Om du tvingas till tjänst

”DU DÄR! Sluta upp med det du håller på med och kom omedelbart hit och bär den här packningen åt mig.” Hur tror du att en upptagen jude under det första århundradet kunde ha reagerat om en romersk soldat hade sagt så till honom? I sin bergspredikan sade Jesus: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41) Hur kunde de som lyssnade till Jesus ha uppfattat detta råd? Och vad betyder det för oss i dag?

För att få svar på det måste vi ta reda på vad pliktmässig tjänst i forna tider innebar. För invånarna i Israel på Jesu tid var detta bara alltför välbekant.

Pliktmässig tjänst

Det finns bevis för att det förekom pliktmässig tjänst i Främre Orienten redan på 1700-talet f.v.t. I administrativa texter från den forntida staden Alalakh i Syrien talas det om hur grupper av människor kallats in till tjänstgöring av de styrande. I Ugarit, vid Syriens kust, hade arrendatorer liknande plikter, såvida kungen inte gav dem immunitet.

Besegrade eller underkuvade folk sattes ofta till att utföra tvångsarbete. Egyptiska slavdrivare tvingade israeliterna att utföra slavarbete som bestod i att tillverka tegelstenar. Senare satte israeliterna de kanaaneiska invånarna i det utlovade landet till att utföra slavarbete, och David och Salomo fortsatte med liknande sedvänjor. (2 Moseboken 1:13, 14; 2 Samuelsboken 12:31; 1 Kungaboken 9:20, 21)

När israeliterna bad att få en kung, förklarade Samuel vilka rättigheter den kungen skulle ha. Han skulle sätta sina undersåtar till att tjäna som vagnförare och ryttare, till att plöja och skörda, till att tillverka vapen och så vidare. (1 Samuelsboken 8:4–17) Men när man byggde Jehovas tempel var det bara utlänningar som tvingades till tvångsarbete, för ”av Israels söner gjorde Salomo ingen till slav; de var nämligen krigare och hans tjänare och hans furstar och hans adjutanter och anförare för hans vagnförare och för hans ryttare”. (1 Kungaboken 9:22)

Vad beträffar de israeliter som arbetade i byggnadsprojekt sägs det i 1 Kungaboken 5:13, 14: ”Kung Salomo lät i fortsättningen föra upp dem som var utskrivna till tvångsarbete ur hela Israel, och de som var utskrivna till tvångsarbete utgjorde 30 000 man. Och han skickade dem till Libanon i skift på 10 000 i månaden. En månad var de på Libanon och två månader hemma.” En bibelkännare säger: ”Det kan inte råda något tvivel om att de israelitiska och judiska kungarna använde sig av pliktmässigt arbete för att få oavlönad arbetskraft till sina byggnadsprojekt och till arbete på kungens jordegendomar.”

 Under Salomo var detta en tung börda. Det var så betungande att när Rehabeam hotade med att öka dessa bördor, gjorde hela Israel uppror och stenade den funktionär som var satt över dem som var utskrivna till tvångsarbete. (1 Kungaboken 12:12–18) Men tvångsarbetet avskaffades inte. Asa, Rehabeams sonson, bådade upp hela Juda för att befästa städerna Geba och Mispa, och ”ingen var fritagen”. (1 Kungaboken 15:22)

Under romerskt herravälde

Bergspredikan visar att judarna under det första århundradet var väl införstådda med att de kunde ”tvingas ... till tjänst”. Uttrycket ”tvinga till tjänst” är en översättning av det grekiska ordet aggareuo, som från början hade att göra med persiska kurirer. De hade myndighet att tvinga människor till tjänst eller till att ställa hästar, båtar eller annat som behövdes till förfogande för att främja det allmännas bästa.

På Jesu tid var Israel ockuperat av romarna, och de hade ett liknande system. I de östliga provinserna var invånarna tvungna att, förutom att betala de vanliga skatterna, också utföra tvångsarbete, antingen regelbundet eller vid behov. Sådana plikter var inte alls populära. Det var också vanligt att man utan vidare beslagtog djur, förare eller vagnar för statliga transporter. Enligt historikern Michael Rostovtzeff försökte de styrande ”reglera och systematisera [denna sedvänja] men utan framgång, för så länge som den var i bruk kunde den bara få dåligt resultat. Prefekterna utfärdade det ena påbudet efter det andra i uppriktiga försök att sätta stopp för det tyranni och förtryck som hörde till systemet. ... Men förtrycket fortsatte.”

”Vem som helst kunde tvingas att bära härens packning en viss sträcka”, säger en kännare av grekiskan, och ”vem som helst kunde tvingas att utföra vilken som helst tjänst som ockupanterna ålade honom”. Detta hände Simon från Kyrene som romerska soldater ”tvingade ... till tjänst” för att bära Jesu tortyrpåle. (Matteus 27:32)

I de rabbinska texterna omnämns också den här impopulära sedvänjan. En rabbin tvingades  till exempel transportera myrten till ett palats. Arbetare kunde tas från arbetsgivare och sättas till att utföra andra uppgifter, och trots det var arbetsgivaren tvungen att fortsätta att betala deras löner. Packdjur eller oxar kunde beslagtas. Om de någon gång återlämnades, var de troligen inte längre arbetsdugliga. Man kan förstå varför besittningstagande betraktades som konfiskering. Ett judiskt ordspråk slår fast: ”Angareia är som döden.” En historiker säger: ”En by kunde ödeläggas när oxar som var lämpade för att plöja beslagtogs för angareia i stället för djur som var mer lämpade som dragdjur.”

Man kan föreställa sig att sådana arbetsuppgifter var impopulära, särskilt som de ofta påtvingades med arrogans och orättvisa. Med tanke på judarnas hat mot de hedniska nationer som styrde över dem kan man förstå den avsky de kände över att förödmjukas genom att tvingas utföra sådana betungande arbetsuppgifter. Det finns inte någon lag bevarad som talar om för oss exakt hur långt någon kunde tvingas bära en packning. Det är troligt att många inte skulle vara villiga att gå ett enda steg längre än vad lagen krävde.

Det var denna sedvänja som Jesus syftade på när han sade: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41) När somliga fick höra det måste de ha tyckt att han var oresonlig. Vad menade Jesus egentligen?

Hur de kristna bör reagera

Enkelt uttryckt talade Jesus om för sina lyssnare att om en makthavare tvingade dem till något slags tjänst som var berättigad, skulle de utföra den villigt och utan förbittring. De skulle alltså betala till ”kejsaren det som är kejsarens” men inte förbise förpliktelsen att betala ”till Gud det som är Guds”. (Markus 12:17) *

Dessutom gav aposteln Paulus de kristna uppmaningen: ”Varje själ skall underordna sig de överordnade myndigheterna, ty det finns ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar. Den som motsätter sig myndigheten gör därför motstånd mot Guds ordning. ... Om du gör det som är ont, känn då fruktan: det är nämligen inte för inte som den bär svärdet.” (Romarna 13:1–4)

Jesus och aposteln Paulus erkände således att en kung eller en regering hade rätt att bestraffa sådana som inte fullgjorde deras krav. Vilket slag av straff? Den grekiske filosofen Epiktetos, som levde under det första och andra århundradet v.t., ger ett svar: ”Om det kommer en oförutsedd tvångsutskrivning och en soldat tar din unga åsna, låt honom då göra det. Gör inte motstånd, klaga inte, för att du inte skall bli både slagen och förlora din åsna.”

 Men både i forna tider och i vår tid kan de kristna ha känt att de inte med gott samvete har kunnat rätta sig efter myndigheternas krav, och detta har ibland fått allvarliga följder. Några kristna har dömts till döden. Andra har fått sitta många år i fängelse för att de har vägrat ta del i verksamhet som skulle ha fått dem att inte längre vara neutrala. (Jesaja 2:4; Johannes 17:16; 18:36) Vid andra tillfällen har kristna menat att de har kunnat fullgöra det som man har begärt. Några kristna menar att de under en civil myndighet med gott samvete kan utföra arbete som är till nytta för samhället. Detta skulle kunna vara sådant arbete som att hjälpa äldre eller handikappade, tjäna som brandmän, hålla stränder rena, arbeta i parker, skogar eller på bibliotek och så vidare.

Naturligtvis varierar situationen från land till land. För att kunna avgöra om man skall rätta sig efter kraven eller inte måste därför varje kristen följa sitt genom Bibeln övade samvete.

Gå den andra milen

Principen att de kristna skall vara villiga att uppfylla berättigade krav, som Jesus undervisade om, gäller inte bara när det handlar om krav från myndigheternas sida utan också i dagliga mänskliga relationer. Det kan till exempel vara så att en överordnad ber dig att göra något som inte strider mot Guds lag men som du helst skulle vilja slippa. Hur kommer du då att reagera? Du kanske tycker att det ställs orimliga krav på din tid och dina krafter, och du kanske därför reagerar med att bli upprörd. Resultatet kan bli att du blir fientligt bemött. Om du å andra sidan ovilligt går med på det, kan du förlora din sinnesfrid. Vad är då lösningen? Gör som Jesus rekommenderade – gå den andra milen. Gör inte bara vad som krävs av dig, utan gör till och med mer än vad som krävs. Och gör det villigt. Med den inställningen kommer du inte längre att känna det som om du har blivit utnyttjad, utan du har fortfarande kontroll över det du gör.

”Många människor går genom livet och gör endast det som de är tvungna att göra”, säger en författare. ”För dem blir livet en svår erfarenhet, och de är ständigt trötta. Andra gör mer än vad som krävs av dem och ger villigt ut av sig själva.” I många situationer kan människor välja att under tvång gå enbart en mil – eller att gå två. I det första fallet kan en person hålla på sina rättigheter. I det andra kan han få uppleva något som berikar honom. Vilket slag av person är du? Du kommer förmodligen att bli mycket lyckligare och mer produktiv om du kan se det du gör, inte bara som skyldigheter eller sådant som du måste göra, utan som sådant som du vill göra.

Och vilken inställning har du om du själv har myndighet? Det är uppenbart att det varken är kärleksfullt eller kristet att använda den myndighet du har till att tvinga andra att motvilligt göra det som du ber dem om. Jesus sade: ”Nationernas styresmän spelar herrar över dem och ... de stora utövar myndighet över dem.” Men detta är inte ett kristet handlingssätt. (Matteus 20:25, 26) Ett auktoritärt sätt kan ge resultat, men relationerna mellan alla inblandade blir mycket bättre om vänliga och rimliga förfrågningar bemöts med respekt och villighet. Villighet att gå två mil i stället för bara en mil kan verkligen berika ditt liv.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 25]

ETT FORNTIDA MISSBRUK AV TVÅNGSKOMMENDERING

Något som visar att tvångskommendering ofta användes som en förevändning att tvinga fram tjänster var alla föreskrifter om att sätta stopp för ett sådant maktmissbruk. År 118 f.v.t. påbjöd Ptolemaios VIII Euergetes i Egypten att hans ämbetsmän ”inte skulle tvångskommendera någon av invånarna i landet till att utföra privata tjänster eller beslagta (aggareuein) boskap för egna syften”. Och vidare: ”Ingen skall rekvirera ... båtar för eget bruk under någon som helst förevändning.” I en inskrift från 49 v.t. i ett tempel i Egypten erkände den romerske prefekten Vergilius Capito att soldater hade gjort olagliga tvångsutskrivningar, och han fastställde att ”ingen skall ta eller rekvirera ... någonting, om han inte har ett skriftligt bemyndigande från mig”.

[Bild på sidan 24]

Simon från Kyrene tvingades till tjänst

[Bild på sidan 26]

Många Jehovas vittnen har fått sitta i fängelse för att de stått fast vid sin kristna ståndpunkt