Levnadsskildring

Jehova uppfyllde min innersta önskan

BERÄTTAT AV DOMINIQUE MORGOU

Äntligen var jag i Afrika! I december 1998 hade min barndomsdröm till sist blivit verklighet. Jag hade alltid varit lockad av Afrikas stora slätter och fascinerande djurliv, och nu var jag äntligen där. Samtidigt hade en annan dröm gått i uppfyllelse. Jag var heltidsförkunnare i ett främmande land. Många hade nog trott att det var omöjligt. Min syn var mycket nedsatt, och jag tog mig fram på de sandiga gatorna i de afrikanska byarna med hjälp av en ledarhund, som egentligen var tränad för förhållandena i Europas städer. Låt mig berätta hur det blev möjligt för mig att tjäna i Afrika och hur löftet i Psalm 37:4, att ”Jehova ... skall ge dig vad ditt hjärta begär”, uppfylldes i mitt liv.

JAG föddes den 9 juni 1966 i södra Frankrike. Mina kärleksfulla föräldrar fick sju barn, två pojkar och fem flickor, och jag är yngst. Men mitt liv hade en mörk sida. I likhet med mormor, mamma och en av mina systrar lider jag av en ärftlig sjukdom som leder till blindhet.

När jag var i tonåren råkade jag ut för andra människors rasism, fördomar och skenhelighet, och det fick mig att göra uppror mot samhället. Det var under den svåra perioden som vi flyttade till departementet Hérault. Där hände något underbart.

En söndagsmorgon kom två Jehovas vittnen och knackade på hemma hos oss. Mamma kände dem, så hon bad dem stiga in. En av kvinnorna frågade mamma om hon kom ihåg sitt löfte att en dag börja studera Bibeln.  Det gjorde hon och frågade därför: ”När skall vi börja?” De bestämde sig för att träffas varje söndagsmorgon, och så började mamma lära sig ”de goda nyheternas sanning”. (Galaterna 2:14)

Ny kunskap

Mamma ansträngde sig hårt för att förstå och komma ihåg det hon lärde sig. Eftersom hon var blind, måste hon memorera allting. De vittnen som studerade med henne var mycket tålmodiga. Själv sprang jag in på mitt rum när vittnena kom, och jag kom inte ut förrän de hade gått. Men en eftermiddag träffade jag Eugénie, ett av vittnena, och hon började prata med mig. Hon berättade att Guds rike skall göra slut på all skenhelighet, allt hat och alla fördomar i världen. ”Det är bara Gud som har lösningen på världens problem”, sade hon och undrade om jag ville veta mer. Följande dag började jag också studera Bibeln.

Allt som jag fick lära mig var nytt för mig. Jag förstod att Gud tillfälligt och av goda skäl tillät ondskan på jorden. (1 Moseboken 3:15; Johannes 3:16; Romarna 9:17) Jag lärde mig också att Jehova inte har övergett oss. Han har gett oss det underbara löftet att få leva för evigt på en paradisisk jord. (Psalm 37:29; 96:11, 12; Jesaja 35:1, 2; 45:18) Under sådana paradisiska förhållanden skulle jag få tillbaka min syn, som jag sakta men säkert höll på att förlora. (Jesaja 35:5)

Jag börjar i heltidstjänsten

Den 12 december 1985 visade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt. Min syster Marie-Claire hade redan tagit det steget. Och det dröjde inte länge förrän min bror Jean-Pierre och min kära mamma också blev döpta.

I den församling som jag tillhörde fanns det många reguljära pionjärer, eller heltidsförkunnare. Jag tyckte om deras uppskattning och entusiasm för tjänsten. Trots att min syster Marie-Claire hade besvär med ögonen och problem med ett ben, så att hon måste använda ett ortopediskt hjälpmedel, började hon också i heltidstjänsten. Hon är fortfarande till stor andlig uppmuntran för mig. Jag var omgiven av pionjärer både i församlingen och i min egen familj, och det hjälpte mig att utveckla en önskan att börja i heltidstjänsten. Därför började jag som pionjär i Béziers i november 1990. (Psalm 94:17–19)

Kampen mot nedstämdhet

När vi var ute i tjänsten fick jag hjälp av andra omtänksamma pionjärer. Trots det gjorde mina begränsningar mig modfälld ibland, och jag önskade att jag kunde göra mer. Men Jehova uppehöll mig under sådana perioder. Med hjälp av Index till Vakttornets publikationer försökte jag hitta levnadsskildringar av andra synskadade heltidsförkunnare. Jag blev förvånad över att det fanns så många! De här praktiska och uppmuntrande skildringarna lärde mig att uppskatta det jag faktiskt kunde göra och att acceptera mina begränsningar.

För att få ihop till min försörjning städade jag på köpcentra med andra Jehovas vittnen. En dag upptäckte jag att de andra i mitt arbetslag gick tillbaka och städade där jag precis hade varit och städat. Tydligen såg jag inte all smuts. Jag gick till Valérie, pionjärsystern som hade hand om vårt arbetslag, och bad henne uppriktigt säga om jag bara var ett hinder för alla de andra. Mycket omtänksamt lät hon mig själv avgöra när jag inte längre kunde sköta mitt jobb. I mars 1994 sade jag upp mig.

Jag kände mig helt värdelös. Jag bad innerligt till Jehova, och jag vet att han lyssnade till min bön. Återigen var det till stor hjälp att läsa Bibeln och studera biblisk litteratur. Och trots att min syn blev allt svagare, blev  min önskan att tjäna Jehova bara starkare. Vad skulle jag ta mig till?

Först en väntelista, sedan ett snabbt beslut

Jag ansökte om att få rehabilitering vid ett center för synskadade i Nîmes och blev till slut beviljad en period på tre månader. Det var väl använd tid. Jag fick hjälp att förstå omfattningen av mitt handikapp och att anpassa mig till det. Att vara tillsammans med andra som hade olika slag av handikapp hjälpte mig att inse hur värdefullt mitt kristna hopp är. Jag har trots allt något att se fram emot och kan göra något produktivt. På centret fick jag dessutom lära mig punktskrift.

När jag kom hem såg min familj vilken nytta jag hade haft av träningen. Men något som jag verkligen inte gillade var att behöva använda en vit käpp. Det var svårt att komma överens med den där ”pinnen”. Det hade varit skönt att ha ett annat hjälpmedel – kanske en ledarhund.

Jag fyllde i en ansökan om en ledarhund men fick veta att väntelistan var lång. Dessutom skulle förmedlingen göra en utredning. Vem som helst kan inte få en ledarhund. En dag sade en kvinna som förestår en hjälporganisation för blinda att en tennisklubb i området skulle donera en ledarhund till en blind eller synskadad. Hon sade att hon hade tänkt på mig. Skulle jag tycka att det var en bra idé? Jag såg Jehovas hand i det hela och tog tacksamt emot erbjudandet. Men jag skulle ändå få vänta en tid på ledarhunden.

Afrika fortfarande en dröm

Medan jag väntade på min hund började jag fundera på något annat. Som jag nämnde tidigare har jag varit mycket intresserad av Afrika ända sedan jag var barn. Trots min allt  sämre syn var känslorna för Afrika starkare än någonsin, särskilt när jag hade fått veta att många afrikaner är intresserade av Bibeln och av att tjäna Jehova. En tid dessförinnan hade jag helt apropå nämnt för Valérie att jag skulle vilja åka till Afrika. Hade hon lust att följa med? Det hade hon, och vi skrev till flera av Jehovas vittnens avdelningskontor i fransktalande länder i Afrika.

Vi fick svar från Togo. Uppspelt bad jag Valérie läsa brevet för mig. Det var ett positivt svar, så Valérie sade: ”Ja, men då så!” Efter en viss brevväxling med bröderna vid avdelningskontoret fick jag kontakt med Sandra, som var pionjär i huvudstaden, Lomé. Valérie och jag reste den 1 december 1998.

Vilken kontrast, men så underbart! När vi steg av planet efter att ha landat i Lomé kände vi hur den afrikanska luften omslöt oss som en varm filt. Sandra var där och mötte oss. Vi hade aldrig träffats förut, men det kändes genast som om vi var gamla vänner. Strax innan vi kom hade Sandra och hennes kamrat, Christine, blivit förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i Tabligbo, en liten stad i inlandet. Det var ett privilegium att få göra dem sällskap på deras nya distrikt. Vi stannade hos dem i ungefär två månader, och när vi åkte hem igen visste jag att jag skulle återvända.

Ett kärt återseende

I Frankrike började jag genast förbereda mig för nästa resa till Togo. Min familj hjälpte mig att ordna så att jag kunde stanna i sex månader. I september 1999 satt jag återigen på ett plan till Togo, men den här gången var jag ensam. Tänk dig in i hur min familj kände det när de såg mig åka i väg trots mitt handikapp! Men det fanns ingen anledning att vara orolig. Jag lugnade mina föräldrar och berättade att mina vänner, som redan kändes som en familj för mig, skulle stå och vänta på mig i Lomé.

Vilken härlig känsla att vara tillbaka på en plats där så många var intresserade av Bibeln! Det är inte ovanligt att människor står och läser Bibeln ute på gatan. I Tabligbo kan någon ropa på dig bara för att få samtala om Bibeln. Och vilket privilegium det var att få dela logi med två systrar som var pionjärer med särskilt uppdrag! Jag lärde känna en annan kultur och ett annat sätt att se på saker och ting. Det jag i första hand lade märke till var att våra afrikanska bröder och systrar sätter Guds rikes intressen främst i sina liv. De låter sig inte avskräckas från att komma till mötena bara för att de måste gå flera kilometer. Deras värme och gästfrihet gjorde också starkt intryck på mig.

En dag när jag kom hem från tjänsten sade jag till Sandra att jag var rädd för att återvända till Frankrike. Min syn hade försämrats. Jag tänkte på de trånga och bullriga gatorna i Béziers, på alla trappor i hyreshusen och på allt det andra som gör det  svårt för den som har nedsatt syn. Gatorna i Tabligbo har visserligen inga trottoarer men är ändå ganska lugna, utan så mycket folk och utan så mycket trafik. Hur skulle jag klara av livet i Frankrike nu när jag hade vant mig vid Tabligbo?

Två dagar senare ringde mamma och sade att skolan som tränade ledarhundar väntade på mig. En ung labrador, Océane, var redo att bli mina ”ögon”. Återigen fick jag precis det jag behövde, och min oro försvann. Efter sex månader av härlig tjänst i Tabligbo åkte jag hem till Frankrike för att träffa Océane.

Efter flera månaders träning fick jag ta hand om Océane själv. Det var inte så lätt i början. Vi behövde lära känna varandra. Men så småningom insåg jag hur mycket jag behövde Océane. Hon är faktiskt som en del av mig själv. Hur reagerade människor i Béziers när jag kom och knackade på med en hund vid min sida? De var mycket respektfulla och vänliga. Océane blev områdets hjältinna. Många känner sig lite besvärade när de träffar en handikappad, men om jag började prata om min hund kunde jag komma in på mitt handikapp på ett naturligt sätt. Människor slappnade av och lyssnade på mig. Att börja prata om Océane var det enklaste sättet att få i gång samtal med andra.

I Afrika med Océane

Jag hade inte glömt Afrika, och jag började förbereda min tredje resa. Den här gången skulle Océane följa med. Dessutom skulle ett ungt par, Anthony och Aurore, och en väninna, Caroline, också följa med. De var allesammans pionjärer. Den 10 september 2000 landade vi i Lomé.

I början var många i Lomé rädda för Océane. De flesta hade aldrig sett en så stor hund, eftersom hundarna i Togo oftast är ganska små. Vissa som såg hennes sele trodde att hon var ett farligt djur som man måste ha bunden. Och Océane intog en försvarsattityd och var beredd att skydda mig mot allt som hon uppfattade som ett hot. Men hon kände sig snart hemma i den nya miljön. När hon har sin sele på sig är hon i arbete och är disciplinerad, ansvarsfull och alltid vid min sida. När jag tar av henne selen blir hon lekfull och lite busig. Vi har mycket kul ihop.

Sandra och Christine bad oss att bo hos dem i Tabligbo. För att bröderna och systrarna i församlingen skulle vänja sig vid Océane bjöd vi hem dem och förklarade ledarhundens roll, varför jag behövde en ledarhund och vad de skulle tänka på. Äldstebröderna tyckte att jag skulle ta med Océane till Rikets sal. Men eftersom det här var så ovanligt i Togo, gjordes en pålysning i församlingen för att förklara det hela. Och Océane följde med i tjänsten bara när vi gjorde återbesök eller ledde bibelstudier, då det var enklare att förklara varför hon var med.

Tjänsten på fältet i Togo är fortfarande underbar. Jag blir så rörd och tacksam när jag tänker på alla vänliga människor som har visat sådan omtänksamhet. De erbjuder mig ofta en stol så att jag kan sitta ner. I oktober 2001 följde mamma med mig till Togo på min fjärde resa. Efter tre veckor åkte hon tillbaka till Frankrike, glad och nöjd över att jag hade det bra.

Jag är så tacksam mot Jehova för att jag har fått tjäna i Togo. Jag är övertygad om att Jehova kommer att fortsätta att ge mig vad mitt hjärta begär också i framtiden, när jag anstränger mig för att göra allt jag kan i tjänsten för honom. *

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 10]

Jag hade alltid varit lockad av Afrikas stora slätter och fascinerande djurliv

[Bild på sidan 10]

Océane följde med mig på återbesök

[Bild på sidan 11]

Äldstebröderna tyckte att jag skulle ta med Océane till mötena