Jehovas ord har framgång i ”Örnens land”

”ÖRNENS land.” Det är vad albanerna själva kallar sitt land. Det här landet ligger inklämt mellan Grekland och det tidigare Jugoslavien på Balkanhalvön vid Adriatiska havet. Även om det finns många teorier om albanernas ursprung, håller de flesta historiker med om att de och deras språk härstammar från de forntida illyrierna, vilkas kultur, enligt The Encyclopædia Britannica, går tillbaka till 2000 f.v.t.

Albaniens vackra natur har allt från spetsiga berg långt uppe i norr till långa vita sandstränder vid Adriatiska havet i söder. Men det vackraste här är ändå människorna. De är varmhjärtade och gästfria, glada och uttrycksfulla. De är också snabbtänkta och ger eftertryck åt sina uppfattningar med livliga gester.

Ett besök av en omtalad missionär

Folkets tilltalande personlighet och den vackra naturen fångade utan tvivel en speciell resenärs uppmärksamhet för många hundra år sedan. År 56 v.t. skrev aposteln Paulus, som var en van resenär: ”Ända till Illyrien [har jag]  grundligt ... predikat de goda nyheterna om Kristus.” (Romarna 15:19) Den södra delen av Illyrien motsvarar de centrala och norra delarna av våra dagars Albanien. Paulus skrev från Korinth i Grekland, söder om Illyrien. Eftersom han sade att han grundligt hade predikat ”ända till Illyrien”, måste han ha gått antingen till dess gräns eller rentav in i området. Hur det än förhåller sig med detta måste han ha predikat i vad som i dag är södra Albanien. Så den förste man känner till som predikade om Guds kungarike i Albanien var Paulus.

Under århundradenas gång har främmande makter kommit och gått i det här lilla hörnet av Europa ända tills Albanien 1912 blev en självständig stat. Omkring ett årtionde senare kunde predikandet om Jehovas kungarike återigen höras i Albanien.

En spännande början i modern tid

På 1920-talet kom några albaner som utvandrat till USA och som var förenade med Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen då kallades, tillbaka till Albanien för att tala med andra om det de hade lärt sig. Bland dessa var Nasho Idrizi. Några av dem som de talade med reagerade positivt. För att man skulle kunna ta till vara det ökade intresset i Albanien fick kontoret i Rumänien 1924 tillsynen över arbetet där.

Thanas Duli (Athan Doulis) var en av dem i Albanien som under de här åren fick höra talas om Jehova. Han berättar: ”År 1925 fanns det tre församlingar i Albanien förutom enstaka bibelforskare och intresserade personer runt om i landet. Den kärlek de hade inbördes stod i skarp kontrast till ... människorna omkring dem!” *

Avsaknaden på bra vägar gjorde det mycket svårt att resa i landet. Men ivriga förkunnare antog ändå utmaningen. I Vlorë vid kusten i söder blev till exempel Areti Pina döpt 1928, vid 18 års ålder. Hon gick uppför och nerför branta berg och predikade med Bibeln i hand. I början av 1930-talet tillhörde hon en stark församling i Vlorë.

År 1930 leddes predikoarbetet i Albanien av avdelningskontoret i Athen i Grekland. År 1932 kom en resande tillsyningsman från Grekland till Albanien för att uppmuntra och  styrka bröderna. På den tiden hade de flesta av dem som omfattade sanningen i Bibeln det himmelska hoppet. Eftersom de var kända för att vara anständiga och hederliga människor, vann de respekt i vida kretsar. De här trogna brödernas arbete bar riklig frukt. Både 1935 och 1936 lämnades det omkring 6 500 bibliska publikationer i Albanien.

En dag spelade Nasho Idrizi upp ett av J. F. Rutherfords tal på grammofon i centrala Vlorë. Människor stängde sina affärer och kom för att lyssna när broder Idrizi tolkade till albanska. Dessa tidiga, outtröttliga bibelundervisares nit välsignades. År 1940 fanns det 50 Jehovas vittnen i Albanien.

En ateistisk stat

År 1939 ockuperades landet av italienska fascister. Det lagliga erkännandet av Jehovas vittnen upphävdes, och deras predikoarbete förbjöds. Strax därefter invaderade tyska trupper landet. När andra världskriget slutade trädde en karismatisk militärbefälhavare fram, Enver Hoxha. Hans kommunistparti vann valet 1946, och han blev statsminister. De efterföljande åren kom att kallas befrielsetiden, men de kom att innebära det rakt motsatta för Jehovas folk.

Regeringen blev efter hand allt mindre tolerant mot religion. Jehovas vittnen i Albanien som ville vara neutrala vägrade att bära vapen och att bli inblandade i politik. (Jesaja 2:2–4; Johannes 15:17–19) Många kastades i fängelse, utan mat eller livets absoluta nödtorft. I många fall tvättade deras andliga systrar, som inte satt i fängelse, deras kläder och lagade mat åt dem.

Orädda trots förföljelse

I början av 1940-talet hörde Frosina Xheka, som då var i tonåren och bodde i en by i närheten av Përmet, vad hennes äldre bröder fått lära sig av en skomakare som var ett Jehovas vittne och hette Nasho Dori. * Myndigheterna började klämma åt Jehovas vittnen, men till stor förtret för Frosinas föräldrar blev hennes tro allt starkare. ”De brukade gömma mina skor och slå mig om jag gick på kristna möten. De försökte gifta bort mig med en icke troende. När jag vägrade kastade de ut mig. Det snöade den dagen. Nasho Dori bad då broder Gole Flloko i Gjirokastër att hjälpa mig. De ordnade så att jag fick bo hos hans familj. Mina bröder satt i fängelse i två år på grund av att de var neutrala. När de blev frisläppta flyttade jag till Vlorë för att bo tillsammans med dem.

Polisen försökte tvinga mig att ta del i politiska aktiviteter. Men då jag vägrade grep de mig, tog mig till ett rum och omringade mig. En av dem hotade mig och sade: ’Vet du vad vi  kan göra med dig?’ Jag svarade: ’Ni kan bara göra det som Jehova tillåter er att göra.’ Han svarade: ’Du måste vara tokig! Försvinn härifrån!’”

En sådan lojal anda kännetecknade de albanska bröderna under alla de här åren. År 1957 var man som mest 75 förkunnare. I början av 1960-talet ordnade man på Jehovas vittnens huvudkontor i USA så att John Marks, en alban som hade flyttat till USA, kunde besöka Tirana för att hjälpa till med att organisera den kristna verksamheten där. * Men det dröjde inte länge förrän Luçi Xheka, Mihal Sveci, Leonidha Pope och andra ansvariga bröder sändes till arbetsläger.

Ljus vid tunnelns slut

Fram till 1967 såg man med ogillande på all religion i Albanien. Därefter tolererades den inte längre. Inga katolska eller ortodoxa präster eller muslimska imamer fick förrätta gudstjänst eller leda några religiösa ceremonier. Kyrkor och moskéer stängdes eller gjordes om till sporthallar, museer eller marknadsplatser. Ingen fick äga en bibel, och ingen fick ens säga att han trodde på Gud.

Det var nästan omöjligt att predika och att hålla möten. Ändå gjorde enskilda Jehovas vittnen sitt bästa för att tjäna Jehova. Från 1960-talet till 1980-talet minskade antalet Jehovas vittnen till en handfull. Ändå var de andligt starka.

I slutet av 1980-talet började det ske politiska förändringar i Albanien. Det var ont om mat och kläder. Människor var inte lyckliga. De reformer som hade svept fram över östra Europa nådde Albanien i början av 1990-talet. Efter 45 års totalitärt styre beviljade en ny regering återigen religionsfrihet.

Efter anvisningar från Jehovas vittnens styrande krets tog avdelningskontoren i Österrike och Grekland genast kontakt med bröderna i Albanien. Grekiska bröder som kunde albanska tog med sig nyöversatt biblisk litteratur till Tirana och Berat. Bröderna, som tidigare varit förskingrade, fylldes av glädje när de för första gången på många år fick träffa vittnen från andra länder.

Utländska pionjärer går i spetsen för arbetet

I början av 1992 ordnade den styrande kretsen så att Michael och Linda DiGregorio, ett missionärspar med albansk bakgrund, blev förflyttade till Albanien. De tog kontakt med de äldre trogna vittnena och hjälpte dem att återigen komma tillsammans och bli en del av en internationell andlig familj. I november kom 16 hårt arbetande pionjärer med särskilt uppdrag från Italien och även fyra pionjärer från Grekland. För att hjälpa pionjärerna att lära sig albanska anordnades en språkkurs.

Tillvaron var hård för de här utländska pionjärerna. Det var ofta strömavbrott. Vintern var kall och fuktig. Människor stod i kö i flera timmar för att få mat och andra förnödenheter. Men det största problemet som bröderna mötte var ändå hur de skulle kunna hitta lokaler som var tillräckligt stora för att kunna rymma alla de intresserade som ville lyssna på sanningen!

 Pionjärerna som kämpade med att lära sig albanska upptäckte att språket bara är ett medel för att nå ett mål. En broder med stor erfarenhet av att undervisa i Bibeln sade till dem: ”Vi behöver inte kunna böja verben perfekt för att le mot våra bröder eller för att omfamna dem. Albanerna kommer att reagera positivt på er kärlek och inte på att ni kan grammatiken utan och innan. Bekymra er inte, de kommer att förstå er.”

Efter den första språkkursen började pionjärerna sin verksamhet i Berat, Durrës, Gjirokastër, Shkodër, Tirana och Vlorë. I de här städerna växte församlingar snart upp som svampar ur jorden. Areti Pina, som då var i 80-årsåldern och hade dålig hälsa, var fortfarande kvar i Vlorë. Två pionjärer med särskilt uppdrag skickades dit för att predika tillsammans med Areti. Människor blev förvånade när de hörde att utlänningar talade albanska: ”När missionärer från andra religiösa samfund kommer måste vi lära oss engelska eller italienska om vi skall lära oss något. Ni måste verkligen älska oss och ha något viktigt att säga, eftersom ni har lärt er albanska!” Areti avslutade i trohet sin jordiska levnadsbana i januari 1994, verksam i predikoarbetet ända till den allra sista månaden av sitt liv. Det nit som hon och pionjärerna visade blev välsignat. År 1995 bildades det på nytt en församling i Vlorë. I dag finns det tre blomstrande församlingar som är fullt upptagna med att predika i den här hamnstaden.

Människorna i landet var andligt utsvultna och hade nästan inga religiösa fördomar. De slukade all biblisk litteratur som de kunde få. Många ungdomar började studera Bibeln och gjorde snabba framsteg.

Över 90 församlingar och grupper i landet fortsätter ”att stärkas i tron, och ... växa till i antal från dag till dag”. (Apostlagärningarna 16:5) De 3 513 Jehovas vittnen som finns i Albanien har mycket arbete att utföra. I mars 2005 var 10 144 glada och varmhjärtade människor närvarande vid åminnelsen av Kristi död. De samtal som vittnena har haft med de gästfria människorna på distrikten har lett till över 6 000 bibelstudier. Tusentals kommer att få glädje av den nyligen utgivna Nya världens översättning på albanska. Ja, Jehovas ord har verkligen framgång i ”Örnens land” till lovprisning för Jehova.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 20]

ETNISKA KONFLIKTER ÖVERVINNS I KOSOVO!

Kosovo nämndes ofta i slutet av 1990-talet, då territoriella tvister och ett djupt liggande etniskt hat ledde till krig och internationellt ingripande.

Under kriget på Balkan var många Jehovas vittnen tvungna att fly till närliggande länder. När kriget hade lagt sig återvände en liten grupp av dem till Kosovo, redo för verksamhet. Pionjärer med särskilt uppdrag från Albanien och Italien erbjöd sig att flytta till Kosovo för att hjälpa de 2 350 000 invånarna där. Fyra församlingar och sex aktiva grupper, totalt omkring 130 förkunnare, tjänar nu Jehova i det här området.

Våren 2003 hölls ett kretsmöte i Priština, och 252 var närvarande. De närvarande var albaner, italienare, romer, serber och tyskar. Vid slutet av doptalet ställde talaren två frågor, och tre reste sig upp för att svara ja: en alban, en rom och en serb.

Det bröt ut rungande applåder när åhörarna hörde de tre dopkandidaterna samtidigt svara ”Va!”, ”Da!” och ”Po!” Dopkandidaterna omfamnade varandra. De har funnit lösningen på de djupt rotade etniska problem som har hemsökt deras land.

[Karta på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Medelhavet

ITALIEN

ALBANIEN

GREKLAND

[Bild på sidan 18]

Unga Jehovas vittnen efterliknar de äldres nit

[Bild på sidan 18]

Areti Pina tjänade troget från 1928 fram till sin död 1994

[Bild på sidan 19]

Den första gruppen av utländska pionjärer deltar i en språkkurs

[Bildkälla på sidan 16]

Örn: © Brian K. Wheeler/VIREO