”Jehovas ängel lägrar sig runt omkring dem som fruktar honom”

Berättat av Christabel Connell

Vi var så upptagna med att svara på Christophers bibliska frågor att vi inte märkte hur sent det var. Och vi tänkte inte på att Christopher spanade ut genom fönstret med jämna mellanrum. Till slut vände han sig mot oss och sade: ”Nu är det ingen fara för er att gå.” Han följde oss till cyklarna och sade adjö. Vad hade han sett som var så farligt?

JAG föddes i Sheffield i England 1927. Vårt hem blev sönderbombat under andra världskriget, så jag fick bo hos min mormor tills jag hade slutat skolan. Jag gick i en klosterskola och frågade ofta nunnorna varför det fanns så mycket ondska i världen. De kunde inte svara på det, och det kunde inte heller andra religiösa som jag frågade.

När andra världskriget var slut utbildade jag mig till sjuksköterska. Jag flyttade till London och arbetade på ett sjukhus i Paddington. Här i storstaden såg jag ännu mer våld. Precis när min äldre bror hade åkt till Korea för att tjänstgöra i kriget fick jag se ett våldsamt slagsmål utanför sjukhuset. En man misshandlades svårt, och det var ingen som hjälpte honom. Det slutade med att han förlorade synen. Vid den här tiden brukade mamma och jag gå på spiritistiska möten, men jag hade fortfarande inte fått svar på varför det fanns så mycket ondska.

Uppmuntrad att studera Bibeln

En dag kom min äldste bror, John, och hälsade på. Han hade blivit ett Jehovas vittne och frågade om jag visste varför det händer så mycket hemskt i världen. Han läste Uppenbarelseboken 12:7–12, och då förstod jag att det är Satan och demonerna som bär ansvaret för ondskan. Strax efter detta följde jag Johns råd och tackade ja till ett bibelstudium. Men på den tiden var jag så rädd för vad andra skulle tycka att jag inte vågade bli döpt. (Ords. 29:25)

Min syster, Dorothy, hade också blivit ett vittne. När hon och hennes fästman, Bill Roberts, kom tillbaka från den internationella sammankomsten i New York (1953), berättade jag att jag hade studerat Bibeln. Bill frågade om jag hade slagit upp alla bibelställen och om jag hade strukit under svaren i boken. Det hade jag inte gjort, och Bill sade: ”Men då har du ju inte studerat! Ta kontakt  med systern så att ni kan börja igen!” Vid den här tiden fick jag problem med demonerna. Jag minns att jag bad Jehova att skydda mig och hjälpa mig att bli fri från dem.

Pionjär i Skottland och på Irland

Jag döptes den 16 januari 1954, arbetade som sjuksköterska tills mitt kontrakt löpte ut i maj och började sedan som pionjär i juni. Åtta månader senare skickades jag som pionjär med särskilt uppdrag till Grangemouth i Skottland. Det var ett isolerat distrikt, och jag kände att Jehovas änglar ”lägrade sig” runt mig när jag arbetade där. (Ps. 34:7)

År 1956 blev jag tillfrågad om jag kunde flytta till Irland. Två andra systrar och jag skickades till staden Galway. Första dagen besökte jag ett hus där det bodde en katolsk präst. Efter några minuter kom polisen och hämtade mig och min kamrat till stationen. Han tog namn och adress och gick raka vägen till telefonen. Vi hörde att han sade: ”Ja, Fader, jag vet precis var de bor.” Det var prästen som hade skickat honom! Vår hyresvärd tvingades vräka oss, så avdelningskontoret rekommenderade att vi skulle lämna området. Trots att vi kom tio minuter för sent till stationen, stod tåget kvar och väntade på oss. En man stod och såg till att vi gick ombord. Vi hade bara hunnit vara tre veckor i Galway!

Nu fick vi ett nytt förordnande i Limerick, en annan stad där katolska kyrkan hade ett enormt inflytande. Folk följde efter oss och skrek glåpord, och många vågade inte öppna dörren när vi kom. Ett år tidigare hade en broder blivit misshandlad i staden Cloonlara som låg i närheten. Vi blev därför väldigt glada när vi träffade Christopher, som nämndes i inledningen. Han bad oss komma tillbaka för att resonera om hans bibliska frågor. Under vårt besök kom en präst plötsligt in och krävde att Christopher skulle skicka i väg oss. Men Christopher stod på sig och sade: ”De här damerna knackade på och blev inbjudna. Du har varken knackat eller blivit inbjuden.” Prästen blev rasande och gick.

Vi hade ingen aning om att prästen hade samlat en stor grupp män som stod och väntade på oss utanför huset. Men Christopher såg det och förstod att de var farliga, och han fick oss att stanna tills de hade gått. Senare fick vi veta att han och hans familj strax efter det hade tvingats lämna området och hade flyttat till England.

Inbjuden till Gilead

Medan jag planerade för att åka till den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York 1958 blev jag inbjuden att gå igenom den 33:e Gileadklassen. Därför åkte jag inte hem efter sammankomsten, utan var pionjär i Collingwood i Ontario i Kanada tills skolan började 1959. Under sammankomsten hade jag träffat Eric Connell, som hade fått sanningen 1957 och börjat som pionjär 1958. Han skrev brev till mig varje dag under min tid i Kanada och under Gileadutbildningen. Jag undrade hur det skulle bli för oss när jag hade tagit examen.

Gileadskolan var en höjdpunkt i mitt liv. Dorothy och hennes man gick i samma klass, och de sändes till Portugal. Men till min stora förvåning skickades jag till Irland. Jag var så besviken över att jag inte skulle till samma land som min syster! Jag frågade en av lärarna om jag hade gjort något fel. Han svarade: ”Nej, det har du inte. Du och din kamrat, Eileen Mahoney, har ju erbjudit er att åka vart som helst i världen.” Det gick inte att förneka att Irland ingick i det.

Tillbaka till Irland

Jag kom tillbaka till Irland i augusti 1959 och blev förordnad att tjäna i församlingen i Dun Laoghaire. Under tiden hade Eric återvänt till England och var glad att jag fanns  på så nära håll. Han ville också bli missionär. Eftersom det skickades missionärer till Irland vid den tiden bestämde han sig för att vara pionjär där. Han flyttade till Dun Laoghaire, och vi gifte oss 1961.

Ett halvår senare var Eric med om en allvarlig motorcykelolycka. Han fick en skallfraktur, och läkarna var inte säkra på att han skulle klara sig. Efter tre veckor på sjukhuset kom han hem, och jag skötte om honom i fem månader tills han återhämtat sig. Jag fortsatte min tjänst så gott jag kunde.

År 1965 blev vi ombedda att flytta till en församling med åtta förkunnare i Sligo, en hamnstad i nordväst. Efter tre år flyttade vi till en annan liten församling ännu längre norrut, i Londonderry. En dag när vi kom hem från tjänsten var vår gata avspärrad med ett taggtrådsstängsel. Oroligheterna i Nordirland hade börjat. Ungdomsgäng satte eld på bilar. Staden var redan uppdelad i protestantiska och katolska områden, och det var farligt att ta sig från ett område till ett annat.

Livet och tjänsten under oroligheterna

När vi gick i tjänsten rörde vi oss över hela staden. Återigen kändes det som om änglarna lägrade sig runt omkring oss. Ibland blev det kravaller i områden där vi befann oss, men vi gav oss snabbt av och kom tillbaka när det hade lugnat sig. En gång var det kravaller i närheten av vår bostad, och brinnande material från en färgaffär i närheten landade på vårt fönsterbleck. Vi höll oss vakna den natten ifall huset skulle börja brinna. Sedan vi hade flyttat till Belfast 1970 fick vi veta att vårt hus hade brunnit ner när en bensinbomb satte eld på affären.

En gång när en syster och jag var ute i tjänsten såg vi ett konstigt rör som låg på ett fönsterbleck. Vi gick vidare. Några minuter senare exploderade det. Folk som kom ut trodde att det var vi som hade lagt dit bomben. Men precis då kom en syster som bodde i området och bjöd in oss, och grannarna tog det som ett bevis på att vi var oskyldiga.

År 1971 reste vi tillbaka till Londonderry för att hälsa på en syster. När vi beskrev vår färdväg och en barrikad vi hade passerat, frågade hon om det inte stod någon vid barrikaden. Vi svarade att de som stod där inte hade brytt sig om oss. Systern blev mycket förvånad, eftersom en läkare och en polis hade fått sina bilar uppbrända där under de senaste dagarna.

År 1972 flyttade vi till Cork. Senare kom vi till Naas och sedan till Arklow. År 1987 blev vi slutligen förordnade att tjäna i Castlebar, där vi fortfarande bor. Här fick vi vara med om att bygga en Rikets sal, och det kändes som en stor förmån. Eric blev allvarligt sjuk 1999. Men med Jehovas hjälp och församlingens kärleksfulla stöd kunde jag klara av även detta och sköta om honom tills han blev frisk igen.

Eric och jag har gått igenom pionjärskolan två gånger, och han är fortfarande äldste. Jag har svår artrit och har opererat båda höfterna och knäna. Även om jag har mött hårt religiöst motstånd och upplevt svåra politiska oroligheter, har något av det svåraste varit att sluta köra bil. Det har gjort mig mer beroende av andra. Men församlingen har varit till stor hjälp och verkligen stöttat mig. Nu tar jag mig fram med hjälp av en käpp eller på en batteridriven trehjuling om det gäller längre sträckor.

Eric och jag har varit pionjärer med särskilt uppdrag i mer än 100 år sammanlagt, och 98 av de åren har vi varit här på Irland. Vi har inga planer på att dra oss tillbaka. Vi förväntar oss inga underverk, men vi tror fullt och fast på att Jehovas mäktiga änglar ”lägrar sig” runt omkring dem som fruktar honom och tjänar honom troget.