Är tv:n en bra barnvakt?

IBLAND kan föräldrar känna sig frestade att låta tv:n underhålla barnen medan de själva gör något annat. Men hur kan det påverka barnen?

”Även små barn kan påverkas av de emotionella budskap som förmedlas via en tv-ruta”, uppger The New York Times. I en nyligen gjord undersökning lät man ettåringar titta på korta tv-sekvenser där en skådespelerska visade vad hon tyckte om olika leksaker. Det sägs i tidningen: ”När skådespelerskan visade rädsla för en leksak, undvek barnen att leka med den och blev lättare oroliga, missnöjda, trumpna eller ledsna. När skådespelerskan var entusiastisk var barnen mer benägna att leka med den leksaken.”

Det är uppenbart att spädbarn kan påverkas av att titta på tv. Hur är det då med de långsiktiga verkningarna? Doktor Naoki Kataoka, professor i pediatrik vid Kawasaki Medical College i Kurashiki i Japan, har studerat barn som är extremt tysta och sällan visar några ansiktsuttryck. Samtliga barn hade tittat på tv eller video under en längre tid. En tvåårig pojke kunde inte kommunicera och hade bara lärt sig några få ord. Det visade sig att han från ett års ålder hade tittat på video från morgon till kväll varje dag. Först sedan hans mamma på läkarens inrådan började leka med honom, i stället för att låta honom titta på video, började hans ordförråd gradvis förbättras. Ja, föräldrar måste göra saker tillsammans med sina barn och kommunicera med dem.

Jehova Gud, upphovsmannen till familjeanordningen, betonade redan för länge sedan vad föräldrar i första hand bör tänka på när de är tillsammans med sina barn. Han sade till sitt folk: ”Du skall inskärpa dem [Guds ord] hos dina söner och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Moseboken 6:7) Genom sina ord och sitt eget exempel kan föräldrar ge sina barn den bästa tänkbara undervisningen och visa dem ”den väg” de bör gå. Det kan ingen tv göra. (Ordspråksboken 22:6)