Tillväxt bland Ugandas skilda folkslag

UGANDA, som ligger mellan två gravsänkor i Great Rift Valley och på båda sidor om ekvatorn, är ett ovanligt vackert land. Naturen är mycket skiftande, med frodig grönska och ett intressant djurliv. Eftersom landet ligger på den stora afrikanska högplatån, har det ett behagligt klimat. Landskapet är fascinerande med sina berg och kullar som sträcker sig långt bort i fjärran.

Det är inte många länder som har både glaciärer och tropiska områden på en så liten yta som Uganda har. Det sträcker sig från de snötäckta topparna på bergmassivet Ruwenzori (Månbergen) i väster till de regnfattiga områdena i öster. På dess savanner kan man finna elefanter, bufflar och lejon. I bergen och i de täta skogarna finns gorillor, schimpanser och över 1 000 arter av fåglar. Medan stora delar av Afrika kämpar med torka och hungersnöd har Uganda gott om floder och sjöar, till exempel Victoriasjön, världens näst största sötvattensjö. Den avrinner mot norr genom Nilen. Inte underligt att Winston Churchill kallade detta land för ”Afrikas pärla”.

”Pärlans” lyster i våra dagar

Men Ugandas största tillgång är dess mångskiftande befolkning, med vänliga och gästfria människor. Detta land, där de flesta är till bekännelsen kristna, kan beskrivas som en smältdegel för många etniska grupper och kulturer. Dessa olika folkgrupper har än i denna dag kvar många av sina traditioner och sin klädstil.

På senare tid har allt fler ugandier lyssnat på Bibelns goda nyheter om den tid då bestående fred skall råda över hela jorden. (Psalm 37:11; Uppenbarelseboken 21:4) Det är en utmaning att föra detta budskap till alla i ett land som är ungefär lika stort som Storbritannien.

 Från 1955, då den förste ugandiern blev döpt som ett överlämnat Jehovas vittne i Victoriasjön, dröjde det ända tills 1992 innan ”denne minste” blev tusen. Sedan dess har verket fortsatt att växa i enlighet med Guds uppmuntrande ord: ”Jag, Jehova, skall påskynda det när tiden är inne.” (Jesaja 60:22)

Man övervinner språkbarriärer

Även om engelska är det officiella och allmänt använda språket, särskilt inom undervisningsväsendet, så är det inte modersmålet för flertalet ugandier. I sin strävan att söka nå människor med de goda nyheterna tänker Jehovas vittnen därför också på dem som talar andra allmänt utbredda språk. Detta har visat sig nödvändigt eftersom över 80 procent av landets 25 miljoner människor bor på landsbygden och i mindre samhällen, där man i det dagliga livet huvudsakligen använder sitt modersmål. Det kräver stora ansträngningar att nå dem som talar dessa språk och tillfredsställa deras andliga behov.

Men Jehovas vittnen har strävat efter att fylla människors andliga behov genom att vittna för dem på deras eget språk och genom att översätta biblisk litteratur till flera olika språk. Vid deras avdelningskontor i huvudstaden Kampala översätter man nu till fyra språk: acholi, lhukonzo, luganda och runyankore. Och vid de sammankomster som hålls på olika språk i landet har dubbelt så många varit närvarande som antalet Jehovas vittnen, vilket är mycket glädjande. Detta visar tydligt att det blir snabb andlig tillväxt när man söker nå olika språkgrupper. Men detta är inte allt.

Pionjärer går i spetsen för arbetet

Församlingarna ordnar årligen kampanjer på omkring tre månader för att bearbeta isolerade distrikt. (Apostlagärningarna 16:9) Allt fler unga nitiska pionjärer, eller heltidsförkunnare, går i spetsen för detta arbete. De reser till avlägsna trakter, där de goda nyheterna i vissa fall aldrig tidigare har blivit predikade.

 Två vittnen blev förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i två månader i Bushenyi, ett litet samhälle i västra Uganda. De hjälpte det enda vittnet för Jehova i den trakten att predika och organisera kristna möten. Inom en månad ledde de båda pionjärerna regelbundet bibliska samtal med 40 personer, och 17 av dessa började vara med vid Jehovas vittnens möten. Pionjärerna berättar: ”Några dagar efter det att vi hade gett dem broschyren Vad kräver Gud av oss? * kom några av dem hem till oss med svaren på frågorna i broschyren nedskrivna på papper. De ville veta om de hade svarat rätt.” Nu finns det en församling med en egen Rikets sal i den staden.

Två pionjärer for till ett distrikt i västra Uganda där de goda nyheterna inte hade predikats tidigare. De skrev: ”Människor här törstar verkligen efter Bibelns sanning. Under de tre månader som vi har varit här har vi kunnat sätta i gång 86 bibelstudier.” Det dröjde inte länge förrän man kunde bilda en grupp av vittnen i den trakten.

Andra nitiska arbetare på fältet

Bland de nitiska pionjärerna finns de som har tjänat i ett antal år. Innan Patrick blev ett Jehovas vittne spelade han klarinett i Idi Amins militärorkester. Sex månader efter sitt dop 1983 blev han heltidsförkunnare. Nu är han resande tillsyningsman och besöker och uppmuntrar församlingar.

Margaret döptes 1962. Trots att hon nu är närmare 80 år och har svårt att gå på grund av en dålig höft, använder hon omkring 70 timmar i månaden till att dela med sig av sitt bibliska hopp till sina grannar. Hon lägger fram litteraturen på en bänk utanför sitt hus och söker få samtal med förbipasserande som vill lyssna på de goda nyheterna om en fridfull ny värld.

Simon, en jordbrukare i östra Uganda, hade sökt efter sanningen i 16 år, när han 1995 fann lite litteratur utgiven av Jehovas vittnen. Det han läste fick honom att vilja veta mer om Guds kungarike och det som Gud tänker göra med jorden. Eftersom det inte fanns några vittnen i Kamuli där han bodde, reste han de närmare 15 milen till Kampala för att söka upp vittnena. Nu finns det en församling i hans by.

 ”Vi är här för att stanna”

Precis som på andra håll i Afrika förväntar många människor att en religiös grupp har en lämplig plats för tillbedjan. Detta verkade vara ett oöverstigligt hinder för vissa församlingar av Jehovas vittnen, eftersom de saknade pengar till att bygga en lämplig Rikets sal. Det går inte att i ord beskriva den tacksamhet som bröderna kände, då de 1999 fick höra om det program för att påskynda byggandet av Rikets salar som kommit i gång jorden runt. Under de följande fem åren byggdes 40 nya Rikets salar i Uganda. Nu har nästan alla församlingar sin egen enkla men ändamålsenliga Rikets sal. Det budskap som dessa Rikets salar förmedlar till de samhällen där de byggs är: ”Vi är här för att stanna.” Detta har bidragit till tillväxten.

En liten församling i norra Uganda brukade hålla sina möten under de täta kronorna på några mangoträd. När man fick en tomt skedde saker och ting snabbt. Bröder som arbetar med att uppföra Rikets salar började tillsammans med de lokala vittnena bygga en Rikets sal. En tidigare känd politiker i trakten blev imponerad av deras arbete. Han erbjöd bröderna att hålla möten i sitt garage tills Rikets sal var färdig. En av de frivilliga arbetarna började också studera Bibeln med honom. Nu är han en nitisk döpt förkunnare som är glad över att få tillbe Jehova i denna nya vackra Rikets sal.

Vid ett bygge av en Rikets sal i den sydöstra delen av landet blev en murare så rörd av att se hur bröderna samarbetade i kärlek och endräkt att han erbjöd sig att hjälpa till med arbetet. Han arbetade till och med hela natten före överlämnandet av Rikets sal för att den skulle bli färdig i tid till överlämnandet nästa morgon. Han sade: ”Ni är de enda som älskar varandra i handling och inte bara i ord.”

Lovande tillväxt mitt ibland problem

Nu, när man täcker nya distrikt, växer hela tiden antalet vittnen i Uganda, och många intresserade personer ansluter sig till församlingarna. Det har också strömmat in många flyktingar i Uganda som man måste tänka på. Inbördeskrig i grannländerna har påverkat även Jehovas folk. Vittnena i flyktinglägren har visat enastående förtröstan på Jehova. En före detta hög tjänsteman från ett grannland, som tog del i förföljelsen av vittnena när de var förbjudna i det landet, påminner sig hur han då hade det gott ställt. Efter att ha studerat Bibeln i ett av flyktinglägren och blivit ett vittne säger han: ”Materiellt välstånd och en hög ställning i världen är inte av något egentligt värde. Trots att jag nu är fattig och sjuk är mitt liv mycket bättre än någonsin tidigare. Jag känner Jehova, och jag uppskattar privilegiet att få be till honom. Förutom att jag har ett säkert hopp för framtiden, så vet jag orsaken till att vi nu måste uthärda problem, och därför har jag en inre frid som jag aldrig tidigare har upplevt.”

Det har sagts att om man sticker ner en träpinne i Ugandas bördiga jord, så kommer den att ha rötter följande morgon. Den andliga tillväxt som nu sker i landet vittnar om att den andliga jorden också är bördig. Vi tackar Jehova Gud för att han gett Ugandas olika folkgrupper mer tid att få höra om hans kungarike. Jesus liknade detta kungarike vid en ”mycket värdefull pärla”. Fler och fler i Uganda börjar nu förstå värdet av denna pärla. (Matteus 13:45, 46)

[Fotnot]

[Karta på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

SUDAN

UGANDA

Nilen

Kamuli

Tororo

Kampala

Bushenyi

Victoriasjön

KENYA

TANZANIA

RWANDA

[Bild på sidan 9]

Tre av många nitiska pionjärförkunnare

[Bild på sidan 10]

Patrick

[Bild på sidan 10]

Margaret

[Bild på sidan 10]

Simon

[Bild på sidan 10]

Områdessammankomst i Tororo

[Bildkälla på sidan 8]

Bakgrund: © Uganda Tourist Board