Viktiga detaljer från Apostlagärningarna
Jehovas ord är levande
Viktiga detaljer från Apostlagärningarna
APOSTLAGÄRNINGARNA är en omfattande redogörelse för hur den kristna församlingen grundades och tillväxte. Boken är skriven av läkaren Lukas och berättar livfullt om de kristnas verksamhet under en period på 28 år, från år 33 v.t. till år 61 v.t.
Den första delen av Apostlagärningarna handlar främst om aposteln Petrus verksamhet och den senare delen om aposteln Paulus verksamhet. Lukas använder sådana pronomen som ”vi” och ”oss” och visar därigenom att han själv var närvarande vid några av händelserna. När vi läser Apostlagärningarna får vi större uppskattning av kraften i Guds skrivna ord och hans heliga ande. (Hebr. 4:12) Vi blir också motiverade att vara självuppoffrande, och vi bygger upp vår tro på hoppet om Guds kungarike.
PETRUS ANVÄNDER ”HIMLARNAS KUNGARIKES NYCKLAR”
Sedan apostlarna fått helig ande förkunnar de frimodigt. Petrus använder den första av ”himlarnas kungarikes nycklar” för att öppna dörren till kunskap för judar och proselyter som ”omfattade hans ord” och ge dem möjligheten att komma in i Guds kungarike. (Matt. 16:19; Apg. 2:5, 41) En våg av förföljelse skingrar lärjungarna, men det leder till att predikoarbetet utvidgas.
Så snart apostlarna i Jerusalem får höra att folk i Samarien har tagit emot Guds ord sänder de dit Petrus och Johannes. Petrus använder den andra nyckeln och ger samarierna möjligheten att komma in i Guds kungarike. (Apg. 8:14–17) En fantastisk förändring sker hos Saul från Tarsos, kanske inom ett år efter Jesu uppståndelse. År 36 använder Petrus den tredje nyckeln, och den heliga andens fria gåva utgjuts över oomskurna människor av nationerna. (Apg. 10:45)
Svar på bibliska frågor:
2:44–47; 4:34, 35 – Varför sålde de troende sina ägodelar och fördelade inkomsterna? Många som blev troende hade kommit från avlägsna platser och hade inte tillräckliga resurser för att kunna stanna i Jerusalem. Men de ville gärna bli kvar en tid för att lära sig mer om sin nya tro och förkunna om den för andra. För att hjälpa till sålde en del kristna sina egendomar, och pengarna delades ut till de behövande.
4:13 – Saknade Petrus och Johannes utbildning? Nej, det gjorde de inte. De kallades ”olärda och helt vanliga människor” därför att de inte hade fått religiös utbildning vid de rabbinska skolorna.
5:34–39 – Hur kunde Lukas veta vad Gamaliel hade sagt till Sanhedrin bakom stängda dörrar? Det finns minst tre möjligheter: 1) Paulus, som hade varit elev till Gamaliel, berättade det för Lukas, 2) Lukas frågade en välvilligt inställd medlem av Sanhedrin, till exempel Nikodemos, och 3) Lukas fick dessa upplysningar genom inspiration från Gud.
7:59 – Bad Stefanus till Jesus? Nej, det gjorde han inte. Det är endast Jehova Gud man skall tillbe och vända sig till i bön. (Luk. 4:8; 6:12) Under normala förhållanden skulle Stefanus ha vädjat till Jehova i Jesu namn. (Joh. 15:16) Men vid det här tillfället såg Stefanus i en syn ”Människosonen stå på Guds högra sida”. (Apg. 7:56) Fullt medveten om att Jesus hade fått myndighet att uppväcka de döda talade Stefanus direkt till Jesus, men inte i en bön, och bad honom bevara hans ande. (Joh. 5:27–29)
Lärdomar för oss:
1:8. Det världsomfattande arbetet med att vittna som Jehovas tillbedjare är upptagna med kan inte utföras utan den heliga andens hjälp.
4:36–5:11. Apostlarna hade gett Josef från Cypern tillnamnet Barnabas, som betyder ”tröstens son”. De kanske gav honom det här namnet för att han var varmhjärtad, snäll och hjälpsam mot andra. Vi bör vara som han och inte som Ananias och Safira, som var falska, skenheliga och oärliga.
9:23–25. Det är inte fegt att försöka undkomma fiender för att kunna fortsätta predika.
9:28–30. Om det är fysiskt, moraliskt eller andligt riskfyllt att vittna i vissa områden eller för vissa personer, måste vi vara försiktiga och välja var och när vi förkunnar.
9:31. När vi har någorlunda fredliga förhållanden bör vi sträva efter att bygga upp vår tro genom att studera och meditera. Genom att vi tillämpar det vi lär oss får vi hjälp att vandra i fruktan för Jehova och vara ivriga i tjänsten.
PAULUS NITISKA TJÄNST
År 44 kommer Agabos till Antiokia, där Barnabas och Saul har undervisat ”ett helt år”. Agabos förutsäger ”en stor hungersnöd”, och den inträffar två år senare. (Apg. 11:26–28) ”Sedan Barnabas och Saul ... fullgjort sitt uppdrag att lämna understödet i Jerusalem” fortsätter de till Antiokia. (Apg. 12:25) År 47, ungefär 12 år efter Sauls omvändelse, blir Barnabas och Saul utsända av den heliga anden på en missionsresa. (Apg. 13:1–4) År 48 återvänder de till Antiokia, ”där de hade blivit anförtrodda åt Guds oförtjänta omtanke”. (Apg. 14:26)
Omkring 9 månader senare utväljer Paulus (Saul) Silas som sin följeslagare och beger sig ut på sin andra missionsresa. (Apg. 15:40) Timoteus och Lukas slår senare följe med Paulus. Lukas stannar i Filippi, medan Paulus fortsätter till Athen och sedan till Korinth, där han träffar Aquila och Priscilla. Där stannar han i ett år och sex månader. (Apg. 18:11) Paulus lämnar kvar Timoteus och Silas i Korinth och tar med sig Aquila och Priscilla och seglar mot Syrien tidigt år 52. (Apg. 18:18) Aquila och Priscilla följer med honom ända till Efesos, och där stannar de.
Paulus stannar ett tag i Antiokia i Syrien, och senare samma år ger han sig i väg på sin tredje missionsresa. (Apg. 18:23) I Efesos fortsätter ”Jehovas ord att ha stor framgång och verka med stor kraft”. (Apg. 19:20) Paulus stannar där i omkring tre år. (Apg. 20:31) Vid pingsten år 56 befinner sig Paulus i Jerusalem. Han blir gripen och förkunnar oförskräckt för myndighetspersoner. I Rom sätts han i husarrest i två år (ca 59–61), och han ser till att han får möjlighet att predika om Guds kungarike och undervisa om ”det som gällde Herren Jesus Kristus”. (Apg. 28:30, 31)
Svar på bibliska frågor:
14:8–13 – Varför kallade folket i Lystra ”Barnabas för Zeus, men Paulus för Hermes”? Zeus var härskaren över gudarna i den grekiska mytologin, och hans son Hermes var känd för sin vältalighet. Eftersom Paulus var den som förde ordet, kallade folket i Lystra honom Hermes, och Barnabas kallade de Zeus.
16:6, 7 – Varför förbjöd den heliga anden Paulus och hans följeslagare att predika i provinsen Asia och i Bithynien? Därför att arbetarna var få. Den heliga anden vägledde dem till platser där det fanns bättre förutsättningar för tillväxt.
18:12–17 – Varför ingrep inte prokonsuln Gallio när åskådare började slå Sosthenes? Mannen föreföll vara ledaren för pöbelangreppet mot Paulus, och därför kan Gallio ha tyckt att han fick vad han förtjänade. Hur det än förhåller sig med det fick den här händelsen uppenbarligen ett gott resultat genom att det ledde till att Sosthenes blev kristen. Paulus omtalar senare Sosthenes som ”vår broder”. (1 Kor. 1:1)
18:18 – Vad för slags löfte hade Paulus avlagt? En del bibelkännare menar att Paulus hade avlagt ett nasirlöfte. (4 Mos. 6:1–21) Men i Bibeln sägs det inte vad det var för ett löfte. Och det anges inte heller om Paulus avlagt löftet före eller efter det att han blivit omvänd eller om han nu började infria det eller redan hade fullgjort det. Hur det än förhöll sig var det inte någon synd att avge det här löftet.
Lärdomar för oss:
12:5–11. Vi både kan och bör be för våra bröder.
12:21–23; 14:14–18. Herodes tog villigt emot den ära som endast skall ges åt Gud. Han handlade på ett helt annat sätt än Paulus och Barnabas, som omedelbart och bestämt avvisade otillbörlig lovprisning och ära. Vilken uppgift vi än kan ha i Jehovas tjänst bör vi inte önska bli ärade för det.
14:5–7. Försiktighet kan hjälpa oss att fortsätta vara aktiva i tjänsten. (Matt. 10:23)
14:22. De kristna räknar med motgångar. De försöker inte undvika dem genom att kompromissa i fråga om sin tro. (2 Tim. 3:12)
16:1, 2. Kristna ungdomar bör arbeta hårt i tjänsten för Gud i församlingen och be om hans hjälp att bygga upp ett gott namn.
16:3. Vi bör göra allt vi kan inom ramen för Bibelns principer för att göra de goda nyheterna välbehagliga för andra. (1 Kor. 9:19–23)
20:20, 21. Tjänsten från hus till hus är en viktig del av vårt predikoarbete.
20:24; 21:13. Det är mycket viktigare att vi bevarar vår ostrafflighet inför Gud än att vi bevarar vårt liv.
21:21–26. Vi bör vara villiga att ta emot goda råd.
25:8–12. De kristna i vår tid kan och bör använda de juridiska möjligheter som finns för att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7)
26:24, 25. Vi bör använda ”ord av sanning och ett sunt sinne”, även om ”en själisk människa” tycker att det är dårskap. (1 Kor. 2:14)
[Bild på sidan 30]
När använde Petrus ”himlarnas kungarikes nycklar”?
[Bild på sidan 31]
Det världsomfattande predikoarbetet skulle inte kunna utföras utan den heliga andens hjälp