Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Vem var Pontius Pilatus?

Vem var Pontius Pilatus?

Vem var Pontius Pilatus?

”DEN hånfulle, skeptiske Pilatus är en historisk person som sätter vår fantasi i rörelse. En del betraktar honom som ett helgon, medan andra betraktar honom som en typiskt svag människa, som urtypen för en politiker som är villig att offra en man för stabilitetens skull.” (Pontius Pilate, av Ann Wroe)

Vad man än tycker om Pontius Pilatus så kan man konstatera att han gjorde sig ett namn genom sitt sätt att behandla Jesus Kristus. Vem var han egentligen? Vad känner vi till om honom? Om vi får veta lite mer om vilken ställning han hade i romarriket, kan vi bättre förstå de viktigaste händelser som någonsin ägt rum på jorden.

Ställning, plikter och makt

Den romerske kejsaren Tiberius utnämnde år 26 v.t. Pilatus till ståthållare över provinsen Judeen. Sådana prefekter tillhörde den så kallade ordo equester – ett halvadligt riddarstånd skilt från aristokraterna i senatorsståndet. Pilatus gick troligen in i armén som krigstribun, eller stabsofficer, steg sedan i graderna och blev ståthållare innan han fyllt 30 år.

När Pilatus bar uniform, var han förmodligen klädd i en lädertunika och bröstharnesk av metall. Och när han framträdde i offentliga sammanhang bar han en vit toga med purpurfärgad bård. Han var troligen korthårig och slätrakad. En del tror att han kom från Spanien, men hans namn tyder på att han tillhörde den adliga samnitiska släkten Pontius från södra Italien.

Prefekter av Pilatus rang sändes vanligtvis till områden som romarna betraktade som ociviliserade. Judeen ansågs vara ett sådant område. Pilatus ansvarade för ordningen i landet och såg dessutom till att de indirekta skatterna och huvudskatten kom in. De judiska domstolarna tog hand om fall som rörde vardagliga ärenden, men fall som krävde dödsstraff hänvisades tydligtvis till ståthållaren, som var den högsta rättsliga myndigheten.

Pilatus och hans hustru bodde i hamnstaden Caesarea tillsammans med en liten stab av skrivare, följeslagare och sändebud. Pilatus var befälhavare över fem romerska infanterienheter, kohorter, som var och en bestod av 500 till 1 000 man, och över ett kavalleriregemente, som troligen bestod av 500 man. Hans soldater spikade rutinmässigt fast lagbrytare på pålar. I fredstid hölls summariska förhör före avrättningarna, men vid uppror massavrättades upprorsmakarna omedelbart. Som exempel kan nämnas att romarna spikade fast 6 000 slavar på pålar för att krossa det uppror som Spartacus ledde. Om det uppstod oroligheter i Judeen, kunde ståthållaren normalt vända sig till romarrikets sändebud i Syrien, som var befälhavare över legioner. Men under en stor del av Pilatus ämbetsperiod fanns det inget sändebud i Syrien, så därför fick han själv snabbt göra slut på sådana oroshärdar.

Ståthållarna stod regelbundet i förbindelse med kejsaren. Det krävdes att de rapporterade om sådant som rörde kejsarens värdighet eller som utgjorde ett hot mot romerska myndigheter, och kejsaren svarade då med att ge order om vad som skulle göras. En ståthållare kunde vara angelägen om att ge kejsaren sin version av händelserna i provinsen innan andra hann framföra sina klagomål. Bekymmer av det här slaget var mycket verkliga för Pilatus, eftersom det hela tiden uppstod problem i Judeen.

Utöver evangelieskildringarna är historikerna Flavius Josephus och Filon de främsta källorna till information om Pilatus. Och den romerske historikern Tacitus säger att Pilatus lät avrätta Kristus, från vilken de kristna tog sitt namn.

Judiska våldshandlingar framprovocerade

Enligt Josephus hade romerska ståthållare av hänsyn till judarnas samvetsbetänkligheter när det gällde bilder undvikit att föra in militära standar med kejsarens bild i Jerusalem. Men Pilatus visade ingen sådan hänsyn, vilket fick upprörda judar att omedelbart ge sig av till Caesarea för att klaga. Fem dagar gick utan att Pilatus gjorde något. På den sjätte dagen beordrade han sina soldater att omringa de uppretade judarna och hota dem med avrättning om de inte försvann därifrån. När judarna sade att de hellre dog än såg sin lag överträdas, gav Pilatus med sig och beordrade att bilderna skulle tas bort.

Pilatus kunde ta till våld. Josephus berättar att Pilatus vid ett tillfälle började bygga en akvedukt för att föra in vatten till Jerusalem och att han då använde sig av tempelskatten för att finansiera projektet. Men han tog inte utan vidare dessa pengar i beslag, för han visste att det var ett helgerån att plundra templet och att det skulle ha fått de uppretade judarna att be Tiberius kalla tillbaka honom till Rom. Så av allt att döma samarbetade Pilatus med de ansvariga i templet. ”Korban”, penningmedel tillägnade Gud, kunde användas till allmänna arbeten till nytta för staden. Men tusentals judar samlades för att visa sitt missnöje.

Pilatus beordrade soldater att blanda sig med folkmassan och att slå bråkstakarna med klubbor, inte med svärd. Han ville uppenbarligen få kontroll över pöbelhopen utan att framkalla en massaker. Det verkar som om han lyckades med det, även om det var några som fick sätta livet till. Somliga som berättade för Jesus om att Pilatus hade blandat galiléers blod med deras slaktoffer kan ha åsyftat den här händelsen. (Lukas 13:1)

”Vad är sanning?”

Det som har gjort Pilatus så ökänd är hans utredning av de anklagelser som judarnas främsta präster och äldste framförde om att Jesus framställde sig som kung. När Pilatus hörde att Jesu uppdrag var att vittna för sanningen, förstod han att Jesus inte utgjorde något hot mot Rom. ”Vad är sanning?” frågade han och tänkte tydligtvis att det här begreppet var alltför svårt för att man skulle ägna någon större uppmärksamhet åt det. Vad blev hans slutsats? ”Jag finner inget brottsligt hos den här människan.” (Johannes 18:37, 38; Lukas 23:4)

I och med det borde rättegången mot Jesus vara slut, men det var den inte, för judarna höll fast vid att han omvälvde nationen. De främsta prästerna var avundsjuka, och Pilatus visste att det var orsaken till att de överlämnade Jesus till de romerska myndigheterna. Han visste också att det skulle bli problem om han frigav Jesus, och det ville han undvika. Det hade varit tillräckligt med problem redan, för flera hade fängslats för uppror och mord, däribland Barabbas. (Markus 15:7, 10; Lukas 23:2) Dessutom hade Pilatus tidigare dispyter med judarna skadat hans anseende hos Tiberius, som var känd för att strängt gå till rätta med dåliga ståthållare. Men Pilatus kunde ändå inte ge efter för judarna, för det skulle vara ett tecken på svaghet. Han stod därför inför ett dilemma.

När Pilatus hörde att Jesus kom från Galileen, försökte han föra fallet vidare till Herodes Antipas, som var landsdelshärskare där. När det misslyckades, försökte Pilatus få dem som var samlade utanför hans palats att begära att Jesus skulle bli frigiven enligt seden att frisläppa en fånge vid påsken. Men folkhopen skränade och sade att Barabbas skulle friges i stället. (Lukas 23:5–19)

Pilatus ville kanske göra det som var rätt, men han ville också behålla sin ställning och vara folkmassan till lags. Det slutade med att han satte sin karriär före sitt samvete och före rättvisan. Han bad om vatten, tvättade händerna och förklarade sig oskyldig till den död som han nu sanktionerade. * Trots att Pilatus trodde att Jesus var oskyldig, lät han gissla honom och tillät soldaterna att gyckla med honom, slå honom och spotta på honom. (Matteus 27:24–31)

Pilatus gjorde ett sista försök att frige Jesus, men folkskaran skränade och sade att om han gjorde det, var han inte kejsarens vän. (Johannes 19:12) Då gav Pilatus vika. En forskare sade så här om Pilatus beslut: ”Lösningen var enkel: avrätta mannen. Det enda som skulle gå förlorat var en till synes obetydlig judes liv, och det skulle vara dumt att låta problem och svårigheter uppstå bara för hans skull.”

Vad hände med Pilatus?

Den sista händelse i Pilatus liv som det finns uppgift om var en annan konflikt. Josephus berättar att en stor mängd beväpnade samarier samlades på berget Gerissim i hopp om att finna skatter som de trodde att Mose hade gömt där. Pilatus ingrep, och hans trupper slog ihjäl ett antal av dessa människor. Samarierna vände sig då till Pilatus överordnade, den syriske ståthållaren Lucius Vitellius, och klagade. Det sägs ingenting om huruvida Vitellius tyckte att Pilatus hade gått för långt eller inte. I vilket fall som helst beordrade han Pilatus att bege sig till Rom för att stå till svars inför kejsaren för sina handlingar. Men Tiberius dog innan Pilatus hann komma dit.

”Efter detta försvinner Pilatus ut ur historien och in i legendernas värld”, heter det i en tidskrift. Men många har försökt att få tag i de uppgifter som saknas. Det har sagts att Pilatus blev kristen. Ortodoxa ”kristna” i Etiopien gjorde honom till ett ”helgon”. Historieskrivaren Eusebios, som verkade i slutet av 200-talet och i början av 300-talet, var den förste av många som sade att Pilatus begick självmord, precis som Judas Iskariot. Men vad som egentligen hände Pilatus kan man bara spekulera om.

Pilatus kunde vara obstinat, nonchalant och hårdhänt. Men han fick inneha sitt ämbete i tio år, en betydligt längre ämbetstid än de flesta prefekterna över Judeen hade. Ur romersk synvinkel ansågs därför Pilatus vara en duktig ämbetsman. Han har kallats en feg, klandervärd stackare som lät tortera och döda Jesus för att skydda sig själv. Andra har gjort gällande att Pilatus uppgift var att främja freden och Roms intressen, snarare än att värna om rättvisan.

Den tid Pilatus levde i var mycket olik vår. Men trots det hade ingen domare rätt att döma en man som han ansåg vara oskyldig. Och hade det inte varit för Pontius Pilatus möte med Jesus skulle han förmodligen bara ha varit en bland alla andra i historieböckerna.

[Fotnoter]

^ § 19 Seden att tvätta händerna var judisk, inte romersk. Den var ett sätt att visa att man inte hade varit delaktig i att utgjuta blod. (5 Moseboken 21:6, 7)

[Bild på sidan 11]

Den här inskriptionen, som man har funnit i Caesarea, visar att Pontius Pilatus var prefekt över Judeen