Kristendomen sprids bland judarna under det första århundradet

OMKRING år 49 v.t. hölls ett viktigt möte i Jerusalem. Med vid det mötet var ”de som ansågs vara pelare” i den första kristna församlingen – Johannes, Petrus och Jesu halvbror Jakob. De två andra som uppges ha varit närvarande var aposteln Paulus och hans följeslagare Barnabas. Ärendet gällde hur de skulle dela upp det vidsträckta distrikt som de skulle predika på. Paulus förklarade: ”De [räckte] mig och Barnabas högra handen till tecken på gemenskap med dem, för att vi skulle gå till nationerna, men de till de omskurna.” (Galaterna 2:1, 9) *

Hur bör vi uppfatta den här överenskommelsen? Delade de upp distriktet så att några av dem skulle predika de goda nyheterna för judar och proselyter och de andra för icke-judar? Eller var överenskommelsen snarare en geografisk indelning av området? För att få svar på det behöver vi en del historiska upplysningar om judarna i diasporan (förskingringen), dvs. de judar som var bosatta utanför Palestina.

Den dåtida judiska världen

Hur många judar var bosatta utanför Palestina under det första århundradet? Många forskare verkar instämma i det som framkommer i boken Atlas of the Jewish World, där det sägs: ”Det är svårt att ange exakta antal, men enligt beräkningar som gjorts är det rimligt att anta att det strax före år 70 fanns två och en halv miljon judar i Judeen och gott och väl fyra miljoner i romarriket i övrigt. ... Judarna utgjorde troligtvis ungefär en tiondel av hela befolkningen i romarriket, och där koncentrationen var som störst, i städerna i de östra provinserna, kan de ha utgjort en fjärdedel av befolkningen eller mer.”

Judarna i diasporan hade sina huvudsäten i Syrien, Mindre Asien, Babylon och Egypten i öster, men några mindre samhällen fanns också i Europa. Några välkända kristna judar under det första århundradet hade varit bosatta utanför Palestina, till exempel Barnabas från Cypern, Prisca och Aquila, som var från Pontos men som längre fram slog sig ner i Rom, Apollos från Alexandria och Paulus från Tarsos. (Apostlagärningarna 4:36; 18:2, 24; 22:3)

Det fanns mycket som förenade de judiska samhällena i diasporan med hemlandet. En förenande faktor var den årliga skatt som skickades till templet i Jerusalem och som för dem var ett sätt att delta i livet i templet och utöva tillbedjan. Författaren John Barclay skriver angående detta: ”Det finns fullgoda bevis för att penninginsamlingen, som fylldes ut med extra bidrag från de välbärgade, sköttes mycket noggrant av de judiska samhällena i diasporan.”

 En annan förenande faktor var de tiotusentals pilgrimer som färdades till Jerusalem varje år för att vara med vid högtiderna. Detta framgår av skildringen i Apostlagärningarna 2:9–11, där det berättas om pingsten år 33. De judiska pilgrimer som var närvarande kom från Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Kappadokien, Pontos, Asia, Frygien, Pamfylien, Egypten, Libyen, Rom, Kreta och Arabien.

De som ansvarade för templet i Jerusalem meddelade sig med judarna i diasporan genom att skriva. Vi vet att Gamaliel, den laglärare som omtalas i Apostlagärningarna 5:34, skickade brev till Babylon och andra delar av världen. När aposteln Paulus kom som fånge till Rom omkring år 59 sade ”judarnas främsta män” till honom: ”Vi har inte fått några brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av bröderna som kommit hit rapporterat eller talat något ont om dig.” Det här visar att det var vanligt att brev och rapporter skickades från hemlandet till Rom. (Apostlagärningarna 28:17, 21)

Den bibel som judarna i diasporan använde var en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna som är känd som Septuaginta. I ett uppslagsverk heter det: ”Det är rimligt att dra slutsatsen att judarna i diasporan läste och erkände LXX [Septuaginta] som den judiska diasporans bibel eller heliga skrift.” De första kristna använde flitigt denna översättning i sin undervisning.

Medlemmarna av den kristna styrande kretsen i Jerusalem kände till de här omständigheterna. De goda nyheterna hade redan nått ut till judiska bosättningar i Syrien, bland annat Damaskus och Antiokia, och ännu längre bort. (Apostlagärningarna 9:19, 20; 11:19; 15:23, 41; Galaterna 1:21) Vid mötet år 49 planerade man tydligen för hur den fortsatta verksamheten skulle läggas upp. Låt oss se närmare på några avsnitt i Bibeln där kristendomens utbredning bland judar och proselyter omnämns.

Paulus resor och judarna i diasporan

Aposteln Paulus fick först i uppdrag att ”bära ... [Jesu Kristi] namn såväl till nationerna som till kungar och till Israels söner”. * (Apostlagärningarna 9:15) Efter mötet i Jerusalem fortsatte Paulus att besöka judarna i diasporan vart han än reste. (Se rutan på sidan 14.) Det här visar att överenskommelsen vid det här mötet av allt att döma var av geografiskt slag. Paulus och Barnabas utvidgade missionärsverksamheten västerut, och de andra betjänade judarnas hemland och de stora judiska bosättningarna i öster.

När Paulus och hans följeslagare gav sig ut på den andra missionsresan från Antiokia i Syrien, vägleddes de västerut genom Mindre Asien och upp till Troas. Därifrån begav de sig till Makedonien, eftersom de drog slutsatsen att ”Gud hade kallat ... [dem] att förkunna de goda nyheterna för [makedonierna]”. Längre fram bildades kristna församlingar i andra europeiska städer, däribland Athen och Korinth. (Apostlagärningarna 15:40, 41; 16:6–10; 17:1–18:18)

Omkring år 56, vid slutet av sin tredje missionsresa, planerade Paulus att bege sig ännu längre västerut och utvidga det distrikt han hade blivit tilldelad vid mötet i Jerusalem. Han skrev: ”Jag för min del [är] ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom”, och: ”Jag [skall] bege mig av till Spanien och besöka er på vägen.” (Romarna 1:15; 15:24, 28) Hur gick det då med de stora judiska samhällena i öster?

De judiska samhällena i öster

De största judiska samhällena i diasporan under det första århundradet fanns i Egypten, framför allt i dess huvudstad, Alexandria. I detta centrum för handel och kultur fanns det hundratusentals judiska invånare, och det låg synagogor lite varstans i staden. Filon, en  jude i Alexandria, påstod att det totalt fanns åtminstone en miljon judar i Egypten vid den tiden. Det bodde också ganska många judar i det närbelägna Libyen, i staden Kyrene och i trakterna däromkring.

Några av de judar som blev kristna var från de här områdena. Vi läser om ”Apollos, född i Alexandria”, samt ”några män från Cypern och Kyrene” och ”Lucius från Kyrene” som stödde församlingen i den syriska staden Antiokia. (Apostlagärningarna 2:10; 11:19, 20; 13:1; 18:24) Frånsett dessa omnämnanden och skildringen om den kristne evangelieförkunnaren Filippus, som förkunnade för den etiopiske eunucken, nämns inget i Bibeln om de första kristnas verksamhet i Egypten och de omkringliggande områdena. (Apostlagärningarna 8:26–39)

Babylonien, som sträckte sig in i Partien, Medien och Elam, var ett annat stort centrum. En historiker säger att ”det fanns judiska bosättningar på varje lågslätt vid Tigris och Eufrat, från Armenien till Persiska viken, och även i nordostlig riktning mot Kaspiska havet och österut mot Medien”. Enligt Encyclopaedia Judaica beräknas antalet judar ha uppgått till 800 000 eller mer. Den judiske historikern Josephus berättar att tiotusentals judar i Babylonien reste till Jerusalem för att vara med vid de årliga högtiderna.

Var det några av dem som reste från Babylonien till Jerusalem som blev döpta vid pingsten år 33? Det vet vi inte, men bland dem som lyssnade till aposteln Petrus den dagen fanns det några som var från Mesopotamien. (Apostlagärningarna 2:9) Vi vet att aposteln Petrus var i Babylon omkring år 62–64. Under sin tid där skrev han sitt första och möjligen också sitt andra brev. (1 Petrus 5:13) Babylon, med sin stora judiska befolkning, ansågs tydligen ingå i det distrikt som Petrus, Johannes och Jakob blev förordnade att tjäna på vid det möte som omnämns i brevet till galaterna.

Församlingen i Jerusalem och judarna i diasporan

Jakob, som också var med vid mötet år 49, tjänade som tillsyningsman i församlingen i Jerusalem. (Apostlagärningarna 12:12, 17;  15:13; Galaterna 1:18, 19) Han var med vid pingsten år 33, då tusentals judar som var på besök från olika håll tog emot de goda nyheterna och blev döpta. (Apostlagärningarna 1:14; 2:1, 41)

Från och med den tiden kom tiotusentals judar till de årliga högtiderna. Det blev stor trängsel i staden, och en del besökare var tvungna att övernatta i närbelägna byar eller bo i tält. Förutom att de träffade vänner och bekanta, gick de till templet för att tillbe, frambära offer och fördjupa sig i Tora, förklaras det i Encyclopaedia Judaica.

Jakob och de andra som tillhörde församlingen i Jerusalem använde utan tvivel de här tillfällena till att vittna för de judar i diasporan som kom på besök. Apostlarna gick kanske mycket försiktigt till väga då ”stor förföljelse [bröt] ut mot församlingen i Jerusalem” efter Stefanus död. (Apostlagärningarna 8:1) Skildringen visar att de kristnas iver att predika ledde till fortsatt ökning både före och efter den här händelsen. (Apostlagärningarna 5:42; 8:4; 9:31)

Vad kan vi lära?

Ja, de första kristna gjorde uppriktiga ansträngningar att ta kontakt med judarna var de än var bosatta. Samtidigt predikade Paulus och andra för icke-judar på det europeiska distriktet. De följde Jesu befallning till sina efterföljare att göra lärjungar ”av människor av alla nationerna”. (Matteus 28:19, 20)

Av de första kristnas exempel förstår vi hur viktigt det är att vi predikar på ett organiserat sätt för att få stöd av Jehovas ande. Vi inser också fördelarna med att besöka dem som har respekt för Guds ord, framför allt på distrikt där det inte finns så många Jehovas vittnen. Finns det några distrikt i din församling som är mer produktiva än andra? Det skulle kunna vara bra att bearbeta dessa oftare. Skulle det vara möjligt att göra speciella anordningar för informellt vittnande och gatuvittnande vid de offentliga evenemang som arrangeras i din hemtrakt?

Det är berikande för oss att läsa om de första kristna, och ännu mer berikande blir det om vi sätter oss in i några av de historiska och geografiska detaljerna. Ett hjälpmedel som vi kan använda för att fördjupa vår kunskap och förståelse är broschyren ”Se det goda landet”, som innehåller många kartor och foton.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 14]

PAULUS OMSORG OM JUDARNA I DIASPORAN

FÖRE MÖTET I JERUSALEM ÅR 49

Apostlagärningarna 9:19, 20 Damaskus – ”genast började han

[predika] i synagogorna”

Apostlagärningarna 9:29 Jerusalem – ”han talade ... med de

grekisktalande judarna”

Apostlagärningarna 13:5 Salamis, Cypern – ”de förkunnade

Guds ord i judarnas synagogor”

Apostlagärningarna 13:14 Antiokia i Pisidien – ”de gick in

i synagogan”

Apostlagärningarna 14:1 Ikonion – ”de [gick] ... in i

judarnas synagoga”

EFTER MÖTET I JERUSALEM ÅR 49

Apostlagärningarna 16:14 Filippi – ”Lydia som dyrkade Gud”

Apostlagärningarna 17:1 Thessalonike – ”en judisk synagoga”

Apostlagärningarna 17:10 Berea – ”judarnas synagoga”

Apostlagärningarna 17:17 Athen – ”han resonerade i synagogan

med judarna”

Apostlagärningarna 18:4 Korinth – ”han brukade hålla ett

anförande i synagogan”

Apostlagärningarna 18:19 Efesos – ”han [gick] in i synagogan

och resonerade med judarna”

Apostlagärningarna 19:8 Efesos – ”han gick då in i

synagogan, och under tre månader

talade han frimodigt”

Apostlagärningarna 28:17 Rom – ”senare kallade han ... samman

dem som var judarnas främsta män”

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

De som fick höra de goda nyheterna vid pingsten år 33 kom från när och fjärran

ILLYRIEN

ITALIEN

Rom

MAKEDONIEN

GREKLAND

Athen

KRETA

Kyrene

LIBYEN

BITHYNIEN

GALATIEN

ASIA

FRYGIEN

PAMFYLIEN

CYPERN

EGYPTEN

ETIOPIEN

PONTOS

KAPPADOKIEN

KILIKIEN

MESOPOTAMIEN

SYRIEN

SAMARIEN

Jerusalem

JUDEEN

MEDIEN

Babylon

ELAM

ARABIEN

PARTIEN

[Vattensamlingar]

Medelhavet

Svarta havet

Röda havet

Persiska viken