”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor”

Hur Paulus vittnade grundligt med ”gott mod”

EN VÅLDSAM pöbelhop skall just slå ihjäl en av Guds lydiga tjänare. Men i sista stund dyker romerska soldater upp och tar honom i förvar. Det här blir början på ett händelseförlopp som sträcker sig omkring fem år framåt i tiden. Som ett resultat får många högt uppsatta romerska befattningshavare höra talas om Jesus Kristus.

I händelsernas centrum står aposteln Paulus. Omkring år 34 v.t. uppenbarade Jesus att Paulus (Saul) skulle bära Jesu namn ”till kungar”. (Apostlagärningarna 9:15) År 56 v.t. hade han ännu inte gjort det. Men när aposteln Paulus närmar sig slutet av sin tredje missionsresa börjar saker och ting förändras.

Förföljd men inte modfälld

Paulus fortsätter sin resa till Jerusalem, men ”genom anden” varnar några av de kristna honom för att han riskerar att bli häftigt förföljd om han kommer till Jerusalem. Men Paulus säger modigt: ”Jag är redo, inte bara att bli bunden utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” (Apostlagärningarna 21:4–14) Så snart Paulus besöker templet i Jerusalem kommer judar från provinsen Asia som känner till apostelns framgångsrika predikoarbete och försöker hetsa upp folkmassan för att få honom dödad. Romerska soldater kommer snabbt till hans hjälp. (Apostlagärningarna 21:27–32) Detta ger Paulus en unik möjlighet att förklara sanningen om Kristus för de fientligt inställda åhörarna och för de framträdande myndighetspersonerna.

En ovanlig åhörarskara

Paulus dras i säkerhet uppför trappan till en förläggning som var känd som Antoniaborgen. * På trappan till borgen kan Paulus stå och vittna kraftfullt för den religiösa pöbelhopen. (Apostlagärningarna 21:33– 22:21) Men så snart han nämner sitt uppdrag att predika för icke-judar bryter tumultet ut igen. Militärbefälhavaren Lysias vill veta vad judarnas anklagelser mot Paulus går ut på och befaller därför att Paulus skall förhöras och gisslas. Men gisslingen förhindras när Paulus berättar att han är romersk medborgare. Nästa dag låter Lysias ställa Paulus inför Sanhedrin för att få veta varför judarna anklagar honom. (Apostlagärningarna 22:22–30)

När Paulus står inför denna högsta domstol får han ytterligare ett fint tillfälle att vittna för sina judiska landsmän. Han berättar oförskräckt att han tror att det skall bli en uppståndelse. (Apostlagärningarna 23:1–8) Men judarna blir inte mindre mordiska eller hatiska, och därför tas Paulus i förvar i soldaternas förläggning. Följande natt får han hjärtevärmande tröst av Herren: ”Var vid gott mod! Ty så som du har grundligt vittnat i Jerusalem om det som gäller mig, så måste du också vittna i Rom.” (Apostlagärningarna 23:9–11)

En sammansvärjning för att döda Paulus går om intet när aposteln snabbt och i hemlighet förs till Caesarea, Roms administrativa centrum i Judeen. (Apostlagärningarna 23:12–24) I Caesarea får Paulus fler värdefulla möjligheter att vittna, och han vittnar för ”kungar”. Han börjar med att visa ståthållaren Felix att det inte finns några bevis som stöder anklagelserna som har riktats mot honom. Längre fram får han predika för Felix och hans hustru Drusilla, och då talar han om Jesus, självbehärskning, rättfärdighet och den kommande domen. Men Paulus hålls kvar i fängelse under två år, eftersom Felix hoppas att Paulus skall muta honom, vilket aldrig inträffar. (Apostlagärningarna 23:33–24:27)

 När Felix efterträds av Festus försöker judarna än en gång få Paulus dömd och avrättad. Fallet tas upp igen i Caesarea, och för att undvika att rättegången flyttas till Jerusalem säger Paulus: ”Jag står inför kejsarens domarsäte. ... Jag vädjar till kejsaren!” (Apostlagärningarna 25:1–11, 20, 21) Några dagar senare lägger Paulus fram sitt ärende för kung Herodes Agrippa II, som säger: ”På kort tid skulle du övertala mig att bli kristen.” (Apostlagärningarna 26:1–28) Omkring år 58 v.t. skickas Paulus vidare till Rom. Som fånge i Rom fortsätter den handlingskraftige aposteln under ytterligare två år att finna olika sätt att vittna om Kristus. (Apostlagärningarna 28:16–31) Det verkar som om Paulus till sist ställs inför kejsar Nero, blir förklarad oskyldig och kan återuppta sin missionärstjänst som en fri man. Det finns inga uppgifter om att någon annan apostel fick liknande möjligheter att nå sådana framträdande personer med de goda nyheterna.

Som vi har sett levde aposteln Paulus enligt den tydliga princip som hans medbröder uttryckte inför judarnas högsta domstol: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:27–29) Vilket fint exempel Paulus är för oss! Trots att det gjordes ihärdiga ansträngningar att sätta stopp för hans verksamhet lydde Paulus helt och fullt uppmaningen att vittna grundligt. Och som ett resultat av Paulus orubbliga lydnad för Gud kunde han fullgöra sitt förordnande som ”ett utvalt kärl” för att bära Jesu namn ”såväl till nationerna som till kungar och till Israels söner”. (Apostlagärningarna 9:15)

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidan 9]

VAR PAULUS FRÄMSTA MÅL ATT FÖRSVARA SIG?

Författaren Ben Witherington III skrev angående den frågan: ”Ur Paulus ... synvinkel var inte det viktigaste att han skulle få försvara sig. Det viktigaste var i stället att han skulle få vittna om evangeliet för myndighetspersoner, både judar och icke-judar. ... I själva verket var det evangeliet som stod inför rätta.”