Levnadsskildring

Vår skattjakt har gett bestående rikedomar

Berättat av Dorothea Smith och Dora Ward

Vad var det för skatter vi letade efter? Vi var två unga kvinnor som hade en innerlig önskan att få ta del i att uppfylla Jesu befallning: ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationer.” (Matteus 28:19) Låt oss förklara hur vår skattjakt har gett bestående rikedomar.

DOROTHEA: Jag föddes 1915, kort efter första världskrigets utbrott, och var yngst av tre barn. Vi bodde i närheten av staden Howell i Michigan i USA. Min far var inte religiös, men min mor var en gudfruktig kvinna. Hon försökte lära oss att följa de tio budorden, men hon oroade sig över att min bror Willis, min syster Viola och jag inte tillhörde någon kyrka.

När jag var 12 år bestämde mor att jag skulle döpas som medlem av den presbyterianska kyrkan. Jag kommer tydligt ihåg den dag då jag blev döpt. Två spädbarn som bars fram av sina mödrar döptes vid samma tillfälle. Det kändes fruktansvärt förödmjukande att bli döpt tillsammans med spädbarn. Prästen stänkte några droppar vatten på mitt huvud och mumlade något som jag inte förstod. I själva verket visste jag inte mer om dopet än vad de nyfödda barnen gjorde!

En dag 1932 körde en bil upp på infarten till vårt hus, och mor gick och öppnade dörren. Där stod två unga män som erbjöd religiösa böcker. En av dem presenterade sig som Albert Schroeder. Han visade mor en del litteratur utgiven av Jehovas vittnen.  Hon skaffade sig böckerna, och de hjälpte henne att förstå sanningen från Guds ord.

Skattjakten börjar

Så småningom flyttade jag till min syster i Detroit. Där träffade jag en äldre kvinna som besökte min syster och undervisade henne i Bibeln. Våra samtal påminde mig om ett radioprogram som sändes en gång i veckan och som mor och jag hade lyssnat på. Programmet bestod av ett 15 minuter långt bibliskt tal av J. F. Rutherford, som hade ledningen bland Jehovas vittnen på den tiden. År 1937 började vi vara med vid de möten som den första församlingen av Jehovas vittnen i Detroit anordnade. Året därpå blev jag döpt.

I början av 1940-talet fick vi veta att Jehovas vittnen skulle upprätta en missionärsskola – Gilead – i South Lansing i New York. När jag fick höra att några av dem som utexaminerades därifrån kunde få tjäna utomlands, tänkte jag för mig själv: ”Det skulle jag vilja göra!” Så jag satte upp som mål att få gå igenom Gileadskolan. Vilken förmån det skulle vara att få söka efter ”skatter” – det vill säga människor som ville bli Jesu Kristi lärjungar – i utlandet! (Haggaj 2:6, 7)

Mot målet – steg för steg

I april 1942 sade jag upp mig från mitt arbete och började som pionjär, eller heltidsförkunnare, i Findlay i Ohio tillsammans med fem andliga systrar. Det fanns ingen församling där och ingen regelbunden mötesverksamhet, men vi uppmuntrade varandra och läste artiklar från våra publikationer tillsammans. Under min första månad som pionjär lämnade jag 95 böcker till människor som visade intresse! Ungefär ett och ett halvt år senare blev jag förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Chambersburg i Pennsylvania. Där samarbetade jag med fem andra pionjärer, däribland Dora Ward från Iowa. Dora och jag blev pionjärkamrater. Vi hade blivit döpta samma år, och vi längtade båda efter att få gå igenom Gileadskolan och tjäna som missionärer i främmande land.

I början av 1944 kom så den stora dagen! Vi blev båda inbjudna till Gileadskolans fjärde klass, som började i augusti samma år. Men innan jag fortsätter, skall Dora få berätta hur hon kom att bli min trofasta vän i vår skattjakt.

Ivrig att börja i heltidstjänsten

DORA: Min mor bad innerligt till Gud om  hjälp att förstå Bibeln. En söndag lyssnade vi på ett föredrag på radio av J. F. Rutherford. Vid slutet av talet utbrast mor: ”Det här är sanningen!” Kort därefter började vi studera Jehovas vittnens publikationer. År 1935, när jag var 12 år, lyssnade jag till ett doptal som hölls av ett Jehovas vittne, och jag kände en innerlig önskan att överlämna mitt liv åt Jehova. Tre år senare blev jag döpt. Mitt överlämnande och dop hjälpte mig att inte förlora mina andliga mål ur sikte under de år som återstod av min skolgång. Jag väntade otåligt på att få sluta skolan så att jag skulle kunna börja som pionjär.

Den grupp, eller församling, som vi tillhörde hade sina möten i Fort Dodge i Iowa. Mötesförberedelserna krävde en hel del ansträngning. På den tiden innehöll studieartiklarna i Vakttornet inga frågor som församlingen kunde gå igenom tillsammans. Vi blev ombedda att lämna in frågor till den broder som ledde studiet. På måndagskvällarna förberedde mor och jag en fråga till varje paragraf. Frågorna gav vi sedan till studieledaren så att han kunde välja vilka han ville använda.

Då och då fick församlingen besök av resande tillsyningsmän. En av dessa bröder, John Booth, hjälpte mig att börja ta del i tjänsten från dörr till dörr när jag var 12 år. När jag var 17 år frågade jag honom hur man fyller i en pionjäransökan, och han visade mig hur jag skulle göra. Föga anade jag då att våra vägar skulle korsas igen och att han skulle bli en vän för livet!

Som pionjär samarbetade jag ofta med Dorothy Aronson, en heltidsförkunnare som var 15 år äldre än jag. Vi var pionjärkamrater ända tills hon blev inbjuden till Gileadskolans första klass 1943. Därefter fortsatte jag som pionjär på egen hand.

Motstånd kunde inte stoppa oss

På grund av den nationalistiska anda som piskades upp under andra världskriget upplevde vi en svår period under 1940-talet. När vi förkunnade från hus till hus blev vi ofta bombarderade med ruttna ägg och tomater och ibland även med stenar! Att stå i ett gathörn och erbjuda Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!) innebar en ännu större utmaning. På anstiftan av religiösa motståndare kom polisen och hotade att gripa oss om vi fortsatte att predika offentligt.

Vi vägrade naturligtvis att sluta predika, och därför fördes vi till polisstationen för förhör. Sedan vi hade blivit frisläppta återvände  vi till samma gathörn och erbjöd samma tidskrifter. Ansvariga bröder gav oss rådet att använda Jesaja 61:1, 2 när vi försvarade vår ståndpunkt. En gång när en ung polis kom fram till mig citerade jag nervöst det här bibelstället för honom. Till min förvåning vände han på klacken och gick! Det kändes som om änglarna skyddade oss.

En oförglömlig dag

År 1941 hade jag glädjen att få vara med vid ett femdagarskonvent som Jehovas vittnen anordnade i Saint Louis i Missouri. Under detta konvent bad broder Rutherford alla barn och ungdomar mellan 5 och 18 år att sätta sig på sektionen framför podiet. Tusentals barn och ungdomar samlades där. Broder Rutherford vinkade till oss med sin näsduk, och vi vinkade tillbaka. Efter att ha talat i en timme sade han: ”Alla ni barn som ha gått in på att göra Guds vilja och som ha tagit ståndpunkt för hans teokratiska regering genom Kristus Jesus och beslutat att lyda Gud och hans Konung, res er upp.” Alla 15 000 reste sig samtidigt – och en av dem var jag! Broder Rutherford tillade: ”Alla de av er som vilja göra vad ni kunna för att tala om för andra om Guds rike och de välsignelser, som äro förenade därmed, svara Ja.” Det gjorde vi, och sedan följde en rungande applåd.

Broder Rutherford presenterade sedan boken Barnen, * och därefter bildades en lång kö framme vid podiet, där han gav alla oss unga var sitt exemplar av den nya boken. Det var verkligen spännande! Världen över är det fortfarande många av dem som fick en bok vid det här tillfället som nitiskt tjänar Jehova och vittnar om Guds kungarike och hans rättfärdighet. (Psalm 148:12, 13)

Efter att ha arbetat ensam på mitt pionjärdistrikt i tre år blev jag till min stora glädje förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Chambersburg. Där träffade jag Dorothea, och hon och jag blev snart oskiljaktiga. Vi var unga och entusiastiska – och fulla av energi. Vi ville gärna utöka vår andel i förkunnartjänsten, och tillsammans gav vi oss ut på en skattjakt som har varat en hel livstid. (Psalm 110:3)

Några månader efter det att vi hade börjat som pionjärer med särskilt uppdrag träffade vi Albert Mann, som hade utexaminerats från Gileadskolans första klass. Han skulle inom kort ge sig i väg till sitt missionärsdistrikt, och han uppmuntrade oss att ta emot vilket förordnande i utlandet vi än skulle kunna få.

Vi går igenom Gilead tillsammans

DORA OCH DOROTHEA: Föreställ er vår glädje när vi fick börja vår missionärsutbildning! Den första skoldagen blev vi inskrivna av Albert Schroeder, samme broder som tolv år tidigare hade lämnat Studier i Skriften hos Dorotheas mor. John Booth var också där. Han tjänade nu vid Kingdom Farm, där Gileadskolan hölls. Längre fram tjänade båda två som medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets.

På Gilead studerade vi de djupare sanningarna i Bibeln. Det var en enastående utbildning. I vår klass var vi 104 elever, däribland en broder från Mexico, den första eleven som inte var från USA. Han försökte förbättra sin engelska, medan vi försökte lära oss spanska. Det var oerhört spännande den dag då broder Nathan H. Knorr meddelade oss våra förordnanden! De flesta blev förordnade att tjäna i Central- och Sydamerika. Vi blev förordnade att tjäna i Chile.

Skattjakt i Chile

För att komma in i Chile var vi tvungna att skaffa visum, och det tog avsevärd tid. Efter vår examen i januari 1945 tjänade vi därför  som pionjärer i Washington D.C. i ett och ett halvt år. När vi till slut fick våra visum var vi nio missionärer, varav sju från tidigare Gileadklasser, som tillsammans reste till Chile.

Flera kristna bröder mötte oss när vi anlände till huvudstaden, Santiago. En av dem var Albert Mann, den Gileadelev som hade uppmuntrat oss några år tidigare. Han och Joseph Ferrari från Gileadskolans andra klass hade kommit till Chile ett år före oss. När vi kom fanns det inte ens 100 förkunnare i landet. Vi var ivriga att söka och finna fler skatter – uppriktiga människor – på vårt nya distrikt.

Vi blev förordnade att tjäna i Santiago, och vi fick flytta in i ett missionärshem. Att bo tillsammans med en stor missionärsfamilj var en ny erfarenhet för oss. Förutom att vi som missionärer använde ett visst antal timmar i förkunnartjänsten, hade vi också i uppgift att laga mat till familjen en gång i veckan. Vi gjorde ett och annat pinsamt misstag. En gång skulle vi baka scones till frukost åt vår hungriga familj, men när vi tog ut våra scones ur ugnen kände vi att de inte luktade särskilt gott. Vi hade tagit bikarbonat i stället för bakpulver! Någon hade hällt bikarbonat i en tom bakpulverburk.

När vi lärde oss spanska gjorde vi ännu pinsammare misstag. En stor familj som vi studerade Bibeln med slutade nästan studera, eftersom de inte kunde förstå vad vi sade. Men genom att de slog upp bibelställena i sina egna biblar kunde de ändå lära sig sanningen, och fem av dem blev vittnen. På den tiden fanns det ingen språkkurs för nya missionärer. Vi började förkunna direkt och försökte lära oss språket av dem som vi fick samtala med.

Vi ledde många bibelstudier, och några av dem som vi studerade med omfattade omedelbart det de fick lära sig. För andra kunde det ta längre tid. Teresa Tello var en ung kvinna som lyssnade till sanningens budskap, och hon bad oss komma tillbaka och berätta mer. Vi gick tillbaka tolv gånger utan att träffa henne. Tre år gick. Sedan var vi med vid en sammankomst som hölls på en teater i Santiago. På söndagen när sammankomsten var slut och vi var på väg därifrån, hörde vi någon ropa: ”Señorita Dora, Señorita Dora!” Vi vände oss om, och där stod Teresa. Hon hade hälsat på sin syster, som bodde på andra sidan gatan, och gått in på teatern för att se vad som pågick. Så glada vi blev över att träffa henne igen! Vi kom överens om att studera Bibeln tillsammans, och kort därefter blev hon döpt. Längre fram blev hon pionjär med särskilt uppdrag, och i dag, omkring 45 år senare, är hon fortfarande verksam i särskild heltidstjänst. (Predikaren 11:1)

 Skatter i ”sanden”

År 1959 blev vi förordnade att tjäna i Punta Arenas – som betyder ”sandudden” – vid den sydligaste spetsen av Chiles över 400 mil långa kust. Punta Arenas är ett mycket speciellt område. Under sommarmånaderna är dagarna långa, och det är ljust nästan ända fram till midnatt. Vi kunde använda mycket tid i tjänsten, men det var inte alltid så lätt. Somrarna för nämligen med sig våldsamma antarktiska vindar. Vintermånaderna är kalla, och dagarna är korta.

Trots de här väderförhållandena har Punta Arenas sin charm. På sommaren tornar hela tiden nya regnmoln upp sig i väst. Då och då kan man råka ut för en störtskur, men sedan kommer vinden, och då blir man snabbt torr igen. Efteråt kan man få se en vacker regnbåge när solen bryter fram mellan molnen. Regnbågarna kan ibland visa sig flera timmar i sträck och bli starkare och svagare allteftersom solens strålar lyser genom regnmolnen. (Job 37:14)

På den tiden fanns det inte många förkunnare i Punta Arenas. Vi systrar fick därför leda mötena i den lilla församlingen. Jehova välsignade våra ansträngningar. Trettiosju år efter det att vi flyttat därifrån åkte vi dit och hälsade på. Vad fann vi? Jo, sex blomstrande församlingar och tre fina Rikets salar. Vi är verkligen glada över att Jehova lät oss upptäcka andliga skatter på denna sydliga sandudde! (Sakarja 4:10)

Fler skatter på en ”vidsträckt strand”

Efter tre och ett halvt år i Punta Arenas blev vi förordnade att tjäna i hamnstaden Valparaiso. Staden utgörs av 41 kullar som ligger runt en bukt med utsikt över Stilla havet. Vi inriktade oss på att förkunna på en av kullarna, Playa Ancha, som betyder ”vidsträckt strand”. Under våra 16 år där såg vi flera unga bröder växa till andligen, och i dag tjänar de som resande tillsyningsmän och som församlingsäldste runt om i Chile.

Vårt nästa missionärsförordnande blev Viña del Mar. Där tjänade vi i tre och ett halvt år, tills en jordbävning skadade vårt missionärshem. Vi återvände då till Santiago, där vi hade börjat vår missionärstjänst 40 år tidigare. Mycket hade förändrats. Ett nytt avdelningskontor hade byggts, och det förra avdelningskontoret hade gjorts om till ett missionärshem för de missionärer som fanns kvar i landet. Längre fram, när missionärshemmet började användas till Skolan för förordnade tjänare, fick vi än en gång se bevis på Jehovas kärleksfulla omtanke. Fem av oss missionärer som hade kommit upp i åren blev inbjudna att flytta till Betel. Under den tid som vi har tjänat i Chile har vi haft 15 olika förordnanden. Vi har sett antalet förkunnare öka från knappt 100 till omkring 70 000! Vilken glädje vår skattjakt i Chile har gett oss under dessa 57 år!

Det känns som en stor förmån att Jehova har låtit oss hitta så många människor – verkliga skatter – som i sin tur har blivit använda av honom i hans organisation. Vi har nu tjänat Jehova tillsammans i över 60 år, och vi kan helhjärtat instämma i det som kung David skrev: ”Stor är din godhet, som du har förvarat som en skatt åt dem som fruktar dig.” (Psalm 31:19)

[Fotnot]

[Bilder på sidan 9]

Dorothea 2002 och i förkunnartjänsten 1943

[Bild på sidan 10]

Gatuvittnande i Fort Dodge i Iowa, 1942

[Bild på sidan 10]

Dora 2002

[Bild på sidan 12]

Dorothea och Dora utanför sitt första missionärshem i Chile, 1946