Lojala och trogna – då som nu

I södra Polen, nära gränsen till Slovakien och Tjeckien, ligger den lilla staden Wisła. Du kanske aldrig har hört talas om Wisła, men den har en historia som utan tvivel kommer att fascinera sanna kristna. Det är en historia som präglats av ostrafflighet och nitälskan för tillbedjan av Jehova. Hur kommer det sig?

WISŁA ligger i ett vackert bergsområde, där naturen erbjuder en imponerande anblick. Forsande bäckar och två större vattendrag går ihop med floden Wisła, som slingrar sig fram genom skogbevuxna berg och dalar. De vänliga människorna och det unika klimatet gör Wisła till ett omtyckt hälsocenter och till en populär rekreationsort både på sommaren och vintern.

Det verkar som om en bosättning med det här namnet grundades på 1590-talet. Ett sågverk sattes upp, och det dröjde inte länge förrän det fanns nybyggare i skogsgläntorna på bergen som födde upp får och nötboskap och odlade jorden. Men de här ödmjuka människorna sveptes med i en strömvirvel av religiösa förändringar. Enligt forskaren Andrzej Otczyk blev människorna i området mycket påverkade av Martin Luthers religiösa reformer, och lutheranism blev ”statsreligion år 1545”. Men efter det trettioåriga kriget och motreformationen förändrades situationen drastiskt. ”År 1654 blev protestanterna fråntagna alla kyrkor, deras gudstjänster förbjöds, och biblar och andra religiösa böcker konfiskerades”, fortsätter Otczyk. Trots detta förblev majoriteten av lokalbefolkningen lutheraner.

Bibelns sanning sås ut

Lyckligtvis skulle det komma en religiös reformation av större betydelse. År 1928  såddes de allra första fröna av Bibelns sanning av två nitiska bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Året därpå kom Jan Gomola till Wisła. Han hade med sig en grammofon, och på den spelade han upp bibliska tal. Sedan drog han vidare till en närliggande dal där han träffade på en uppmärksam lyssnare – Andrzej Raszka, en kort och kraftig bergsbo med ett mottagligt hjärta. Raszka tog omedelbart fram sin bibel för att försäkra sig om att det som sades i grammofonföredragen stämde. Sedan utropade han: ”Min broder, äntligen har jag funnit sanningen! Jag har sökt efter svar ända sedan jag kämpade i skyttegravarna under kriget!”

Överväldigad av entusiasm tog Raszka med sig Jan Gomola till sina vänner Jerzy och Andrzej Pilch, som ivrigt tog emot budskapet om Riket. Andrzej Tyrna, som hade lärt känna Bibelns sanning i Frankrike, hjälpte de här männen att fördjupa sin kunskap om Guds budskap, och kort därefter lät de döpa sig. För att hjälpa den lilla gruppen av bibelforskare i Wisła kom bröder från närliggande städer och besökte dem under mitten av 1930-talet. Det ledde till ett enastående resultat.

Det blev en otrolig tillströmning av nyintresserade. De lutherska familjerna hade för vana att läsa Bibeln i sina hem. Så när de såg övertygande argument från Bibeln angående lärorna om ett brinnande helvete och treenigheten, kunde många skilja mellan sanning och lögn. Många familjer valde att bryta sig loss från falska religiösa läror. Som en följd av det växte församlingen i Wisła, och 1939 hade den omkring 140 medlemmar. Förvånansvärt nog var de flesta vuxna i församlingen inte döpta. ”Det betydde inte att de odöpta förkunnarna inte kunde ta ståndpunkt för Jehova”, säger Helena, ett av de första vittnena där. Hon fortsätter: ”I de trosprov som de kort därefter utsattes för bevisade de sin ostrafflighet.”

Hur var det med barnen? De förstod att deras föräldrar hade funnit sanningen. Franciszek Branc berättar: ”När min far insåg att han hade funnit sanningen började han inskärpa den hos mig och min bror. Vi var åtta respektive tio år. Far brukade ställa sådana enkla frågor som: ’Vem är Gud, och vad är hans namn? Vad vet du om Jesus Kristus?’ Vi fick skriva ner våra svar och bevisa dem med hjälp av bibelställen.” En annan broder säger: ”Eftersom mina föräldrar villigt tog emot Rikets budskap och lämnade lutherska kyrkan 1940, mötte jag motstånd och fick stryk i skolan. Jag är tacksam mot mina föräldrar för att de inskärpte Bibelns principer i mig. Det var av avgörande betydelse och hjälpte mig att klara av de svåra tiderna.”

 Tron prövas

När andra världskriget bröt ut och nazisterna ockuperade området var de beslutna att utrota Jehovas vittnen. Till en början uppmanades de vuxna – i synnerhet fäderna – att skriva under ett papper om att de var tyskar. Därigenom skulle de få vissa förmåner. Vittnena vägrade att alliera sig med nazisterna. Många bröder och intresserade personer i vapenför ålder ställdes inför ett dilemma: Antingen kunde de gå med i armén eller också bevara sig strikt neutrala, med stränga straff till följd. ”Att vägra militärtjänst var detsamma som att skickas till ett koncentrationsläger, i de flesta fall till Auschwitz”, förklarar Andrzej Szalbot, som greps av Gestapo 1943. ”Jag var ännu inte döpt, men jag kände till den försäkran som Jesus gav i Matteus 10:28, 29. Jag visste att om jag dog på grund av min tro på Jehova, skulle han kunna ge mig liv igen.”

I början av 1942 grep nazisterna 17 bröder från Wisła. Inom tre månader hade 15 av dem dött i Auschwitz. Hur påverkades de vittnen som var kvar i Wisła av detta? Det fick dem inte att överge sin tro, utan det stärkte dem att kompromisslöst hålla fast vid Jehova. Under de följande sex månaderna fördubblades förkunnarantalet i Wisła. Fler gripanden följde kort därefter. Totalt var det 83 bröder, intresserade personer och barn som drabbades av Hitlers förkrossande makt. Femtiotre av dem sändes till koncentrationsläger (huvudsakligen till Auschwitz) eller till tvångsarbetsläger vid gruvor och stenbrott i Polen, Tyskland och Böhmen.

Lojala och trogna

I Auschwitz försökte nazisterna lura vittnena genom att inge dem förhoppningar om att de snart skulle bli fria. En SS-vakt sade till en broder: ”Om du bara undertecknar ett papper där du tar avstånd från bibelforskarna, så kommer vi att frige dig, och du kan återvända hem.” Erbjudandet upprepades många gånger, men ändå vägrade denne broder att kompromissa i fråga om sin tro och lydnad mot Jehova. Som en följd av det blev han utsatt för misshandel och hån och fick utföra slavarbete både i Auschwitz och Mittelbau-Dora i Tyskland. Alldeles före befrielsen undgick den här brodern döden med knapp nöd när lägret där han hölls fången utsattes för kraftig beskjutning.

Paweł Szalbot, ett vittne som avled nyligen, berättade en gång så här: ”Under förhören brukade Gestapo gång på gång fråga varför jag vägrade att ansluta mig till den tyska armén och göra Hitlerhälsningen.” Sedan han med hjälp av Bibeln hade förklarat varför han som kristen ville vara neutral blev han dömd till att arbeta i en vapenfabrik. ”Jag kunde självfallet inte med gott samvete acceptera ett sådant arbete, så de skickade mig att arbeta i en gruva.” Ändå förblev han trogen.

De som inte var fängslade – kvinnor och barn – skickade matpaket till dem som var i Auschwitz. ”På sommaren plockade vi tranbär i skogarna som vi sedan bytte mot vete”, säger en broder som var ung på den tiden. ”Systrarna bakade små brödkakor och doppade dem i isterflott. Sedan delade vi upp brödkakorna och skickade dem till våra medbröder som satt fängslade.”

 Allt som allt sändes 53 vuxna vittnen från Wisła till koncentrationsläger för att utföra tvångsarbete. Trettioåtta av dem dog.

En ny generation växer upp

Barn till Jehovas vittnen blev också berörda av nazisternas förtryckande åtgärder. Några skickades tillsammans med sina mödrar till provisoriska läger i Böhmen. Andra togs från sina föräldrar och skickades till det illa beryktade barnlägret i Lodz.

Tre av dem berättar hur det var: ”I den första förflyttningen till Lodz tog tyskarna tio av oss som var mellan fem och nio år. Vi uppmuntrade varandra genom att be och tala med varandra om bibliska ämnen. Det var inte lätt att härda ut.” År 1945 återvände alla de här barnen hem. De levde, men var utmärglade och påverkade av sina traumatiska upplevelser. Ändå kunde inget få dem att bryta sin ostrafflighet.

Vad hände sedan?

När andra världskriget närmade sig sitt slut, var vittnena från Wisła fortfarande starka i tron och redo att med nit och beslutsamhet återuppta predikoverksamheten. Grupper av förkunnare besökte människor som bodde så långt som fyra mil från Wisła för att predika och sprida biblisk litteratur. ”Det dröjde inte länge förrän det fanns tre aktiva församlingar i vår stad”, säger Jan Krzok. Men den religiösa friheten varade inte länge.

Kommunistregimen efterträdde nazisterna, och 1950 förbjöds Jehovas vittnens verksamhet i Polen. De lokala bröderna behövde därför vara påhittiga i sin tjänst. Ibland besökte de människor i deras hem under förevändningen att de ville köpa boskap eller spannmål. De kristna mötena hölls vanligtvis på nätterna och i mindre grupper. Men trots det lyckades säkerhetsagenter gripa många av Jehovas tillbedjare, och de anklagade vittnena för att arbeta för en främmande makts underrättelsetjänst – en helt och hållet grundlös anklagelse. Vissa officerare hotade Paweł Pilch och sade sarkastiskt: ”Hitler kunde inte bryta ner dig, men det kommer vi att göra.” Men han förblev lojal mot Jehova, trots att han satt fängslad i fem år. När några unga bröder vägrade att skriva under ett socialistiskt politiskt dokument, blev de avstängda från skolan eller avskedade från sina arbeten.

Jehova uppehöll dem

År 1989 förändrades det politiska klimatet i Polen, och Jehovas vittnen blev lagligt erkända. Trogna tillbedjare av Jehova i Wisła ökade sin verksamhet, vilket antalet pionjärer, eller heltidsförkunnare, visade. Nästan 100 bröder och systrar från det här området har börjat i pionjärtjänsten. Det är därför inte förvånande att Wisła har kallats ”pionjärfabriken”.

I Bibeln talas det om hur Gud uppehållit sina tjänare i det flydda: ”Om inte Jehova hade varit med oss när människor reste sig mot oss, då skulle de ha uppslukat oss levande.” (Psalm 124:2, 3) I våra dagar anstränger sig Jehovas tillbedjare i Wisła för att bevara sin ostrafflighet, trots utbredd likgiltighet och omoraliska, världsliga trender bland människor i allmänhet, och de har blivit rikt välsignade. Flera generationer av Jehovas vittnen i det området kan intyga sanningen i aposteln Paulus uttalande: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Romarna 8:31)

[Bild på sidan 26]

Emilia Krzok och hennes barn Helena, Emilia och Jan skickades till ett provisoriskt fångläger i Böhmen

[Bild på sidan 26]

När Paweł Szalbot vägrade göra militärtjänst tvingades han arbeta i en gruva

[Bild på sidan 27]

Trots att bröder skickades till Auschwitz och fick sätta livet till, gick verksamheten i Wisła ändå framåt

[Bild på sidan 28]

Paweł Pilch och Jan Polok fördes till ett ungdomsläger i Lodz

[Bildkälla på sidan 25]

Bär och blommor: © R.M. Kosinscy / www.kosinscy.pl