Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

”Ha kärlek inbördes”

”Ha kärlek inbördes”

Ha kärlek inbördes”

”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (JOHANNES 13:35)

1. Vilken egenskap betonade Jesus kort före sin död?

”SMÅ barn.” (Johannes 13:33) Med detta ömsinta uttryck tilltalade Jesus sina apostlar kvällen före sin död. Ingenstans i evangelieskildringarna läser vi att Jesus tidigare använt detta medkännande uttryck när han talade med dem. Men just den här speciella kvällen och natten kände han sig föranledd att tilltala dem på detta tillgivna sätt för att förmedla till sina efterföljare den djupa kärlek han hyste till dem. Jesus talade faktiskt om kärlek omkring 30 gånger den natten. Varför betonade han denna egenskap så mycket?

2. Varför är det så viktigt att de kristna visar kärlek?

2 Jesus förklarade varför kärleken är så viktig. ”Av detta”, sade han, ”skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35; 15:12, 17) Att man är en efterföljare till Kristus går hand i hand med att man visar broderlig kärlek. Sanna kristna känns inte igen genom någon egendomlig klädsel eller några speciella vanor, utan genom den varma och ömma kärlek de visar varandra. Att man har detta enastående slag av kärlek är det andra av de tre huvudkrav på en Kristi lärjunge som nämndes i början av föregående artikel. Vad kommer att hjälpa oss att fortsätta att fylla detta krav?

”Gör det i rikare mått”

3. Vilken förmaning angående kärlek gav aposteln Paulus?

3 Precis som det var bland Kristi efterföljare under det första århundradet är denna enastående kärlek synlig i dag bland Kristi sanna lärjungar. Aposteln Paulus skrev till kristna under det första århundradet: ”Med avseende på den broderliga kärleken har ni inte behov av att vi skriver till er, ty ni är själva lärda av Gud att bevisa varandra kärlek; och det gör ni ju mot alla bröderna.” Men ändå tillade Paulus: ”Fortsätt med att göra det i rikare mått.” (1 Thessalonikerna 3:12; 4:9, 10) Också vi behöver ta Paulus förmaning till hjärtat och sträva efter att visa varandra kärlek ”i rikare mått”.

4. Vilka skall vi enligt Paulus och Jesus visa särskild hänsyn?

4 I samma inspirerade brev uppmuntrade Paulus sina medtroende att ”tala tröstande till de nedstämda själarna” och att stödja ”de svaga”. (1 Thessalonikerna 5:14) Vid ett annat tillfälle påminde han de kristna om att de ”som är starka är pliktiga att bära deras svagheter, som inte är starka”. (Romarna 15:1) Jesus gav också anvisningar om att hjälpa dem som är svaga. Sedan Jesus förutsagt att Petrus under den natt då Jesus skulle gripas skulle överge honom, sade han till Petrus: ”När du en gång har vänt åter: styrk dina bröder.” Varför sade han det? Därför att de också skulle komma att överge Jesus och fördenskull behöva hjälp. (Lukas 22:32; Johannes 21:15–17) Följaktligen befaller Guds ord oss att utvidga vår kärlek till dem som är andligt svaga och som kan ha förlorat kontakten med den kristna församlingen. (Hebréerna 12:12) Varför skall vi göra det? Två livfulla liknelser som Jesus framställde ger svaret.

Ett förlorat får och ett borttappat mynt

5, 6. a) Vilka två korta liknelser framställde Jesus? b) Vad visar dessa liknelser om Jehova?

5 För att lära sina åhörare Jehovas syn på dem som har gått vilse framställde Jesus två korta liknelser. Den ena handlade om en herde. Jesus sade: ”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i vildmarken och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’ Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” (Lukas 15:4–7)

6 Den andra liknelsen handlade om en kvinna. Jesus sade: ”Vilken kvinna, som har tio drakmer, tänder inte en lampa, om hon tappar bort en enda drakma, och sopar huset och söker omsorgsfullt, tills hon finner myntet? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har funnit den drakma, som jag hade tappat bort.’ På samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne.” (Lukas 15:8–10)

7. Vilka två lärdomar finner vi i liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade myntet?

7 Vad kan vi lära av de här korta liknelserna? De visar oss 1) hur vi bör känna det i fråga om dem som har blivit svaga och 2) vad vi bör göra för att hjälpa dem. Låt oss begrunda de här punkterna.

Förlorat men högt värderat

8. a) Hur reagerade herden och kvinnan på sin förlust? b) Vad säger oss deras reaktion om hur de betraktade den saknade ägodelen?

8 I båda liknelserna hade någonting gått förlorat, men lägg märke till ägarnas reaktion. Herden sade inte: ”Vad är ett enda får, när jag fortfarande har 99? Jag kan klara mig utan det.” Kvinnan sade inte: ”Varför bekymra sig om detta enda mynt? Jag är nöjd med de nio jag fortfarande har.” Nej, herden sökte i stället efter sitt förlorade får som om det var det enda han ägde. Och kvinnan kände förlusten av sitt mynt som om hon inte hade några andra. I båda fallen förblev det som saknades dyrbart i ägarens sinne. Vad belyser detta?

9. Vad blir belyst genom den omsorg som visades av herden och kvinnan?

9 Lägg märke till Jesu slutsats i båda fallen: ”På samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne”, och ”på samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne”. Herdens och kvinnans omsorg återspeglar alltså i viss utsträckning Jehovas och hans himmelska skapelsers känslor. Alldeles som det som gått förlorat förblev dyrbart i herdens och kvinnans ögon, förblir de som har glidit bort och förlorat kontakten med Guds folk dyrbara i Jehovas ögon. (Jeremia 31:3) Sådana personer kan vara andligen svaga, men de är inte nödvändigtvis upproriska. Trots sitt försvagade tillstånd kan de fortfarande i viss utsträckning fylla Jehovas krav. (Psalm 119:176; Apostlagärningarna 15:29) Alldeles som i forna tider är Jehova därför inte snabb med att ”kasta bort dem från sitt ansikte”. (2 Kungaboken 13:23)

10, 11. a) Hur vill vi betrakta dem som glidit bort från församlingen? b) Hur kan vi enligt Jesu två liknelser ge uttryck åt vår omsorg om dem?

10 I likhet med Jehova och Jesus hyser vi också djup omsorg om dem som är svaga och inte kommer till den kristna församlingen. (Hesekiel 34:16; Lukas 19:10) Vi betraktar en andligt svag person som ett förlorat får – inte som ett hopplöst fall. Vi resonerar inte så här: ”Varför bekymra sig om en som är svag? Församlingen klarar sig bra utan honom.” I likhet med Jehova betraktar vi i stället dem som har glidit bort men som vill komma tillbaka som värdefulla.

11 Men hur kan vi ge uttryck åt våra känslor av omsorg? Jesu två liknelser visar att vi kan göra det 1) genom att ta initiativet, 2) genom att vara milda och vänliga och 3) genom att vara ivriga och allvarliga. Låt oss se på dessa aspekter en i taget.

Ta initiativet

12. Vad säger oss orden ”ge sig av efter det förlorade” om herdens inställning?

12 I den första av de två liknelserna säger Jesus att herden skall ”ge sig av efter det förlorade”. Herden tar initiativet och gör en medveten ansträngning att finna det saknade fåret. Vedermöda, faror och avstånd avskräcker honom inte. Tvärtom fortsätter herden enträget ”tills han finner det”. (Lukas 15:4)

13. Hur reagerade forntidens trogna på de svagas behov, och hur kan vi efterlikna sådana bibliska exempel?

13 Det är på liknande sätt när man skall hjälpa en person som behöver uppmuntran – det krävs ofta att den starkare tar initiativet. Trogna män i forna tider förstod detta. Vi kan som exempel tänka på att när Jonatan, kung Sauls son, lade märke till att hans nära vän David behövde uppmuntran, ”bröt ... [han] upp och gick till David i Hores, för att han skulle styrka hans hand med avseende på Gud”. (1 Samuelsboken 23:15, 16) Hundratals år längre fram, då ståthållaren Nehemja såg att somliga av hans judiska bröder hade blivit svaga, ”stod ... [han] omedelbart upp” och uppmuntrade dem att komma ihåg Jehova. (Nehemja 4:14) Vi vill också stå upp – ta initiativet – för att stärka dem som är svaga. Men vilka i församlingen bör göra det?

14. Vilka i den kristna församlingen bör hjälpa dem som är svaga?

14 I synnerhet kristna äldste har ansvaret att ”stärka svaga händer”, ”göra vacklande knän fasta” och ”säga till dem som är ängsliga i hjärtat: ’Var starka. Var inte rädda.’” (Jesaja 35:3, 4; 1 Petrus 5:1, 2) Men lägg märke till att Paulus förmaning – ”tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga” – inte riktades enbart till de äldste. Nej, Paulus ord riktades till hela ”thessalonikernas församling”. (1 Thessalonikerna 1:1; 5:14) Att aktivt erbjuda hjälp åt de svaga är alltså en uppgift för alla kristna. I likhet med herden i liknelsen bör varje kristen känna sig manad att ”ge sig av efter det förlorade”. Detta görs naturligtvis effektivast i samarbete med de äldste. Skulle du kunna göra något för att bistå någon i församlingen som är svag?

Var mild och vänlig

15. Vad kan ligga bakom att herden har handlat på det sätt som han gjorde?

15 Vad gör herden när han till sist finner det förlorade fåret? Han ”lägger ... det på sina axlar”. (Lukas 15:5) Vilken gripande och talande detalj! Fåret kan ha vandrat i dagar och nätter genom ett obekant område och har kanske rentav utsatts för hot i form av smygande lejon. (Job 38:39, 40) Fåret är utan tvivel försvagat av brist på föda. Det är helt enkelt för svagt för att i egen kraft övervinna de hinder det kommer att möta på sin väg tillbaka till fållan. Därför böjer sig herden ner, lyfter varsamt upp fåret och bär det över alla hinder tillbaka till hjorden. Hur kan vi återspegla den omsorg som visas av herden?

16. Varför bör vi återspegla den ömhet som herden visade mot det vilsegångna fåret?

16 Någon som har förlorat kontakten med församlingen kan vara utmattad i andligt avseende. Likt det får som var skilt från herden kan en sådan person ha vandrat utan mål genom den här världens fientliga område. Utan det skydd som ges av fållan, dvs. den kristna församlingen, utsätts han mer än någonsin för attacker från Djävulen, som ”går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”. (1 Petrus 5:8) Dessutom är han försvagad av brist på andlig föda. Ensam är han alltså sannolikt för svag för att kunna övervinna de hinder han kommer att möta på sin väg tillbaka till församlingen. Därför behöver vi så att säga böja oss ner, milt och vänligt lyfta upp den svage och bära honom tillbaka. (Galaterna 6:2) Hur kan vi åstadkomma detta?

17. Hur kan vi efterlikna aposteln Paulus när vi besöker någon som är svag?

17 Aposteln Paulus sade: ”Om någon är svag, har jag då inte del i hans svaghet?” (2 Korinthierna 11:29, The New English Bible; 1 Korinthierna 9:22) Paulus hade medkänsla med människor, däribland de svaga. Vi vill visa liknande medkänsla med dem som är svaga. När du besöker en andligen svag kristen, bör du försäkra honom om att han är värdefull i Jehovas ögon och mycket saknad av sina medvittnen. (1 Thessalonikerna 2:17) Låt honom få veta att de är redo att ge honom stöd och är villiga att vara för honom ”en broder som föds för tider av trångmål”. (Ordspråken 17:17; Psalm 34:18) Våra uttryck för uppriktigt intresse kan milt och vänligt och steg för steg lyfta upp honom i sådan utsträckning att han kan komma tillbaka till hjorden. Vad bör vi sedan göra? Liknelsen om kvinnan och det borttappade myntet ger oss vägledning.

Gör det med iver och allvar

18. a) Varför kände kvinnan i liknelsen inte att hon var utan hopp? b) Vilka allvarliga ansträngningar gjorde kvinnan, och vad blev resultatet?

18 Den kvinna som tappar bort myntet vet att situationen är svår men inte hopplös. Om myntet hade tappats bort i ett stort fält med buskar eller i en djup och dyig sjö, skulle hon troligen ha gett upp och tänkt att myntet var hopplöst förlorat. Men eftersom hon vet att myntet måste finnas någonstans i hennes hus, inom räckhåll, börjar hon söka grundligt och med allvar. (Lukas 15:8) Först tänder hon en lampa för att få ljust i sitt mörka hus. Sedan sopar hon golvet med sin kvast och hoppas få höra ett klirrande ljud. Till sist söker hon noga igenom alla vinklar och vrår tills lampans ljus reflekteras av ett silvermynt. Kvinnans ivriga och allvarliga ansträngning blir belönad!

19. Vad kan vi lära oss i fråga om att hjälpa de svaga av det kvinnan i liknelsen om det borttappade myntet gjorde?

19 Som denna detalj i liknelsen påminner oss ligger den bibliska förpliktelsen att hjälpa en svag kristen inte utanför vår förmåga. Samtidigt inser vi att det krävs ansträngning. Aposteln Paulus sade ju till de äldste i Efesos: ”Jag har ... visat er att ni, genom att på det sättet möda er, bör bistå dem som är svaga.” (Apostlagärningarna 20:35a) Kom ihåg att kvinnan inte hittar myntet genom att se sig omkring i huset planlöst, bara lite här och där, i förbigående, då och då. Nej, hon lyckas därför att hon söker systematiskt ”tills hon finner myntet”. När vi strävar efter att vinna tillbaka en andligt svag person, behöver vi likaså arbeta med allvar och vara målinriktade. Vad kan vi göra?

20. Vad kan göras för att hjälpa de svaga?

20 Hur kan vi hjälpa någon som är svag att bygga upp tro och uppskattning? Ett bibelstudium med personen med hjälp av en lämplig kristen publikation kan vara precis vad som behövs. Ja, att vi leder ett bibelstudium med någon som är svag gör att vi kan bistå honom på ett konsekvent och grundligt sätt. Tillsyningsmannen för tjänsten är troligen den som bäst kan avgöra vem som kan ge det bistånd som behövs. Han kan föreslå vilka ämnen som kan studeras och vilken publikation som är till störst nytta. Alldeles som kvinnan i liknelsen använder lämpliga redskap för att genomföra det hon föresatt sig, har vi i denna tid redskap som hjälper oss att fullgöra vårt gudagivna ansvar att bistå dem som är svaga. Två av våra nya redskap, två publikationer, kommer att vara till särskild nytta i denna strävan. Det är böckerna Worship the Only True God (Tillbe den ende sanne Guden) och Närma dig Jehova. *

21. Hur är det till nytta för alla att vi hjälper dem som är svaga?

21 När vi bistår dem som är svaga, är det till nytta för alla. Den som får hjälp känner lyckan av att bli återförenad med sanna vänner. Vi känner den innerliga glädje som man får bara genom att ge. (Lukas 15:6, 9; Apostlagärningarna 20:35b) Det blir en hjärtligare och varmare anda i församlingen, då varje medlem visar kärleksfullt intresse för andra. Och framför allt blir det till ära för våra omtänksamma herdar, Jehova och Jesus, eftersom deras önskan att stödja de svaga återspeglas hos deras jordiska tjänare. (Psalm 72:12–14; Matteus 11:28–30; 1 Korinthierna 11:1; Efesierna 5:1) Vi har således goda skäl att fortsätta att ”ha kärlek inbördes”!

[Fotnoter]

^ § 20 Utgivna av Jehovas vittnen.

Kan du förklara?

• Varför är det viktigt för var och en av oss att visa kärlek?

• Varför bör vi utvidga vår kärlek till dem som är svaga?

• Vad lär vi oss av liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade myntet?

• Vilka praktiska åtgärder kan vi vidta för att hjälpa någon som är svag?

[Frågor]

[Bilder på sidorna 16, 17]

När vi hjälper de svaga, tar vi initiativet och är milda och vänliga och allvarliga

[Bild på sidan 16, 17]

Det är till nytta för alla att vi hjälper dem som är svaga