Glädjen av att vara med om efterkrigstidens utvidgning
Levnadsskildring
Glädjen av att vara med om efterkrigstidens utvidgning
BERÄTTAT AV FILIP S. HOFFMANN
Det var 1945. I maj hade andra världskriget slutat och i december kom Nathan H. Knorr, som hade tillsynen över Jehovas vittnens världsvida predikoarbete, till Danmark tillsammans med sin 25-årige sekreterare, Milton G. Henschel. En stor hall hade hyrts för det ivrigt efterlängtade besöket. Vi unga var särskilt spända på broder Henschels tal. Han var i vår ålder och han hade valt temat: ”Kom ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar.” (Predikaren 12:1)
UNDER det här besöket fick vi en inblick i de många spännande ting som nu pågick för att främja det världsvida predikoarbetet, och vi förstod att vi kunde ha en del i detta. (Matteus 24:14) En ny skola för att utbilda unga män och kvinnor för missionärstjänst hade till exempel öppnats i USA. Broder Knorr betonade att om vi blev inbjudna skulle vi ”bara få en enkel biljett” och att vi inte på förhand skulle få veta var i världen vi skulle hamna. Likväl var det några av oss som ansökte.
Innan jag börjar beskriva mina upplevelser från efterkrigstiden, låt mig först gå tillbaka och berätta om några av de händelser före och efter kriget som i hög grad påverkat mitt liv.
Ett ”svart får” berättar sanningen
Jag föddes 1919. När min mor väntade mig – sitt första barn – hade hon bett till Gud om att barnet, om det blev en pojke, skulle bli missionär. Mor hade en bror i Kolding, morbror Thomas. Han var familjens svarta får, för
han var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Vi bodde i utkanten av Köpenhamn, och när bibelforskarna hade sina årliga sammankomster där, brukade mor erbjuda morbror Thomas att bo hos oss. Hans enastående kunskap i Bibeln och hans logiska sätt att resonera ledde till att mor 1930 också blev en bibelforskare.Mor älskade Bibeln och enligt principen i 5 Moseboken 6:7 undervisade hon min syster och mig, när hon satt i sitt hus, när hon gick på vägen, när hon lade sig och när hon steg upp. Med tiden började jag själv ta del i predikandet från hus till hus. Jag älskade att samtala om sådana ämnen som själens odödlighet och det brinnande helvetet som kyrkan förkunnade. Jag kunde övertygande visa från Bibeln att sådana läror var felaktiga. (Psalm 146:3, 4; Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4)
Familjen förenas
Efter sammankomsten i Köpenhamn 1937 behövdes tillfällig hjälp vid den litteraturdepå som hörde till Jehovas vittnens avdelningskontor i Danmark. Jag hade just avslutat mina studier vid ett handelsgymnasium och var nu fri att kunna erbjuda mig att hjälpa till. När arbetet på litteraturdepån tog slut, blev jag ombedd att hjälpa till vid avdelningskontoret. Kort därefter flyttade jag hemifrån och in på avdelningskontoret i Köpenhamn, och det fastän jag ännu inte var döpt. Dagligt umgänge med mogna kristna hjälpte mig att gå framåt andligen. Följande år, den 1 januari 1938, visade jag mitt överlämnande till Jehova Gud genom vattendopet.
I september 1939 började andra världskriget, och den 9 april 1940 ockuperades Danmark av tyska trupper. Eftersom danskarna fick behålla en ganska stor personlig frihet, kunde vi fortsätta vår predikoverksamhet.
Under kriget hände något underbart. Min far blev ett aktivt, lojalt Jehovas vittne, något som gjorde vår familjelycka fullständig. Så när jag och fyra andra unga danskar inbjöds till Gileadskolans åttonde klass, hade jag fullt stöd av hela min familj. Skolans fem månader långa kurs, som började i september 1946, hölls i vackra omgivningar i South Lansing i norra delen av staten New York.
Gilead och min tjänst därefter
På missionärsskolan fick jag många underbara nya vänner. En kväll när jag promenerade på skolans område med Harold King från England kom vi att tala om vart vi kunde bli sända när vår utbildning var avslutad. ”Jag tror inte att jag har sett Dovers vita klippor för sista gången”, sade Harold. Han hade rätt, men det skulle ta 17 år innan han fick återse de där klipporna, och av de 17 åren hade han tillbringat fyra och ett halvt år i ensamcell i ett kinesiskt fängelse! *
Efter vår examen skickades jag till Texas i USA för att tjäna som resande tillsyningsman och besöka församlingar av Jehovas vittnen och hjälpa dem andligen. Jag togs emot med öppna armar. För bröderna i Texas var det intressant att få besök av en ung europé som just gått igenom Gileadskolan. Men efter bara sju månader i Texas blev jag kallad till Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York, där jag av broder Knorr fick i uppgift att sätta mig in i arbetsgången på alla avdelningar. När jag sedan kom tillbaka till Danmark skulle jag tillämpa det jag lärt mig och se till att allting gjordes på samma sätt som i Brooklyn. Tanken var att arbetet vid de olika avdelningskontoren runt om i världen skulle utföras på ett enhetligt sätt för att bli mer effektivt. Senare förflyttade broder Knorr mig till Tyskland.
Jag tillämpar vad jag lärt
När jag anlände till Wiesbaden i Tyskland i juli 1949, låg många tyska städer fortfarande i ruiner. De bröder som tog ledningen i predikoverket var män som hade blivit förföljda sedan 1933, då Hitler kom till makten. Några av dem hade varit i fängelse och koncentrationsläger i åtta till tio år eller mer! Jag arbetade tillsammans med sådana tjänare för Jehova i tre och ett halvt år. Deras enastående exempel påminner mig om en kommentar av den tyska historikern Gabriele Yonan. Hon skrev: ”Hade detta exempel på ett ståndaktigt kristet trossamfund under den nationalsocialistiska diktaturen inte funnits, skulle man – efter Auschwitz och Förintelsen – tvivla på att det var möjligt att leva efter Jesu kristna lära.”
Min uppgift vid avdelningskontoret var densamma som den varit i Danmark, att införa ett nytt enhetligt sätt att behandla organisatoriska frågor. Så snart de tyska bröderna förstod att förändringarna inte på något sätt var en kritik av deras tidigare insats – utan att tiden nu var inne för närmare samarbete mellan de olika avdelningskontoren och huvudkontoret – blev de mycket entusiastiska och samarbetsvilliga.
År 1952 kom ett brev från broder Knorrs kontor med anvisning om att jag skulle flytta till avdelningskontoret i Bern i Schweiz. Där skulle jag från 1 januari 1953 tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret.
Nya glädjeämnen i Schweiz
Kort efter det att jag kommit till Schweiz lärde jag vid en sammankomst känna en ung
syster, som hette Esther, och snart var vi förlovade. I augusti 1954 kallade broder Knorr mig till Brooklyn, där jag fick sätta mig in i en ny, spännande arbetsuppgift. Eftersom avdelningskontoren runt jorden blivit större och flera till antalet, introducerades en ny anordning. Världen delades in i zoner, och var och en av dessa skulle betjänas av en zontillsyningsman. Jag blev tilldelad två av dessa zoner: Europa och Medelhavsområdet.Efter mitt korta besök i Brooklyn kom jag tillbaka till Schweiz och förberedde arbetet som zontillsyningsman. Esther och jag gifte oss, och hon började tjäna vid avdelningskontoret i Schweiz tillsammans med mig. Under min första resa besökte jag missionärshem och avdelningskontor i Italien och Grekland, på Cypern, i länder i Mellanöstern och längs Nordafrikas kust, samt i Spanien och Portugal – sammanlagt 13 länder. Efter ett uppehåll i Bern fortsatte jag min resa till alla de andra europeiska länderna väster om järnridån. Under vårt första år som gifta var jag borta från hemmet i sex månader för att betjäna våra kristna bröder.
Ändrade förhållanden
År 1957 fick Esther veta att hon väntade barn, och eftersom ett avdelningskontor inte är anpassat för familjer med barn beslöt vi att flytta till Danmark, där min far inbjöd oss att bo hos honom. Esther tog hand om både vår dotter, Rakel, och min far, medan jag hjälpte till med arbetet vid det nybyggda avdelningskontoret. Jag tjänade som instruktör vid Skolan i Rikets tjänst för tillsyningsmän i församlingarna och fortsatte också att tjäna som zontillsyningsman.
Zontjänsten innebar att jag var på resa under långa perioder och därför tyvärr måste vara borta länge från vår dotter. Det hade sina konsekvenser. En gång hade jag varit i Paris någon tid, där vi satte upp ett litet tryckeri. Esther och Rakel kom med tåg för att hälsa på mig och anlände till Gare du Nord, där Léopold Jontès från avdelningskontoret och jag mötte dem. Rakel stod på steget till järnvägsvagnen, tittade först på Léopold och sedan på mig och så på Léopold igen, och kastade sig sedan i armarna på Léopold!
Ännu en dramatisk förändring kom när jag vid 45 års ålder måste lämna heltidstjänsten för att börja arbeta för att kunna försörja min familj. Med min erfarenhet från olika uppgifter i Jehovas vittnens församlingsorganisation, lyckades jag få anställning som exportchef. Sedan jag hade arbetat i samma företag i omkring nio år och Rakel hade slutat skolan, beslöt vi att följa uppmaningen att flytta dit behovet av Rikets förkunnare var större.
På en orienteringsresa till Norge förhörde jag mig på en arbetsförmedling om möjligheten att få ett arbete. Svaret var inte uppmuntrande. Utsikterna för en 55-åring att få ett arbete var inte stora. Ändå kontaktade jag avdelningskontoret i Oslo och hyrde sedan ett hus nära staden Drøbak i hopp om att ett arbetstillfälle skulle dyka upp. Det gjorde det också, och en tid av glädjefylld tjänst i Norge följde.
Höjdpunkterna var när så gott som alla i vår församling gjorde resor norrut för att arbeta på icke utlämnade distrikt. Vi hyrde stugor på en campingplats, och varje dag besökte vi gårdar som låg utspridda i det betagande fjällandskapet. Det var en sann glädje att få berätta för dessa vänliga människor om Guds kungarike. Vi lämnade mycket litteratur, men återbesöken måste vänta till nästa år. Ändå glömde människorna oss inte! Esther och Rakel minns fortfarande hur vi blev välkomnade, när vi återvände, med omfamningar av det slag man ger familjemedlemmar som varit borta länge. Efter tre år i Norge återvände vi till Danmark.
Familjelivets glädje
Rakel förlovade sig snart med Niels Højer, en nitisk heltidsförkunnare. Niels och Rakel fortsatte i pionjärtjänsten tills barnen kom. Niels har varit inte bara en bra äkta man, utan också en god far med verkligt intresse för sin familj. Tidigt en morgon tog han med sonen på sin cykel ner till stranden för att se soluppgången. När en granne frågade vad de hade gjort där, svarade pojken: ”Vi bad till Jehova.”
Några år senare då Esther och jag befann oss i en grupp åskådare vid en sammankomst och bevittnade, när våra två äldsta barnbarn, Benjamin och Nadja, döptes, stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med Niels. Han tittade på mig och sade: ”Riktiga män gråter inte.” Men i nästa ögonblick grät vi båda i varandras armar. Vilken glädje att ha en svärson som man både kan skratta och gråta med!
Ännu fler anpassningar
Ytterligare en välsignelse kom när Esther och jag ombads återvända till avdelningskontoret i Danmark för att tjäna där. Man höll då på med förberedelser för att bygga ett mycket större avdelningskontor i Holbæk. Jag hade privilegiet att få ta del i tillsynen av byggnadsarbetet som helt utfördes av frivilliga, obetalda arbetare. Trots en hård vinter var projektet i huvudsak klart vid slutet av 1982, och vi var alla glada över att få flytta in i större och bättre lokaliteter.
Jag var snart upptagen med kontorsarbete som gav mig stor tillfredsställelse, och Esther skötte telefonväxeln. Men med tiden måste hon genomgå en höftledsoperation, och ett och ett halvt år senare opererades hon för gallsten. Trots att bröderna på avdelningskontoret behandlade oss med vänlig omtanke, kom vi fram till beslutet att det var bäst för alla parter att vi lämnade avdelningskontoret. Vi flyttade till den församling som vår dotter och hennes familj tillhörde.
Esther är inte vid så god hälsa. Men under alla de år och skiftande förhållanden som vi tjänat Jehova tillsammans har hon varit ett underbart stöd för mig och en enastående kamrat. Trots avtagande hälsa tar vi båda fortfarande del i predikoarbetet, även om det numera är i begränsad omfattning. När jag ser tillbaka på mitt liv, kan jag tacksamt upprepa psalmistens ord: ”O Gud, du har varit min lärare alltifrån min ungdom.” (Psalm 71:17)
[Fotnoter]
^ § 15 Se Vakttornet för 1 november 1963, sidorna 497–503.
[Bild på sidan 24]
Tyskland 1949: Ett nytt avdelningskontor uppförs. Här kommer en litteraturleverans
[Bild på sidan 25]
Bland mina arbetskamrater fanns bröder som dessa som återvänt från koncentrationsläger
[Bilder på sidan 26]
Esther och jag i dag och den dag vi gifte oss på Betel i Bern i oktober 1955