.

Från 1942 till 1947 tjänade jag i trakten runt Bangweulusjön. Jag tillbringade tio dagar tillsammans med varje församling. Eftersom arbetarna som tog del i den andliga skörden var få på den tiden, kände vi på samma sätt som vår Herre, Jesus Kristus, när han sade: ”Ja, skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:36–38) Under dessa tidiga år var det besvärligt att resa, så Jeanette stannade vanligtvis hemma i Luanshya med barnen, medan jag besökte församlingarna. Vid det här laget hade Jeanette och jag två barn till, men ett av dem dog vid tio månaders ålder.

Det fanns inte många bilar på den tiden och naturligtvis inte många vägar heller. En dag gav jag mig ut på en tur på 20 mil på Jeanettes cykel. När jag måste ta mig över en liten flod, fick jag ta cykeln på axlarna och hålla den med den ena handen, medan jag simmade med den andra. Antalet Jehovas vittnen ökade dramatiskt i Luanshya, och 1946 var det 1 850 som var närvarande vid åminnelsen av Jesu död.

Vi möter motstånd mot vårt arbete

Vid ett tillfälle under andra världskriget kallades jag till guvernören för Kawambwadistriktet. Han sade till mig: ”Jag vill att du skall sluta använda Sällskapet Vakttornets böcker, eftersom de nu är förbjudna. Men jag kan ge dig material som du kan använda för att skriva andra böcker att användas i ditt arbete.”

”Jag är nöjd med den litteratur vi har”, svarade jag. ”Jag behöver inget annat.”

”Du känner inte amerikanerna”, sade han (vår litteratur trycktes då i USA). ”De vilseleder dig.”

”Nej, det gör inte de som jag samarbetar med”, svarade jag.

Sedan frågade han: ”Kan du inte uppmuntra dina församlingar att skänka pengar till kriget som de andra religionerna gör?”

”Det är ett arbete för regeringens representanter”, svarade jag.

”Jag tycker att du skall gå hem och tänka över det här”, sade han.

”Bibeln befaller oss i 2 Moseboken 20:13 och 2 Timoteus 2:24 att inte mörda och inte strida”, svarade jag.

Jag fick lov att gå därifrån, men jag blev senare kallad till distriktsguvernören i Fort Rosebery, en stad som numera heter Mansa. ”Jag har kallat hit dig för att låta dig veta att regeringen har förbjudit era böcker”, sade han.

”Ja, jag har hört det”, sade jag.

”Du skall därför besöka alla dina församlingar och tala om för dessa som du tillber tillsammans med att de skall komma hit med alla sina böcker. Förstått?”

”Det är inte mitt arbete”, svarade jag. ”Det är en uppgift för regeringens representanter.”

Ett sammanträffande ger frukt

Efter kriget fortsatte vi att predika som dittills. År 1947, när jag just hade avslutat ett besök i en församling i byn Mwanza, undrade jag var jag kunde köpa mig en kopp te. Jag blev hänvisad till en herr Nkondes hus, där det fanns en teservering. Herr Nkonde och hans fru hälsade mig varmt välkommen. Jag  bad herr Nkonde att läsa kapitlet ”Helvetet, en plats av ’vila i förhoppning’” i boken ”Låt Gud vara sannfärdig” medan jag drack mitt te.

”Så hur förstår du det där med helvetet?” frågade jag honom när jag druckit mitt te. Häpen över det han hade läst började han studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och han och hans hustru blev senare döpta. Han upphörde emellertid att vara ett Jehovas vittne, men hans hustru och ett antal av hans barn fortsatte. Ett av hans barn, Pilney, tjänar fortfarande vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Zambia. Och Pilneys mor, som nu är rätt gammal, är fortfarande ett troget vittne.

En kort vistelse i Östafrika

Vårt avdelningskontor i Nordrhodesia, som upprättades i början av 1948 i Lusaka, förordnade mig att tjäna i Tanganyika (nu Tanzania). Ett annat Jehovas vittne ledsagade mig och min hustru på vår resa. Vi gick till fots genom det bergiga landskapet. Färden som tog oss tre dagar var mycket ansträngande. Jag bar packen med böcker, min fru bar våra kläder, och det andra vittnet bar våra sängkläder.

Vi anlände till Mbeya i mars 1948. Där fanns mycket att göra för att hjälpa bröderna att göra de förändringar som krävdes för att mera helt rätta sig efter Bibelns läror. Fastän bröderna hade accepterat namnet Jehovas vittnen, hade de inte använt det offentligt, utan vi var kända i trakten som Vakttornsfolket. En del vittnen måste också överge vissa sedvänjor som utövades till ära för de döda. Men det som antagligen var svårast för många att rätta till var att lagligen inregistrera sitt äktenskap, för att äktenskapet skulle kunna ”hållas i ära bland alla”. (Hebréerna 13:4)

Senare hade jag privilegiet att tjäna i andra delar av Östafrika, bland annat i Uganda. Jag tillbringade sex veckor i Entebbe och Kampala, där många fick hjälp att lära känna sanningen från Bibeln.

Inbjuden till New York

Efter att ha tjänat i Uganda en tid anlände jag i början av 1956 till Dar es Salaam, huvudstaden i Tanganyika. Där väntade mig ett brev från Jehovas vittnens världshögkvarter. Det innehöll instruktioner om att jag skulle börja förbereda mig för att resa till New York för att vara med vid en internationell sammankomst som skulle hållas där under tiden 27 juli till 3 augusti 1958. Självfallet tyckte jag att det hela var mycket spännande.

När det var dags att resa flög en annan resande tillsyningsman, Luka Mwango, och jag från Ndola till Salisbury (nu Harare i Zimbabwe) i Sydrhodesia och sedan vidare till Nairobi i Kenya. Därifrån flög vi till London i England, där vi blev hjärtligt mottagna. När vi gick och lade oss den första kvällen i England, var vi mycket upprymda och talade länge om hur gästfritt vi afrikaner hade blivit mottagna av vita människor. Det var en oerhört uppmuntrande erfarenhet.

Slutligen anlände vi till New York, där sammankomsten hölls. En dag under sammankomsten fick jag avge en rapport om Jehovas vittnens verksamhet i Nordrhodesia inför en åhörarskara på närmare 200 000, som var församlade  på Polo Grounds och Yankee Stadium. Jag kunde inte sova den natten, eftersom jag tänkte på det underbara privilegium jag haft.

Sammankomsten gick alldeles för fort förbi, och vi återvände hem. På hemresan fick vi återigen erfara de engelska brödernas och systrarnas gästfrihet. Jehovas folks enhet, oberoende av ras eller nationalitet, bevisades för oss på ett oförglömligt sätt under den här resan!

Fortsatt tjänst och fortsatta prövningar

År 1967 förordnades jag som områdestillsyningsman – en förkunnare som reser från krets till krets. Vid det här laget hade antalet Jehovas vittnen i Zambia ökat till över 35 000. På grund av försämrad hälsa blev jag senare återigen förordnad som kretstillsyningsman i kopparbältet. Med tiden fick Jeanette hälsoproblem, och i december 1984 dog hon trogen mot Jehova.

Jag blev djupt sårad efter Jeanettes död, när hennes släktingar, som inte delade vår tro, anklagade mig för att ha orsakat hennes död genom att använda trolldom. Men några som kände till Jeanettes sjukdom och som hade talat med hennes läkare förklarade det verkliga förhållandet för dessa släktingar. Sedan kom ännu en prövning när en del släktingar ville att jag skulle följa den traditionella sedvänjan kallad ukupyanika. I den trakt som jag kommer från skall den make eller maka som överlever den andre ha sexuellt umgänge med en nära släkting till den avlidne. Jag vägrade naturligtvis detta.

Så småningom tog påtryckningarna från släktingarna slut. Jag var tacksam mot Jehova som hjälpt mig att stå fast. En månad efter min hustrus begravning kom en broder fram till mig och sade: ”Broder Kangale, du var verkligen till uppmuntran för oss vid din hustrus död, eftersom du inte följde en enda tradition som Gud ogillar. Vi önskar tacka dig så mycket.”

En fantastisk tillväxt

Det har nu gått 65 år sedan jag började min heltidstjänst som ett Jehovas vittne. Vilken glädje det har varit att under dessa år se hundratals församlingar bildas och många Rikets salar byggas i områden, där jag en gång tjänade som resande tillsyningsman! Från att ha varit cirka 2 800 Jehovas vittnen år 1943 har vi nu ökat till över 122 000 Rikets förkunnare i Zambia. Ja, förra året var mer än 514 000 närvarande vid Åminnelsen i det här landet, vars befolkning inte ens uppgår till 11 miljoner.

Jehova tar väl hand om mig. När jag behöver medicinsk vård tar en kristen broder med mig till sjukhuset. Församlingar inbjuder mig fortfarande att hålla offentliga tal, och detta ger mig många uppbyggande stunder. Församlingen jag tillhör ordnar med att kristna systrar turas om att städa mitt hem, och bröder ställer upp och följer mig till mötena varje vecka. Jag vet att jag aldrig skulle ha fått sådan kärleksfull omvårdnad, om jag inte hade tjänat Jehova. Jag tackar honom för att han fortsätter att använda mig i heltidstjänsten och för de många ansvarsuppgifter jag hittills har kunnat axla.

Min syn har blivit svag, och när jag går till Rikets sal måste jag vila flera gånger på vägen. Min bokväska verkar tyngre numera, så när jag går till ett möte tar jag bara med mig de böcker jag behöver. Min förkunnartjänst består till största delen av att leda bibelstudier med dem som kommer till mitt hus. Ändå, vilken glädje det är att se tillbaka genom åren och kunna tänka på den fantastiska tillväxt som har skett. Jag har tjänat på ett fält där Jehovas ord som finns nerskrivna i Jesaja 60:22 har fått en enastående uppfyllelse. Där står det: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” Jag har verkligen under min livstid kunnat se just detta hända, inte bara i Zambia utan över hela världen. *

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 24]

Thomson med avdelningskontoret i Zambia i bakgrunden

[Bild på sidan 26]

Avdelningskontoret i Zambia i dag