Levnadsskildring

Att veta vad som är rätt och handla därefter

BERÄTTAT AV HADYN SANDERSON

Jesus sade en gång till sina apostlar: ”Vet ni detta är ni lyckliga om ni också handlar så.” (Johannes 13:17) Ja, vi kan känna till vad som är rätt, men utmaningen är många gånger att också handla därefter! Men nu, när jag har levt i över 80 år och varit missionär under 40 år, är jag övertygad om att Jesu ord är sanna. Det leder verkligen till lycka att göra det som Gud säger. Låt mig förklara.

ÅR 1925, när jag var tre år, var mina föräldrar med vid ett bibliskt föredrag i vår hemstad Newcastle i Australien. Föredraget, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, övertygade min mor om att hon hade funnit sanningen, och hon började regelbundet vara med vid kristna möten. Men min fars intresse slocknade snart. Han ogillade mors nyvunna tro och hotade att lämna henne om hon inte avsvor sig den. Mor älskade min far och ville hålla ihop familjen. Men hon visste också att lydnad för Gud var det viktigaste, och hon var fast besluten att göra det som var rätt i hans ögon. (Matteus 10:34–39) Min far lämnade oss, och därefter träffade jag honom bara sporadiskt.

När jag nu ser tillbaka måste jag beundra min mors lojalitet mot Gud. Hennes beslut har medfört ett liv av andliga välsignelser för min äldre syster, Beulah, och mig. Det lärde också oss att det är viktigt att söka göra det som är rätt, när man väl har fått lära sig det.

Trosprov

Bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, hjälpte och stöttade oss. Min mormor,  som flyttade hem till oss, omfattade också Bibelns sanning. Hon och mor blev oskiljaktiga kamrater i predikoarbetet, där deras värdiga uppträdande och vänliga sätt vann människors respekt.

Under den här tiden tog äldre kristna bröder mig under sina vingars skugga och gav mig värdefull övning. Jag lärde mig snart att använda ett vittnesbördskort för att avge ett kort vittnesbörd för människor i deras hem. Jag spelade också upp bibliska tal på en bärbar grammofon och var med om att gå med plakat genom huvudgatan i staden, vilket inte var så lätt eftersom jag led av människofruktan. Men jag visste vad som var rätt och var besluten att göra det.

När jag hade slutat skolan började jag arbeta för en bank, vilket innebar att jag fick resa till många av bankens filialer i hela staten New South Wales. Det fanns inte så många vittnen i den delen av landet, men min uppfostran hjälpte mig att hålla min tro levande. Och mor skrev uppmuntrande brev som stärkte mig andligen.

Dessa brev gav mig hjälp i rätt tid, eftersom andra världskriget hade börjat och jag blev inkallad till militärtjänst. Bankens chef var en ivrig kyrkobesökare och lokal militärbefälhavare. När jag förklarade att jag som kristen ville vara neutral, ställde han mig inför ett ultimatum: Att lämna min religion eller lämna banken! Saken drevs till sin spets, när jag inställde mig vid inskrivningskontoret. Min chef var närvarande och iakttog med stort intresse när jag gick fram till inskrivningsbordet. När jag vägrade skriva under rekryteringspapperen blev tjänstemännen fientliga. Stämningen var spänd, men jag var fast besluten att göra det som var rätt. Med Jehovas hjälp förblev jag lugn och beslutsam. När jag sedan fick veta att några busar letade efter mig, packade jag snabbt ihop mina saker och tog nästa tåg ut ur staden.

När jag kom tillbaka till Newcastle ställdes jag och sju andra bröder inför rätta för att vi vägrade att göra militärtjänst. Domaren dömde oss till tre månaders straffarbete. Även om det var en obehaglig upplevelse att sitta i fängelse, så skänkte det välsignelser att göra det som var rätt. När vi kom ut ur fängelset erbjöd en av mina cellkamrater, ett medvittne som hette Hilton Wilkinson, mig ett arbete i sin fotoateljé. Där träffade jag min blivande fru, Melody, som arbetade som receptionist i ateljén. Kort efter min frigivning blev jag döpt som ett bevis på att jag överlämnat mig åt Jehova.

Heltidstjänsten som mål

När Melody och jag hade gift oss öppnade vi vår egen fotoateljé i Newcastle. Vi hade snart så mycket arbete att vår hälsa och vår andlighet började ta skada. Ted Jaracz, som då tjänade vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien och som nu är medlem av den styrande kretsen, talade då med oss om våra andliga mål. Efter det samtalet beslöt vi att sälja vår rörelse och förenkla vårt liv. År 1954 köpte vi en liten husvagn, flyttade till staden Ballarat i staten Victoria och började tjäna som pionjärer, eller heltidsförkunnare.

Jehova välsignade våra ansträngningar under de 18 månader vi arbetade tillsammans  med den lilla församlingen i Ballarat, så att antalet närvarande vid mötena ökade från 17 till 70. Sedan blev vi inbjudna att börja i resetjänsten, eller kretstjänsten, i staten South Australia. Under de följande tre åren besökte vi församlingarna i staden Adelaide och i vin- och citrusdistrikten längs floden Murray. Vårt liv hade verkligen förändrats! Vi var glada över att få tjäna tillsammans med kärleksfulla bröder och systrar. Vilken belöning för att vi gjorde det som vi visste var rätt!

Ett missionärsförordnande

År 1958 meddelade vi avdelningskontoret i Australien att vi tänkte vara med vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York senare det året. De svarade genom att sända oss ansökningsformulär för missionärsskolan Gilead i USA. Eftersom vi var i 35-årsåldern tänkte vi att vi nog var för gamla för att gå igenom Gilead. Men vi sände in våra ansökningar och blev antagna till den 32:a klassen. Efter halva kursen fick vi vårt missionärsförordnande, Indien! Först blev vi lite förskräckta, men eftersom vi ville göra det som var rätt accepterade vi med glädje vårt förordnande.

Vi åkte båt till Indien och kom fram till Bombay (nu Mumbai) tidigt en morgon 1959. Hundratals arbetare låg då och sov på kajen. Främmande lukter fyllde luften. När solen gick upp fick vi en försmak av vad som väntade oss. Vi hade aldrig tidigare upplevt en sådan hetta! Ett missionärspar, Lynton och Jenny Dower, som hade varit pionjärer tillsammans med oss i Ballarat, välkomnade oss. De förde oss till Indiens avdelningskontor och Betelhem, en liten trång lägenhet som låg nära stadens centrum. Där bodde sex medarbetare. Broder Edwin Skinner, som hade tjänat som missionär i Indien sedan 1926, gav oss rådet att köpa två rymliga bagar, så kallade ”holdalls”, innan vi flyttade till vårt distrikt. Uttrycket ”holdall” var passande, eftersom resande transporterade allt möjligt i dem. De var en vanlig syn på indiska tåg, och vi hade stor nytta av dem under våra senare resor.

Efter en två dagars resa på tåg kom vi fram till vårt distrikt i Tiruchirapalli, en stad i delstaten Madras (nu Tamil Nadu) i söder. Där anslöt vi oss till tre indiska pionjärer med särskilt uppdrag som vittnade för en befolkning på 250 000 invånare. Levnadsförhållandena var enkla. Vid ett tillfälle hade vi mindre än fyra dollar i vår ägo. Men Jehova övergav oss inte när de pengarna var slut. En man som vi studerade Bibeln med lånade oss pengar så att vi kunde hyra en lämplig bostad där vi kunde ha våra möten. En gång när vi hade ont om mat kom en vänlig granne med en hemlagad curryrätt, som jag tyckte mycket om men som var så starkt kryddad att jag fick hicka!

Ut på fältet

Det fanns några i Tiruchirapalli som talade engelska, men flertalet talade tamil. Därför arbetade vi hårt för att lära oss en enkel framställning på det språket för att använda i tjänsten på fältet. Detta vann många människors respekt.

Vi tyckte mycket om tjänsten från hus till hus. Indier är av naturen gästfria, och de flesta bjöd in oss på förfriskningar. Eftersom det ofta var 40 grader varmt, uppskattade vi deras gästfrihet mycket. Innan vi framförde vårt budskap var det artigt att samtala om personliga saker. Den besökte frågade ofta min fru och mig: ”Var kommer ni ifrån? Har ni barn? Varför har ni inte det?” Vid det här laget erbjöd de sig vanligtvis att hänvisa oss till en bra läkare! Men dessa samtal gav oss dock tillfälle att presentera oss och förklara vikten av vårt bibliska undervisningsarbete.

De flesta vi vittnade för var hinduer. Hinduismen är ett system av trosuppfattningar som skiljer sig mycket från kristendomen. Men i stället för att debattera den invecklade  hinduiska filosofin predikade vi bara de goda nyheterna om Guds kungarike, och det med goda resultat. Inom sex månader började närmare 20 personer vara med vid mötena i vårt missionärshem. En av dessa var en civilingenjör som hette Nallathambi. Han och hans son, Vijayalayan, hjälpte senare omkring 50 personer att bli Jehovas tjänare. Vijayalayan tjänade också under en tid vid avdelningskontoret i Indien.

I resetjänsten

Vi hade inte varit i Indien i fullt sex månader, då jag inbjöds att tjäna som landets förste ordinarie områdestillsyningsman. Detta innebar att resa över hela Indien, organisera sammankomster och samarbeta med nio olika språkgrupper. Det var ett krävande arbete. Vi packade kläder och utrustning för sex månader i tre koffertar av plåt och våra pålitliga ”holdalls” och reste från staden Madras (nu Chennai) med tåg. Vi var ständigt på resande fot, eftersom vårt område var omkring 650 mil i omkrets. Vid ett tillfälle avslutade vi en sammankomst i staden Bangalore i söder på söndagen. Därefter reste vi norrut till Darjeeling i Himalayas förberg för att betjäna en annan sammankomst följande vecka. Den resan var 270 mil lång, och vi fick byta tåg fem gånger.

I början av våra resor visade vi filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Den här filmen gav människor en uppfattning om Jehovas jordiska organisations omfattning och verksamhet. Det kom ofta hundratals människor till dessa visningar. Vid ett tillfälle visade vi filmen för en grupp människor som församlats längs vägen. Medan vi visade filmen närmade sig snabbt ett oväder. Eftersom en folkskara en gång hade ställt till tumult när filmen avbrutits, beslöt jag att fortsätta visningen men att köra filmen fortare. Som tur var slutade filmen utan intermezzon när de första regndropparna började falla.

Under de följande åren reste Melody och jag till de flesta delarna av Indien. Eftersom varje region hade sin speciella mat och klädstil och sitt språk och sin natur, var det som att resa från ett land till ett annat. Vilken underbar variation det finns i Jehovas skapelse! Så är det också med Indiens djurliv. En gång när vi campade i den nepalesiska djungeln kunde vi på nära håll studera en stor tiger. Det var ett imponerande djur. Detta stärkte vår önskan att få leva i paradiset, då det till slut skall bli fred mellan människor och djur.

Organisatoriska förbättringar

Under de här åren behövde bröderna i Indien komma mer i linje med Jehovas organisations anvisningar. I vissa församlingar satt männen på ena sidan av det rum där mötet hölls och kvinnorna på den andra.  Mötena började sällan i tid. På ett ställe sammankallade man förkunnarna till mötena med hjälp av en gonggong. På andra ställen kom förkunnarna gående när solen hade nått ett visst läge på himlen. Sammankomster och besök av resande tillsyningsmän förekom oregelbundet. Bröderna ville gärna göra det som var rätt, men de behövde övning.

År 1959 införde Jehovas organisation Skolan i Rikets tjänst. Detta världsomfattande utbildningsprogram hjälpte kretstillsyningsmän, pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och församlingsäldste att utföra sina bibelenliga uppgifter mer effektivt. Jag tjänade som lärare när skolan började i Indien i december 1961. Resultatet av den utbildningen kom så småningom till synes i församlingarna i landet, och vännerna gjorde fina framsteg. När bröderna väl visste vad som var rätt, motiverade Guds ande dem att också göra det.

Stora sammankomster uppmuntrade och förenade också bröderna. Framträdande bland dessa var den internationella sammankomsten ”Eviga goda nyheter”, som hölls i New Delhi 1963. Vittnen från hela Indien reste hundratals mil för att vara med vid sammankomsten, och många tog hela sitt sparkapital för att vara med. Det här var första gången som de indiska vittnena kunde träffa och umgås med ett så stort antal bröder från andra länder, eftersom 583 delegater från 27 andra länder också var närvarande.

År 1961 inbjöds Melody och jag att bli medlemmar av Betelfamiljen i Bombay, där jag senare tjänade som medlem av avdelningskontorets kommitté. Andra uppdrag följde. Jag tjänade under många år som zontillsyningsman i delar av Asien och Mellanöstern. Eftersom predikoarbetet var under restriktioner i många av dessa länder, måste förkunnarna vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matteus 10:16)

Utvidgning och förändringar

År 1959, då vi kom till Indien, fanns det 1 514 aktiva förkunnare i landet. Nu finns det över 24 000. För att tillgodose denna tillväxt måste Betel två gånger flytta in i nya anläggningar i eller nära Bombay. I mars 2002 flyttade Betelfamiljen igen, den här gången till en ny anläggning nära Bangalore i södra Indien. I denna nya, moderna anläggning bor för närvarande 240 medlemmar, och man översätter biblisk litteratur till 20 språk.

Melody och jag såg ivrigt fram emot att få flytta till Bangalore, men på grund av dålig hälsa tvingades vi 1999 att återvända till Australien. Vi tjänar nu som medlemmar av Betelfamiljen i Sydney. Men vår kärlek till våra kära vänner och andliga barn i Indien är fortfarande mycket stark. Det är så trevligt att få brev från dem!

Melody och jag känner oss rikt välsignade, när vi ser tillbaka på över 50 år av heltidstjänst. En gång arbetade vi med att bevara människors bild på fotografier av papper, men att arbeta med att bevara människor levande i Guds minne var ett mycket bättre val. Vi har verkligen fått uppleva mycket till följd av vårt beslut att sätta Guds vilja främst i vårt liv! Ja, att göra det som Gud säger är rätt leder verkligen till lycka!

[Kartor på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

INDIEN

New Delhi

Darjeeling

Bombay (Mumbai)

Bangalore

Madras (Chennai)

Tiruchirapalli

[Bilder på sidan 13]

Hadyn och Melody 1942

[Bild på sidan 16]

Betelfamiljen i Indien 1975