Platsen där sann och falsk gudsdyrkan drabbade samman

RUINERNA av det forntida Efesos på Turkiets västra kust har varit föremål för intensiva arkeologiska utgrävningar i över hundra år. Många byggnader har rekonstruerats, och en mängd fynd har studerats och tolkats av forskare. Detta har gjort Efesos till ett av de populäraste turistmålen i Turkiet.

Vad har man upptäckt om Efesos? Vilken bild kan vi i dag måla upp av denna fascinerande forntida världsstad? Genom att besöka både Efesos ruiner och Efesos-museet i Wien kan vi få en inblick i hur sann och falsk gudsdyrkan drabbade samman i Efesos. Låt oss först se på bakgrunden.

En eftertraktad plats

Under 1000-talet f.v.t. kännetecknades Eurasien av oroligheter och folkvandringar. Joniska greker började då kolonisera Mindre Asiens västkust. Dessa tidiga kolonisatörer kom i kontakt med folk kända för sin dyrkan av en modergudinna som senare skulle bli känd som Artemis från Efesos.

I mitten av 600-talet f.v.t. kom kimmerierna, nomader från området kring Svarta havet i norr, för att plundra Mindre Asien. Senare, omkring år 550 f.v.t., kom kung Kroisos (Krösus) av Lydien till makten, en mäktig härskare känd för sin enorma rikedom. I och med utbredningen av det persiska riket lade kung Cyrus (Kyros) under sig de joniska städerna, däribland Efesos.

År 334 f.v.t. påbörjade Alexander av Makedonien sitt fälttåg mot Persien och blev Efesos nye härskare. Efter Alexanders för tidiga död år 323 f.v.t. drogs Efesos in i maktkampen mellan hans generaler. År 133 f.v.t. testamenterade Pergamons barnlöse kung Attalos III Efesos till Rom, och staden blev en del av den romerska provinsen Asia.

Sann och falsk tillbedjan drabbar samman

När aposteln Paulus kom till Efesos mot slutet av sin andra missionsresa under det första århundradet v.t. hade staden omkring 300 000 invånare. (Apostlagärningarna 18:19–21) Under sin tredje missionsresa återvände Paulus till Efesos och talade frimodigt i synagogan om Guds  kungarike. Men efter tre månader intensifierades motståndet från judarna, och Paulus valde då att hålla sina dagliga anföranden i hörsalen i Tyrannos skola. (Apostlagärningarna 19:1, 8, 9) Han fortsatte med sin predikoverksamhet i två år och utförde ovanliga kraftgärningar, som att mirakulöst bota sjukdomar och driva ut demoner. (Apostlagärningarna 19:10–17) Inte konstigt att många blev troende! Ja, Jehovas ord hade så stor framgång och verkade med sådan kraft att åtskilliga av dem som tidigare utövat magiska konster villigt brände sina värdefulla böcker. (Apostlagärningarna 19:19, 20)

Paulus framgångsrika predikande gjorde inte bara att många övergav tillbedjan av gudinnan Artemis, utan den väckte också vrede hos dem som främjade sådan falsk tillbedjan. Tillverkningen av Artemistempel av silver var en lukrativ affär. När en viss Demetrios såg att den här affärsverksamheten var hotad eggade han silversmederna till upplopp. (Apostlagärningarna 19:23–32)

Motsättningarna kulminerade med att folkskaran under två timmar skrek: ”Stor är efesiernas Artemis!” (Apostlagärningarna 19:34) När tumultet hade lagt sig gav Paulus sina medkristna ytterligare uppmuntran och fortsatte sedan på sin missionsresa. (Apostlagärningarna 20:1) Men att han avreste till Makedonien hindrade inte den dödsdömda tillbedjan av Artemis från att avta mer och mer.

Artemistemplet skakas i sina grundvalar

Tillbedjan av Artemis var fast rotad i Efesos. Före kung Kroisos tid var modergudinnan Kybele centralgestalten inom det religiösa livet i området. Genom att etablera ett mytologiskt släktskap mellan Kybele och det grekiska panteon hoppades Kroisos kunna upprätta en religiös gestalt som kunde accepteras både av greker och av icke-greker. Med hans stöd började man i mitten av 500-talet f.v.t. bygga ett tempel åt Kybeles efterträdare, Artemis.

Templet var en milstolpe inom grekisk byggnadskonst. Aldrig tidigare hade så stora marmorblock använts för att uppföra en byggnad av sådan storlek och karaktär. Men år 356 f.v.t. förstördes templet i en brand. Det lika storslagna återuppbyggda templet gav arbete åt många och var ett välbesökt mål för pilgrimer. Det byggdes på en omkring 73 meter bred och 127 meter lång bottenplatta och var ungefär 50 meter brett och 105 meter långt. Det betraktades som ett av världens sju underverk. Men det var inte alla som jublade. Filosofen Herakleitos från Efesos liknade templets mörka altargång vid uselhetens mörker, och han ansåg att tempelmoralen var värre än djurens. I vilket fall verkade Artemis helgedom i Efesos i de flestas ögon kunna bestå för alltid. Men historien bevisade motsatsen. I boken Ephesos—Der neue Führer (Efesos – den nya guiden) sägs det: ”Under 100-talet [v.t.] började tillbedjan av Artemis och andra av panteons etablerade gudomar snabbt tappa mark.”

 På 200-talet v.t. skakades Efesos av ett kraftigt jordskalv. Dessutom kom sjöfarande goter från Svarta havet och plundrade Artemistemplet på dess imponerande skatter och satte sedan eld på det. I den nyss citerade boken sägs det: ”Artemis kunde inte skydda sitt eget hus. Med tanke på det nederlaget, hur länge skulle hon kunna fortsätta att betraktas som stadens beskyddarinna?” (Psalm 135:15–18)

Till sist, mot slutet av 300-talet v.t., gjorde den romerske kejsaren Theodosius I ”kristendomen” till statsreligion. Inom kort började man använda det tidigare så ansedda Artemistemplet som stenbrott och hämtade byggnadsmaterial därifrån. Tillbedjan av Artemis förbleknade helt. Angående ett epigram, i vilket templet prisades som ett av den forntida världens underverk, har en okänd kommentator sagt: ”Det är nu en i högsta grad öde och eländig plats.”

Från Artemis till ”Guds moder”

Paulus varnade de äldste i Efesosförsamlingen och sade att efter hans bortgång skulle ”förtryckande vargar” träda fram ur deras krets och ”förvränga sanningen”. (Apostlagärningarna 20:17, 29, 30) Det var precis vad som hände. Historien visar att falsk tillbedjan i form av avfällig kristendom hade stor framgång i Efesos.

År 431 v.t. hölls det tredje ekumeniska konciliet i Efesos, där frågan om Kristi natur diskuterades. I boken Ephesos—Der neue Führer sägs det: ”Segern var fullständig för de alexandrinska teologerna, som hävdade att Kristi natur var en enda – gudomlig.” Det fick långtgående konsekvenser. ”Beslutet som fattades i Efesos, vilket upphöjde Maria från ställningen som Kristusföderska till gudsföderska, tillhandahöll inte bara grunden för Mariakulten utan gav också upphov till den första stora schismen inom kyrkan. ... Debatten pågår än i dag.”

Tillbedjan av Kybele och Artemis ersattes alltså av tillbedjan av Maria, ”gudsföderskan” eller ”Guds moder”. Boken säger också: ”Mariakulten i Efesos ... är än i denna dag en levande tradition som inte kan förklaras utan Artemiskulten.”

På historiens skräphög

Efter Artemistillbedjans nedgång följde Efesos fall. Jordskalv och malaria gjorde livet i staden allt svårare. Dessutom blev hamnen alltmer igenslammad.

På 600-talet v.t. hade islams snabba expansion tagit sin början. Islam strävade efter mer än att bara ena de arabiska stammarna. Arabiska flottor plundrade Efesos under hela 600- och 700-talen. Stadens öde beseglades slutgiltigt när dess hamn fullständigt slammade igen och staden blev en ruinhög. Av den en gång så praktfulla världsstaden återstod bara den lilla bosättningen Ayasoluk (nu Selçuk).

En vandring genom Efesos ruiner

Ett besök i Efesos ruiner kan ge oss en uppfattning om dess forna glans. Om vi börjar rundvandringen vid den övre ingången belönas vi omedelbart med en storslagen vy över Kureternas gata ner mot Celsusbiblioteket. På gatans högra sida fångas vårt intresse av bouleuterion – en mindre hörsal byggd på 100-talet v.t. Med sina omkring 1 500 sittplatser användes den antagligen inte bara som rådsförsamlingens mötesplats utan också för underhållning av olika slag. Kureternas gata kantas på båda sidor av byggnadsverk, som statsagoran, där ärenden som gällde staten  diskuterades, Hadrianustemplet och några offentliga fontäner. I en sluttning låg bostäder för framstående efesier.

Det eleganta Celsusbiblioteket, som byggdes på 100-talet v.t., imponerar med sin skönhet. De många skriftrullarna förvarades i väggnischer i ett stort läsrum. De fyra statyerna som pryder den magnifika fasaden föreställer sådana egenskaper som man kunde förvänta att en högt uppsatt romersk tjänsteman, exempelvis Celsus, skulle kännetecknas av, nämligen Sofia (vishet), Arete (dygd), Ennoia (hängivenhet) och Episteme (kunskap eller förstånd). Originalstatyerna finns till beskådande på Efesos-museet i Wien. Genom en imponerande port strax intill bibliotekets förgård kommer vi till tetragonosagoran, marknadsplatsen. På det här enorma torget, som omgavs av pelargångar, gjorde folket sina dagliga affärer.

Sedan kommer vi till Marmorgatan som leder fram till den stora teatern. När de sista tillbyggnaderna hade gjorts under kejsartidens Rom rymde teatern omkring 25 000 åskådare. Fasaden var överdådigt smyckad med kolonner, reliefer och statyer. Det är inte svårt att föreställa sig det tumult som silversmeden Demetrios framkallade genom att hetsa folkskaran som samlats där.

Gatan som sträcker sig från den stora teatern ner till stadens hamn är verkligen praktfull. Den är omkring 500 meter lång och 10 meter bred och kantas av kolonner på båda sidor. Teatergymnasiet och hamngymnasiet, som båda var avsedda för fysisk träning, byggdes också längs den gatan. Den imponerande hamnporten vid slutet av gatan var porten mot världen. Här slutar vår korta rundtur bland några av världens mest fascinerande ruiner. Efesos-museet i Wien har en trämodell av denna historiska världsstad, tillsammans med många av dess skulpturer.

När man går igenom museet och ser statyn av Artemis från Efesos, kan man inte låta bli att tänka på den uthållighet som de första kristna i Efesos visade. De var tvungna att bo i en stad som genomsyrades av spiritism och där invånarna var förblindade av religiösa fördomar. Budskapet om Guds kungarike mötte hårt motstånd från tillbedjare av Artemis. (Apostlagärningarna 19:19; Efesierna 6:12; Uppenbarelseboken 2:1–3) I den här ogästvänliga miljön slog den sanna tillbedjan rot. Och tillbedjan av den sanne Guden kommer att segra också i vår tid, när falsk religion får sitt slut precis som den forntida dyrkan av Artemis fick. (Uppenbarelseboken 18:4–8)

[Karta/Bilder på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

MAKEDONIEN

Svarta havet

MINDRE ASIEN

Efesos

Medelhavet

EGYPTEN

[Bild på sidan 27]

Ruiner av Artemistemplet

[Bilder på sidorna 28, 29]

1. Celsusbiblioteket

2. Närbild av Arete

3. Marmorgatan som leder fram till den stora teatern