Liberia – predikoarbetet går framåt trots krig

INBÖRDESKRIG har plågat Liberia i över ett årtionde. I mitten av 2003 hade rebeller slagit sig fram till huvudstaden, Monrovia. Många Jehovas vittnen tvingades fly från sina hem, i vissa fall vid flera tillfällen, och de blev bestulna på sina tillhörigheter om och om igen.

Sorgligt nog dödades tusentals människor i striderna i huvudstaden. Bland dem var två vittnen, en broder och en syster. Hur kunde de andra vittnena hantera situationen, och vad gjorde man för att hjälpa dem?

Hjälp åt de behövande

Under hela den här kritiska tiden organiserade Jehovas vittnens avdelningskontor i Liberia hjälpverksamhet för de behövande. Man skaffade fram mat, nödvändiga hushållsartiklar och medicinska förnödenheter. Medan rebellerna kontrollerade hamnområdet var det ont om mat. Bröderna vid avdelningskontoret hade förutsett att detta kunde inträffa, och därför hade man förnödenheter till hands för de två tusen vittnen som hade flytt till Rikets salar runt om i staden. Bröderna fördelade maten så att förråden räckte tills hamnen öppnades igen. Avdelningskontoren i Belgien och Sierra Leone lät flyga in medicinska förnödenheter, och avdelningskontoren i Frankrike och Storbritannien ordnade med sändningar av kläder.

Trots att situationen var mycket svår fortsatte vittnena att vara positiva och glada. En av dem, som hade flytt från sitt hem tre gånger, gav uttryck åt mångas inställning, när han sade: ”Det är de här förhållandena som vi predikar om. Vi lever ju i de sista dagarna.”

De goda nyheterna vinner gehör

Trots att det rådde kaos i hela landet fick vittnena mycket fina resultat i sin förkunnartjänst. Man hade en rekordsiffra på 3 879 förkunnare i januari 2003, och i februari leddes 15 227 bibelstudier.

Människor tar snabbt till sig de goda nyheterna. Ett exempel på det kommer från en by i den sydöstra delen av landet. En församling planerade att fira åminnelsen av Jesu död i Bewahn, en stor by som ligger ungefär fem timmars gångväg från deras vanliga mötesplats. Innan bröderna gick till byn för att bjuda in människor till Åminnelsen fick borgmästaren i Bewahn en inbjudan. När han fick den tog han sin bibel, gick till byborna och läste ett bibelställe som var angivet på inbjudan och uppmuntrade dem att vara med vid åminnelsefirandet. Så när förkunnarna kom upptäckte de att deras arbete redan var utfört! Borgmästaren själv kom till Åminnelsen tillsammans med sina barn och två hustrur. Sammanlagt var 27 personer närvarande. Sedan dess har borgmästaren lämnat metodistkyrkan, börjat studera Bibeln  tillsammans med vittnena och erbjudit mark för bygge av en Rikets sal.

Ändrad inställning

Våra bröders uppförande har också fått några motståndare att ändra inställning till sanningen. Ett exempel är en man som heter Opoku. En pionjär med särskilt uppdrag träffade honom i förkunnartjänsten och erbjöd ett exemplar av tidskriften Vakttornet. Opoku var intresserad av en artikel i tidskriften men hade inga pengar. Pionjären förklarade att vi inte tar betalt för litteraturen, gav honom tidskriften och avtalade om att komma tillbaka. När förkunnaren gjorde återbesök, frågade Opoku: ”Vet du vem jag är? De flesta vittnena i Harper vet vem jag är. Jag brukade relegera era barn från skolan!” Han förklarade sedan att han var rektor för en skola i staden och att han hade trakasserat barn till Jehovas vittnen för att de inte hälsar flaggan.

Men tre exempel på kristen kärlek från Jehovas vittnens sida fick Opoku att ompröva sin inställning. Först såg han hur vittnena tog hand om en andlig broder som var allvarligt sjuk. De ordnade till och med så att han fick behandling i ett grannland. Opoku trodde att den sjuke brodern var en ”stor man” bland vittnena, men han fick veta att han bara var ett vanligt Jehovas vittne. Den andra händelsen inträffade på 1990-talet när Opoku var flykting i Côte d’Ivoire. En dag när han var törstig skulle han köpa vatten av en ung man. Opoku hade bara en sedel i hög valör, och den unge mannen hade ingen växel, så han lät Opoku få vattnet gratis. När den unge mannen gav Opoku vattnet, frågade han: ”Tror du att vi kommer att få uppleva en tid när människor som du och jag kan ge varandra saker utan att ta betalt?” Opoku gissade att han var ett Jehovas vittne, och den unge mannen bekräftade att han var det. Broderns frikostighet och vänlighet gjorde intryck på honom. Slutligen, när pionjären med särskilt uppdrag var villig att ge honom en tidskrift utan ersättning, övertygade det Opoku om att han hade en felaktig syn på vittnena och att han behövde ändra sin inställning. Han gjorde andliga framsteg och är nu en odöpt förkunnare.

Även om vittnena i Liberia fortfarande lever under mycket svåra omständigheter, förtröstar de på Gud och fortsätter att troget förkunna de goda nyheterna om bättre förhållanden under Guds kungarikes rättfärdiga styre. Jehova kommer aldrig att glömma deras hårda arbete och den kärlek de har visat mot hans namn. (Hebréerna 6:10)

[Karta på sidan 30]

(För formaterad text se publikationen)

MONROVIA

[Bilder på sidan 31]

I kritiska situationer ger Jehovas folk andlig och materiell hjälp åt dem som behöver det