Altaret – Vilken plats har det i tillbedjan?

ANSER du att altaret är av grundläggande betydelse i din tillbedjan av Gud? För många som är med vid gudstjänster i kristenhetens kyrkor står altaret i centrum. Har du någon gång undersökt vad Bibeln säger om att använda altaren i samband med tillbedjan?

Det första altare som nämns i Bibeln är det som Noa byggde för att offra några djur när han hade gått ut ur arken, som räddat livet på honom och hans familj under den stora översvämningen. * (1 Moseboken 8:20)

Efter språkförbistringen i Babel spred människorna ut sig över hela jordens yta. (1 Moseboken 11:1–9) På grund av sitt medfödda behov av att tillbe försökte de närma sig Gud, som de visste mindre och mindre om. Det var i blindo som de försökte ”känna sig för efter honom”. (Apostlagärningarna 17:27; Romarna 2:14, 15) Ända sedan Noas dagar har många folk byggt altaren till sina gudar. Inom många olika religioner och kulturer har altaren använts i samband med falsk tillbedjan. Vissa som har varit fjärmade från den sanne Guden har använt altaren till fruktansvärda riter där människor, till och med barn, har offrats. Några av Israels kungar som övergav Jehova uppförde altaren åt sådana hedniska gudar som Baal. (1 Kungaboken 16:29–32) Men hur har då altaren använts i den sanna tillbedjan?

Altaren och den sanna tillbedjan i Israel

Efter Noa var det andra trogna män som byggde altaren som de använde i sin tillbedjan av den sanne Guden, Jehova. Abraham byggde altaren i Sikem, på en plats nära Betel, i Hebron och på berget Moria, där han offrade en bagge som Gud försåg honom med som ett offer i stället för Isak. Längre fram byggde Isak, Jakob och Mose av eget initiativ altaren som de använde i sin tillbedjan av Gud. (1 Moseboken 12:6–8; 13:3, 18; 22:9–13; 26:23–25; 33:18–20; 35:1, 3, 7; 2 Moseboken 17:15, 16; 24:4–8)

När Gud gav Israels folk Lagen, befallde han dem att bygga en tältboning, ett flyttbart tält, som också kallades ”mötestältet”. Den var en mycket viktig del av den anordning genom vilken hans folk kunde närma sig honom. (2 Moseboken 39:32, 40) Tältboningen hade två altaren. Brännoffersaltaret, som var tillverkat av  akacieträ och överdraget med koppar, placerades framför ingången och användes till djuroffer. (2 Moseboken 27:1–8; 39:39; 40:6, 29) Rökelsealtaret, som också var av akacieträ men täckt av guld, ställdes inne i tältboningen, framför förhänget till det Allraheligaste. (2 Moseboken 30:1–6; 39:38; 40:5, 26, 27) På det altaret brände man särskild rökelse två gånger om dagen – på morgonen och på kvällen. (2 Moseboken 30:7–9) Det permanenta tempel som kung Salomo byggde följde tältboningens planlösning och hade två altaren.

”Det sanna tältet” och det symboliska altaret

När Jehova gav Israel Lagen, var det fråga om något mycket mer än bara regler som skulle styra hur hans folk levde och hur de skulle närma sig honom genom offer och bön. Många av anordningarna utgjorde vad aposteln Paulus kallade ”en symbolisk framställning”, ”en bild” eller ”en skugga av de himmelska tingen”. (Hebréerna 8:3–5; 9:9; 10:1; Kolosserna 2:17) Med andra ord var det mycket i Lagen som inte bara vägledde israeliterna tills Kristus kom, utan också gav dem en glimt av det Gud avsåg att göra genom Jesus Kristus. (Galaterna 3:24) Ja, mycket i Lagen hade profetisk innebörd. Ett exempel är att påskalammet, vars blod användes som ett tecken på räddning för israeliterna, var en förebild till Jesus Kristus. Han är ”Guds Lamm som tar bort världens synd”, eftersom hans blod blev utgjutet för att befria oss från synd. (Johannes 1:29; Efesierna 1:7)

Mycket av det som hade med tjänsten vid tältboningen och templet att göra var bilder av andliga verkligheter. (Hebréerna 8:5; 9:23) Ja, Paulus skriver om ”det sanna tält, som Jehova har uppfört och inte någon människa”. Han skriver vidare: ”Kristus kom som överstepräst för de goda ting som har blivit till genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer, det vill säga inte är av denna skapelse.” (Hebréerna 8:2; 9:11) ”Det större och fullkomligare tält” som han nämner är Jehovas stora andliga tempelanordning. Bibelns framställning visar att det stora andliga templet är den anordning genom vilken människor kan närma sig Jehova på grundval av Jesu Kristi försoningsoffer. (Hebréerna 9:2–10, 23–28)

När man får lära sig från Guds ord att vissa av Lagens anordningar och normer förebildade större och betydelsefullare andliga verkligheter, bygger det helt visst upp tron på att Bibeln är inspirerad. Det ökar också uppskattningen av Guds vishet, som framstår på ett enastående sätt i Bibeln. (Romarna 11:33; 2 Timoteus 3:16)

Även brännoffersaltaret har profetisk innebörd. Det tycks representera Guds ”vilja”, eller hans villighet att godta Jesu fullkomliga människoliv som ett offer. (Hebréerna 10:1–10)

Längre fram i Hebréerbrevet ger Paulus den här intressanta kommentaren: ”Vi har ett altare, från vilket de som utför helig tjänst i tältet inte har rätt att äta.” (Hebréerna 13:10) Vilket altare talade han om?

Många katolska bibeltolkare hävdar att altaret i Hebréerna 13:10 är det som används vid nattvarden, det ”sakrament” genom vilket Kristi offer sägs förnyas under mässan. Men som du ser av  sammanhanget är det altare som Paulus talar om symboliskt. Åtskilliga bibelkännare lägger en bildlig betydelse i uttrycket ”altare” i det här bibelstället. För jesuiten Giuseppe Bonsirven ”stämmer detta helt och fullt med hela symboliken i brevet [till hebréerna]”. Han säger: ”I det kristna språkbruket användes ordet ’altare’ från början i en andlig bemärkelse, och först efter Irenaeus och framför allt efter Tertullianus och sankt Cyprianus tillämpas det på nattvarden och närmare bestämt på nattvardsbordet.”

En katolsk tidskrift uppger att det var under ”Konstantins tid”, i samband med att ”kyrkor byggdes”, som det började bli vanligt att använda altare. I en tidskrift om kristen arkeologi sägs det: ”När det gäller de första två århundradena kan man absolut inte tala om en bestämd plats för tillbedjan, utan om liturgiska möten som hölls i rum i privata hem ..., rum som omedelbart efter ceremonin återfick sin ursprungliga funktion.” (Rivista di Archeologia Cristiana)

Kristenhetens användning av altare

I en katolsk tidskrift sägs det att ”altaret ... är den centrala punkten inte bara i kyrkobyggnaden, utan även i den levande kyrkan”. (La Civiltà Cattolica) Ändå införde Jesus inte en enda religiös ceremoni som skulle utföras på ett altare. Inte heller befallde han sina lärjungar att utföra några ceremonier med hjälp av altaren. När Jesus nämner altare i Matteus 5:23, 24 och på andra ställen, handlar det om religiösa sedvänjor som judarna hade, men han säger inte att hans efterföljare skulle använda altare i tillbedjan av Gud.

Den amerikanske historikern George Foot Moore (1851–1931) skrev: ”Huvuddragen i den kristna tillbedjan var alltid desamma, men med tiden kom de enkla ceremonier som Justinus beskrev i mitten av 100-talet att utvecklas till en storslagen form av dyrkan.” De katolska ritualerna och offentliga ceremonierna är så många och komplicerade att de utgör ett eget läroämne – liturgi – i katolska prästseminarier. Moore sade vidare: ”Den här tendensen, som är förbunden med alla ritualer, gynnades i hög grad av påverkan från Gamla testamentet, när det kristna prästerskapet började betraktas som efterträdare till prästadömet i den tidigare religionsordningen. Översteprästens praktfulla skrud, de andra prästernas ceremoniella dräkter, de högtidliga processionerna, körerna av levitiska sångare som entonigt sjöng psalmer, röken från gungande rökelsekar – allt föreföll vara ett gudagivet mönster för tillbedjan, vilket berättigade kyrkan att försöka överträffa de forna kulternas prakt.”

Du blir kanske förvånad över att få veta att många ritualer, ceremonier, skrudar och föremål som används i tillbedjan i olika kyrkor inte har sin grund i de kristna lärorna i evangelierna, utan i judiska och hedniska seder och ritualer. I ett katolskt uppslagsverk står det att katolicismen ”har ärvt bruket av altaret från judendomen och delvis från hedendomen”. (Enciclopedia Cattolica) Minucius Felix, en apologet på 200-talet, skrev att de kristna ”inte har [vare sig] tempel eller altaren”. En uppslagsbok om religioner och myter säger något liknande: ”De första kristna förkastade användningen av altaret för att skilja sig från judisk och hednisk tillbedjan.” (Religioni e Miti)

Eftersom kristendomen framför allt vilade på principer som skulle godtas och tillämpas i alla sidor av livet och i alla länder, fanns det inte längre något behov av en helig stad på jorden eller av ett fysiskt tempel med altaren eller av präster med särskild rang klädda i utmärkande skrudar. ”Den stund kommer”, sade Jesus, ”då ni varken på det här berget eller i Jerusalem skall tillbe Fadern. ... De sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning.” (Johannes 4:21, 23) De komplicerade ritualerna och användningen av altaren hos många kyrkor stämmer inte med det Jesus sade om hur den sanne Guden skulle tillbes.

[Fotnoter]