Alexander VI – en påve som Rom inte glömmer

”FRÅN katolsk synpunkt sett kan man inte skarpt nog fördöma Alexander VI.” (Geschichte der Päpste seit dem Ausgang des Mittelalters [Påvarnas historia från medeltidens slut]) ”Hans privatliv går absolut inte att försvara. ... Vi måste medge att hans tid som påve inte är till ära för kyrkan. De som var samtida med Rodrigo Borgia [Alexander VI] och hans familj iakttog deras brottsliga handlingar med outsäglig fasa, trots att de var vana vid att sådana förekom, och efterverkningarna av dessa har nu, efter mer än fyra hundra år, ännu inte helt dött ut.” (L’Église et la Renaissance [1449–1517] [Kyrkan och renässansen])

Hur kommer det sig att ansedda historiska verk om romersk-katolska kyrkan uttalar sig så fördömande om en påve och hans familj? Vad gjorde de som förtjänar en sådan kritik? En utställning i Rom (oktober 2002–februari 2003) under temat I Borgia – l’arte del potere (Familjen Borgia – Maktens konst) gav tillfälle att fundera på vilka privilegier och rättigheter påvar gör anspråk på och i synnerhet på hur Rodrigo Borgia utnyttjade dessa under sin tid som påve (1492–1503) med namnet Alexander VI.

Vägen till makten

Rodrigo Borgia föddes 1431 i en adlig familj i Játiva i kungariket Aragonien, som nu är en del av Spanien. Hans morbror Alfonso de Borgia, som var biskop i Valencia, styrde hans utbildning och såg till att han redan i tonåren fick välbetalda prästerliga ämbeten. När Rodrigo var 18 år flyttade han under Alfonsos beskydd till Italien, där han studerade juridik. Alfonso var nu kardinal. När Alfonso sedan blev påve med namnet Calixtus III, gjorde han Rodrigo och ett annat syskonbarn till kardinaler. En annan släkting, Pere Lluís Borgia, blev satt över olika städer. Kort därefter blev Rodrigo påvlig vicekansler, och det fortsatte han att vara under flera påvars ämbetstid. Det ämbetet gjorde att han kunde skaffa sig många välavlönade kyrkliga uppdrag, samla på sig enorma rikedomar, utöva mycket stor makt och leva ett furstligt lyxliv.

Rodrigo var intelligent och vältalig. Han var mecenat och dessutom framgångsrik när det gällde att nå sina mål. Han levde sedeslöst och hade förhållanden med många olika kvinnor. Han fick fyra barn med den älskarinna som han hade livet ut, men han fick också barn med andra kvinnor. Påven Pius II tillrättavisade honom skarpt för hans ”ytterligt  utsvävande” liv och för hans ”otyglade njutningslystnad”, men Rodrigo ändrade inte livsstil.

När påven Innocentius VIII dog 1492, samlades kyrkans kardinaler för att välja en ny påve. Det är väl känt att Rodrigo Borgia med flotta erbjudanden och öppen cynism fick tillräckligt många röster av sina medkardinaler för att träda ut från konklaven som påve med namnet Alexander VI. Hur betalade han kardinalerna för deras röster? De fick bra ställningar inom kyrkan, och de fick palats, slott, städer, kloster och mycket välbetalda biskopsuppdrag. Det är förståeligt att en kyrkohistoriker kallade den tid som Alexander VI var påve för ”dagar som var till skam och vanära för den romerska kyrkan”.

Inte bättre än världsliga furstar

I kraft av sitt ämbete som kyrkans överhuvud avgjorde Alexander VI en tvist mellan Spanien och Portugal om de nyupptäckta områdena i Latinamerika. Han utnyttjade också sin makt och blev överhuvud för påvliga besittningar i de centrala delarna av Italien, och han regerade i sitt rike som vilken annan regent som helst under renässansen. Den tid som Alexander VI var påve kännetecknades av korruption, nepotism och mer än ett lönnmord, något som också kännetecknade andra påvars tid, både före och efter honom.

Rivaler kämpade om områden i Italien under denna turbulenta tid, och påven stod inte passiv och bara tittade på. Avsikten med hans olika politiska manövrer och förbund, både ingångna och brutna, var att han skulle utöka sin makt, gynna sina barns karriär och höja familjen Borgia över alla andra. Hans son Juan gifte sig med en nära släkting till kungen i Kastilien och gjordes till hertig av Gandía i Spanien. En annan son, Jofré, gifte sig med ett barnbarn till kungen i Neapel.

När påven behövde ingå ett förbund för att stärka sitt förhållande till Frankrike, bröt han sitt löfte att gifta bort sin 13-åriga dotter, Lucrezia, till en adelsman i Aragonien och gav henne i stället till en släkting till hertigen av Milano. När det äktenskapet inte längre var politiskt fördelaktigt, hittade man på en förevändning att upplösa det, och Lucrezia fick gifta sig med Alfonso av Aragonien, som tillhörde en rivaliserande dynasti. Under tiden ingick Lucrezias ärelystne och obarmhärtige bror, Cesare Borgia, ett förbund med Ludvig XII av Frankrike, och då blev hans systers senaste äktenskap med mannen från Aragonien till besvär. Hur löstes det problemet? Enligt en källa blev hennes olycklige man, Alfonso, ”sårad av fyra män som skulle mörda honom på trappan till Peterskyrkan. Medan han försökte hämta sig, blev han strypt av en av Cesares tjänare.” Påven, som ville ingå nya strategiska förbund, ordnade så att den nu 21-åriga Lucrezia fick gifta sig med sonen till den mäktige hertigen av Ferrara, och det blev hennes tredje äktenskap.

Cesares liv har beskrivits som ”en samvetslös och blodig historia”. När han var 17 år gjorde hans far honom till kardinal, men han passade bättre för krigiska uppdrag än för kyrkliga, för han var listig, ärelysten och korrumperad som få. När han hade trätt tillbaka från sitt kyrkliga ämbete, gifte han sig med en fransk prinsessa och blev på så sätt hertig av Valentinois. Med stöd av franska trupper drog han sedan fram och belägrade städer och lönnmördade människor för att så få välde över norra Italien.

 För att säkra det stöd av Frankrikes militärmakt som Cesare behövde för sina syften nedlät sig påven att bevilja den bekväma men upprörande skilsmässa som Ludvig XII hade ansökt om och som tillät honom att gifta sig med Anna av Bretagne för att så utöka sitt rike med hennes hertigdöme. Ett uppslagsverk säger att påven i själva verket ”offrade kyrkans anseende och stränga principer för att ge sina familjemedlemmar världsliga fördelar”.

Påven kritiserad för sitt utsvävande liv

Genom sitt utsvävande liv fick familjen Borgia många fiender och även kritik. Påven brydde sig inte mycket om dem som kritiserade honom, men en som han inte kunde ignorera var Girolamo Savonarola. Han var dominikanmunk, men också eldig predikant och politisk ledare i Florens. Han fördömde det syndiga liv man levde vid det påvliga hovet, men han fördömde också påven som person och den politik han bedrev och krävde att han skulle avsättas och att kyrkan skulle reformeras. Savonarola sade med tordönsstämma: ”Ledare i kyrkan, ... på kvällen går ni till era älskarinnor och på morgonen till era sakrament.” Vid ett senare tillfälle sade han: ”[Dessa ledare] är som skökor och har ett anseende som är till skada för kyrkan. Och det skall jag säga: De tror inte på den kristna läran.”

I ett försök att få tyst på Savonarola erbjöd påven honom att bli kardinal, men han tackade nej till det erbjudandet. Till sist blev Savonarola bannlyst, fängslad, torterad tills han bekände och sedan hängd och bränd på bål. Och om det var för sin politiska hållning mot påven eller för sitt predikande som han fick det här slutet skall vi låta vara osagt.

Allvarliga frågor

De här historiska händelserna väcker viktiga frågor. Hur kan man förklara att en påve uppför sig så och trasslar in sig i sådana intriger? Hur förklarar historiker detta? De försöker förklara det på olika sätt.

Många menar att man måste tänka på hur förhållandena var då Alexander VI levde. Hans politiska och kyrkliga verksamhet bestämdes skenbart av en önskan att trygga freden, bevara stabiliteten mellan rivaliserande stater, stärka vänskapsbanden med bundsförvanter som skulle försvara påvedömet och hålla kristenhetens monarker förenade mot hotet från turkarna.

Men hur förklarar man hans uppförande? ”Under varje tidsepok i kyrkans historia har det funnits dåliga kristna och odugliga präster”, säger en forskare. ”Och för att ingen skulle bli upprörd över detta förutsade Kristus själv att det skulle bli så. Ja, han liknade sin kyrka vid en åker, där det växte både fint vete och ogräs, och vid ett nät som det fanns både fina och dåliga fiskar i, ja, alldeles som han själv tolererade att det fanns en Judas bland hans apostlar.” *

Samme forskare säger vidare: ”Precis som en defekt infattning inte minskar värdet på en ädelsten, så kan inte en prästs syndfulla liv i väsentlig grad påverka ... den lära han predikar. ... Guld förblir guld, antingen det är en ren eller en oren hand som förvaltar det.” En katolsk historiker menar att i fallet med Alexander VI borde uppriktiga katoliker ha följt det råd Jesus  gav sina lärjungar angående de skriftlärda och fariséerna: ”[Gör] allt vad de lär er ..., men handla inte som de gör.” (Matteus 23:2, 3, Bibel 2000) Men håller verkligen ett sådant resonemang?

Kan man kalla detta sann kristendom?

Jesus visade hur man på ett enkelt sätt kan pröva dem som säger sig vara kristna och se av vilket slag de är: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem. Aldrig plockar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar? Likaså frambringar varje gott träd fin frukt, men varje ruttet träd frambringar värdelös frukt; ett gott träd kan inte bära värdelös frukt, inte heller kan ett ruttet träd frambringa fin frukt. Av deras frukter skall ni alltså verkligen känna igen dessa människor.” (Matteus 7:16–18, 20)

Och hur har de religiösa ledarna handlat? Kan man säga om dem, både dem som har levt århundraden bakåt i tiden och dem som lever nu, att de rent allmänt har följt och följer det mönster för sann kristendom som Jesus gav och som hans sanna efterföljare har levt och lever enligt? Vi kan undersöka två områden och se hur det förhåller sig på dem: inblandning i politik och livsstil.

Jesus var ingen furste i den här världen. Och han levde så enkelt och anspråkslöst att han kunde säga: ”Människosonen har ingenstans där han kan luta sitt huvud till vila.” Hans kungarike var ”ingen del av den här världen”, och hans lärjungar skulle inte heller vara ”någon del av världen, alldeles som ... [han inte var] någon del av världen”. Jesus vägrade därför att blanda sig i sin tids politiska angelägenheter. (Matteus 8:20; Johannes 6:15; 17:16; 18:36)

Men är det inte sant att religiösa organisationer i århundraden har brukat liera sig med politiska härskare för att få makt och materiell vinning, fastän detta har lett till att vanligt folk har fått lida? Och är det inte sant att många av deras präster lever i lyx och överflöd, fastän massor av de människor som de skall betjäna kanske lever i fattigdom?

Jesu halvbror Jakob sade: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” (Jakob 4:4) Varför ”Guds fiende”? Jo, för i 1 Johannes 5:19 heter det: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.”

En historiker som levde under samma tid som Alexander VI skrev så här om hans moral: ”Han levde ett utsvävande liv. Hos honom fanns varken skam eller heder, tro eller religion. Han var omåttligt girig och ärelysten, och han var barbariskt grym och hade en glödande passion för att hans många barn skulle komma upp sig i livet.” Men han var inte ensam i den kyrkliga hierarkin om att handla så.

Vad säger då Bibeln om ett sådant uppförande? ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds kungarike?” frågade aposteln Paulus. ”Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän ... eller äktenskapsbrytare ... eller giriga ... skall ärva Guds kungarike.” (1 Korinthierna 6:9, 10)

En anledning till att man anordnade den här utställningen i Rom var att man ville ”placera de här stora personligheterna i sitt rätta historiska sammanhang ... för att förstå dem, men absolut inte för att frikänna eller för att fördöma dem”. Ja, besökarna fick dra sina egna slutsatser. Så vilken slutsats har du dragit?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Rodrigo Borgia, påven Alexander VI

[Bild på sidan 27]

Lucrezia Borgias far utnyttjade henne för att få så stor makt som möjligt

[Bild på sidan 28]

Cesare Borgia var ärelysten och korrumperad

[Bild på sidan 29]

Girolamo Savonarola blev hängd och bränd på bål när han inte kunde tystas