Gör Jehova till din Gud

VISSA människor på Bibelns tid hade ett så nära förhållande till Jehova att han omtalades som deras Gud. I Bibeln beskrivs till exempel Jehova som ”Abrahams Gud”, ”Davids Gud” och ”Elias Gud”. (1 Moseboken 31:42; 2 Kungaboken 2:14; 20:5)

Hur fick dessa män ett nära förhållande till Gud? Vad kan vi lära oss av dem, så att även vi kan bygga upp och bevara ett starkt personligt förhållande till vår Skapare?

Abraham ”trodde på Jehova”

Abraham är den första människa om vilken Bibeln säger att han trodde på Jehova. Det var först och främst Abrahams tro som gjorde att han fick Guds godkännande. Jehova, Skaparen, tyckte faktiskt om Abraham så mycket att han senare presenterade sig för Mose som ”Abrahams Gud” och som Abrahams sons och sonsons, Isaks och Jakobs, Gud. (1 Moseboken 15:6; 2 Moseboken 3:6)

Hur kunde Abraham få en sådan tro? Först och främst byggde han sin tro på en fast grund. Han kan ha blivit undervisad om Jehovas vägar av Noas son Sem, som själv hade upplevt Guds räddningsgärningar. Det var när Jehova ”höll Noa, en rättfärdighetens förkunnare, i tryggt förvar tillsammans med sju andra, när han lät en stor översvämning komma över en värld av ogudaktiga”. (2 Petrus 2:5) Av Sem kan Abraham ha lärt sig att när Jehova lovar något, så håller han det. I vilket fall som helst blev Abraham glad när han själv fick ett löfte av Gud, och han levde på ett sätt som visade att han var övertygad om att löftet skulle uppfyllas.

Abrahams tro hade redan en fast grund, och den stärktes av gärningar. Aposteln Paulus skrev: ”I tro lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till en plats som han skulle få i arv; och han drog ut, fastän han inte visste vart han var på väg.” (Hebréerna 11:8) Den här lydnadshandlingen stärkte Abrahams tro. Lärjungen Jakob skrev: ”Du ser att tron samverkade med hans gärningar, och genom hans gärningar blev tron fullkomnad.” (Jakob 2:22)

Jehova lät också Abrahams tro prövas, vilket gjorde den ännu starkare. Paulus sade: ”Det var i tro som Abraham, då han blev prövad, så gott som offrade Isak.” Prövningar stärker och förädlar tron och gör att den blir ”av mycket större värde än guld”. (Hebréerna 11:17; 1 Petrus 1:7)

 Abraham levde inte så länge att han fick se uppfyllelsen av allt det som Gud hade lovat, men han hade glädjen att få se andra följa hans exempel. Hans hustru Sara och tre andra medlemmar av hans familj – Isak, Jakob och Josef – framhålls också i Bibeln som enastående exempel på tro. (Hebréerna 11:11, 20–22)

En tro lik Abrahams

Tro är nödvändig för var och en som önskar göra Jehova till sin Gud. ”Utan tro är det omöjligt att behaga honom [Gud]”, skriver aposteln Paulus. (Hebréerna 11:6) Hur kan en Guds tjänare i dag bygga upp en stark tro lik Abrahams?

Precis som Abraham måste vi bygga vår tro på en fast grund. Det gör vi bäst genom att regelbundet studera Bibeln och biblisk litteratur. Genom att läsa Bibeln och sedan meditera över det vi läst kan vi bli övertygade om att Guds löften kommer att uppfyllas. Den här säkra förväntan ger oss sedan motivation att göra förändringar i vårt liv. Vår tro stärks ytterligare genom lydnadshandlingar, till exempel genom att vi tar del i den offentliga förkunnartjänsten och är med vid kristna möten. (Matteus 24:14; 28:19, 20; Hebréerna 10:24, 25)

Vår tro kommer med säkerhet att prövas, kanske genom motstånd, allvarlig sjukdom, en nära anhörigs död eller något annat. Vår tro stärks och blir värdefullare än guld när vi förblir trogna mot Jehova under prövningar. Vare sig vi lever så att vi får se uppfyllelsen av alla Guds löften eller inte, drar vår tro oss närmare Jehova. Dessutom kommer vårt exempel att uppmuntra andra att efterlikna vår tro. (Hebréerna 13:7) Så var det med Ralph, som lade märke till och efterliknade sina föräldrars tro. Han säger:

”När jag bodde hemma, uppmuntrade mina föräldrar hela familjen att gå upp tidigt på morgonen för att vi skulle kunna läsa Bibeln tillsammans. På det sättet läste vi igenom hela Bibeln.” Ralph läser fortfarande Bibeln varje morgon, och det ger honom en fin start på dagen. Varje vecka brukade han också ta del i förkunnartjänsten tillsammans med sin far. ”Då lärde jag mig att göra återbesök och leda bibelstudier.” Ralph tjänar nu vid ett av Jehovas vittnens avdelningskontor i Europa. Vilken fin belöning för hans föräldrars tro!

En man i överensstämmelse med Jehovas hjärta

David, som föddes omkring 900 år efter Abraham, är ett framträdande exempel bland de tjänare åt Jehova som Bibeln omnämner. Angående Jehovas val av David som framtida kung sade profeten Samuel: ”Jehova skall finna åt sig en man i överensstämmelse med sitt hjärta.” Det rådde en sådan tillgivenhet mellan Jehova och David att profeten Jesaja längre fram talade till kung Hiskia om ”Jehova, din förfader Davids Gud”. (1 Samuelsboken 13:14; 2 Kungaboken 20:5; Jesaja 38:5)

Trots att David var en man i överensstämmelse med Jehovas hjärta, fanns det tillfällen när han lät sina begär få överhanden. Tre gånger begick han allvarliga misstag: Han lät transportera förbundsarken till Jerusalem på ett felaktigt sätt, han begick äktenskapsbrott med Batseba och ordnade så att hennes  man, Uria, dödades, och han företog en folkräkning av Israels och Judas folk, något som Jehova inte hade gett befallning om. Vid alla dessa tillfällen överträdde David Guds lag. (2 Samuelsboken 6:2–10; 11:2–27; 24:1–9)

Men David skyllde inte ifrån sig när han ställdes inför sina synder, utan han tog på sig skulden. Han erkände att arken inte hade transporterats på rätt sätt och tillade att ”vi sökte ... inte [Jehova] på rätt sätt”. När profeten Natan hade avslöjat Davids äktenskapsbrott, svarade David: ”Jag har syndat mot Jehova.” Och när David insåg det dåraktiga i att räkna folket, erkände han: ”Jag har begått en svår synd genom det jag har gjort.” David ångrade sina synder och bevarade ett nära förhållande till Jehova. (1 Krönikeboken 15:13; 2 Samuelsboken 12:13; 24:10)

När vi handlar fel

Davids exempel är uppmuntrande för oss när vi försöker göra Jehova till vår Gud. Om en man som var så helt i överensstämmelse med Jehovas hjärta kunde begå sådana allvarliga synder, behöver inte vi misströsta om vi, trots att vi gör vårt bästa, ibland felar eller till och med syndar allvarligt. (Predikaren 7:20) Vi kan hämta tröst av att veta att David fick sina synder förlåtna när han ångrade sig. Det här är vad som hände Uwe * för några år sedan.

Uwe tjänade som äldste i en av Jehovas vittnens församlingar. Vid ett tillfälle föll han offer för orätta begär och begick otukt. Först försökte Uwe, likt kung David, att hålla det hemligt och hoppades att Jehova skulle överse med hans synd. Men Uwes samvete oroade honom till slut så mycket att han gick till en medäldste och erkände vad han hade gjort, och man sökte då hjälpa Uwe att återfå sin andliga balans.

Uwe ångrade sina synder och höll sig tätt till Jehova och församlingen. Han var så tacksam för den hjälp han hade fått att han några veckor senare skrev till de äldste och uttryckte sin djupa och innerliga tacksamhet för det stöd han fått. ”Ni hjälpte mig att rentvå Jehovas namn från vanära”, skrev han. Uwe kunde bevara sitt förhållande till Jehova, och med tiden blev han åter förordnad som tjänare i samma församling.

”En människa med samma svagheter som vi”

Elia, som levde under århundradet efter David, var en av Israels främsta profeter. Elia var en försvarare av den sanna tillbedjan under en tid när det var vanligt med korruption och omoraliskhet, och han vacklade aldrig i sin hängivenhet för Jehova. Så det är inte överraskande att hans efterträdare, Elisa, vid ett tillfälle kallade Jehova ”Elias Gud”! (2 Kungaboken 2:14)

Men Elia var ingen övermänniska. ”Elia var en människa med samma svagheter som vi”, skrev Jakob. (Jakob 5:17) När han hade tillfogat Baals tillbedjare i Israel ett svårt nederlag, hotade drottning Isebel att döda honom. Hur reagerade han? Han blev rädd och flydde ut i vildmarken. När han satt där under en ginstbuske, klagade han: ”Det är nog! Ta nu bort min själ, Jehova, för jag är inte bättre än mina förfäder.” Elia ville inte längre vara profet, utan ville hellre dö. (1 Kungaboken 19:4)

Men Jehova visade förståelse för Elias känslor. Han styrkte honom och försäkrade honom om att han inte var ensam, utan att det fanns fler som var lojala mot den sanna tillbedjan. Ja, Jehova litade fortfarande på Elia och hade fler uppgifter för honom att utföra. (1 Kungaboken 19:5–18)

Elias känslomässiga förvirring var inte ett tecken på att han hade förlorat Guds godkännande. Vilka var det Jehova utvalde till att visa sig tillsammans med Jesus Kristus, när han omkring 1 000 år senare  förvandlades inför Petrus, Jakob och Johannes? Jo, Mose och Elia. (Matteus 17:1–9) Det är tydligt att Jehova betraktade Elia som en föredömlig profet. Fastän Elia bara ”var en människa med samma svagheter som vi”, uppskattade Jehova de ansträngningar Elia hade gjort för att återställa den rena tillbedjan och helga hans namn.

Vår känslomässiga kamp

Jehovas tjänare i vår tid kan ibland känna sig modfällda och ängsliga. Vilken tröst det är att veta att Elia kunde känna det på samma sätt! Och tänk vad uppmuntrande det är att Jehova, precis som han förstod Elias känslor, också förstår vår känslomässiga kamp. (Psalm 103:14)

Även om vi älskar Gud och våra medmänniskor och önskar utföra Jehovas verk med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, kan vi bli besvikna över det bristande intresse vi möter i predikoarbetet eller till och med bli oroade över hot som kommer från fiender till den sanna tillbedjan. Men alldeles som Jehova rustade Elia för att kunna fortsätta, rustar han också sina tjänare i dag. Tänk till exempel på Herbert och Gertrud.

År 1952 blev Herbert och Gertrud döpta som Jehovas vittnen i Leipzig, i före detta Tyska demokratiska republiken. Det var svårt för Guds tjänare på den tiden, eftersom predikoverket var förbjudet. Vad tyckte Herbert om att predika från hus till hus?

”Vi var ibland mycket oroliga. När vi gick från hus till hus visste vi inte om myndigheterna plötsligt skulle komma och arrestera oss.” Vad var det som hjälpte Herbert och andra att övervinna sin fruktan? ”Vi använde mycket tid till personligt studium. Och Jehova gav oss styrka till att fortsätta att predika.” Herbert var med om många styrkande – och även roande – erfarenheter när han var ute och predikade.

En gång träffade Herbert en medelålders kvinna som visade intresse för Bibeln. När han gick tillbaka till henne några dagar senare, var en ung man där och lyssnade på samtalet. Efter en stund fick Herbert se något som fick honom att rysa. På en stol i ett hörn av rummet låg det en polismössa. Den tillhörde den unge mannen, som tydligen var en polis som tänkte gripa honom.

Mannen ropade: ”Du är ett Jehovas vittne! Får jag se ditt ID-kort.” Herbert räckte då fram sitt ID-kort. Sedan hände något oväntat. Kvinnan vände sig till polismannen och sade: ”Om det händer den här gudsmannen något, är du inte längre välkommen i det här huset.”

Den unge mannen stannade upp ett ögonblick, räckte över ID-kortet till Herbert och lät honom gå. Herbert fick senare reda på att polismannen uppvaktade kvinnans dotter. Han tyckte tydligen att det var bättre att han fortsatte att uppvakta flickan än att han arresterade Herbert.

Gör Jehova till din Gud

Vad kan vi lära oss av dessa exempel? I likhet med Abraham måste vi ha en stark tro på Jehovas löften. Likt David bör vi sant ångerfulla vända oss till Jehova när vi syndar. Och precis som Elia behöver vi förlita oss på Jehova för att få styrka i tider av oro. Om vi gör det, kan vi göra Jehova till vår Gud nu och för all framtid, eftersom han är ”en levande Gud, som är en Räddare för alla slags människor, särskilt för de troende och trofasta”. (1 Timoteus 4:10)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 25]

Lydnadshandlingar stärkte Abrahams tro

[Bild på sidan 26]

Precis som David bör vi ångra oss när vi syndar

[Bild på sidan 28]

Precis som Jehova förstod Elias känslor, förstår han våra