Jag tjänade i en tid av fantastisk tillväxt

Berättat av Harley Harris

Det var den 2 september 1950 i Kennett i Missouri i USA. Vi var på en kretssammankomst och var omringade av en uppretad folkhop. Borgmästaren kallade in nationalgardet för att skydda oss mot folkhopen. Soldater med gevär och dragna bajonetter stod utefter gatan. Medan förolämpningarna haglade över oss gick vi till våra bilar och körde till Cape Girardeau i Missouri där de återstående sessionerna av sammankomsten hölls. Jag var då 14 år och blev döpt vid den här sammankomsten. Men jag ska berätta hur jag kom att tjäna Jehova under den här oroliga tiden.

I BÖRJAN av 1930-talet fick mina farföräldrar och deras åtta barn höra några inspelningar av broder Rutherfords tal, och de blev övertygade om att de hade funnit sanningen. Mina föräldrar, Bay och Mildred Harris, blev döpta 1935 vid konventet i Washington D.C. De blev verkligen glada över att de tillhörde den ”stora skaran”, som identifierades vid det här konventet! (Upp. 7: 9, 14)

Följande år föddes jag. Och ett år senare flyttade mina föräldrar till ett isolerat distrikt i Mississippi. Medan vi bodde där fick vi inte ens besök av en resande tillsyningsman. Min familj brevväxlade med Betel och var med vid sammankomster, och det här var under en tid den enda kontakt vi hade med bröderna.

Vi härdar ut under förföljelse

Under andra världskriget blev Jehovas vittnen svårt förföljda på grund av sin neutralitet. Vi hade flyttat till Mountain Home i Arkansas. En dag var min far och jag ute i gatutjänst. En man ryckte plötsligt tidskrifterna ur händerna på far och satte eld på dem. Han sade att vi var fega stackare som inte tog del i krig. Jag var bara fem år och började gråta. Far såg lugnt på mannen utan att säga ett ord tills han gick sin väg.

Det fanns också snälla människor som var vänliga mot oss. Vid ett tillfälle då en folkhop omringade vår bil kom allmänne åklagaren förbi. ”Vad pågår här?” frågade han. En man svarade: ”De här människorna är Jehovas vittnen, och de vill inte kämpa för sitt land!” Då hoppade åklagaren upp på fotsteget på vår bil och skrek: ”Jag kämpade i första världskriget, och jag ska kämpa i det här kriget  också. Låt de här människorna vara. De gör ingen något ont!” Skaran skingrades lugnt. Vad vi uppskattade de människor som var snälla och visade oss mänsklig omtanke! (Apg. 27:3)

Konvent styrker oss

Konventet i Saint Louis i Missouri 1941 var precis vad vi behövde. Enligt en beräkning var över 115 000 närvarande. Så många som 3 903 blev döpta! Jag ska aldrig glömma broder Rutherfords tal ”Konungens barn”. Han talade direkt till oss unga, och vi fick alla var sitt exemplar av den vackra blå boken Barnen. Det här konventet gav mig styrka att klara av det som skulle hända följande år, det år då jag började skolan. Mina kusiner och jag blev avstängda från skolan för att vi inte hälsade flaggan. Vi gick tillbaka till skolan varje dag för att se om skolledningen kanske hade ändrat sig. Många morgnar gick vi genom skogen till skolan – bara för att bli hemskickade igen. Men jag kände att det här var vårt sätt att visa vår lojalitet mot Guds kungarike.

Men det dröjde inte länge förrän USA:s högsta domstol fastslog att det inte var obligatoriskt att hälsa flaggan. Till slut kunde vi gå i skolan igen. Läraren var mycket vänlig och hjälpte oss att komma ifatt de andra eleverna. Också våra skolkamrater visade oss respekt.

Jag kommer också ihåg konventet i Cleveland i Ohio 1942, där broder Nathan H. Knorr höll talet ”Blir freden varaktig?” Den här genomgången av kapitel 17 i Uppenbarelseboken visade att det skulle komma en period av relativ fred efter andra världskriget. Därför väntade man ytterligare tillväxt. För att förbereda en sådan utveckling grundades Gileadskolan 1943. Jag anade inte då hur detta skulle påverka mitt liv i framtiden. Det kom verkligen en tid av fred efter kriget, och förföljelsen avtog. Men när Koreakriget började 1950 flammade motståndet mot vårt predikande upp igen, så som jag beskrev i inledningen.

Jag har större del i tillväxten

Jag gick ut high school 1954, och en månad senare blev jag pionjär. Sedan jag hade tjänat i Kennett i Missouri, där en folkhop hade omringat oss 1950, blev jag inbjuden att arbeta vid Betel i mars 1955. Den församling som jag tillhörde hade Times Square mitt i New York på sitt distrikt. Livet här var verkligen annorlunda än livet på landet! Jag kunde få upptagna New York-bors uppmärksamhet genom att ha tidskriften uppslagen vid en intressant artikel och säga: ”Har du någon gång undrat över den här frågan?” Många skaffade sig tidskrifterna.

Något som jag uppskattade mycket under min tid vid Betel var morgontillbedjan, som leddes av broder Knorr. Han kunde verkligen göra bibelställen levande och tillämpa dem på ett praktiskt sätt. Han talade till oss unga ogifta bröder som en far skulle tala till sin son och gav oss ofta goda råd om hur vi skulle uppföra oss mot personer av det motsatta könet.

År 1960 hade jag beslutat att gifta mig. Jag lämnade in ansökan om att sluta på Betel 30 dagar i förväg, men jag fick inte något svar. Men efter 30 dagar tog jag, blyg som jag var, mod till mig och ringde upp och frågade om man hade fått min ansökan. Broder Robert Wallen, som svarade när jag ringde, kom till min arbetsplats. Han frågade vad jag skulle tycka om att bli pionjär med särskilt uppdrag eller att börja i kretstjänsten. ”Men Bob”, svarade jag, ”jag är bara 24 år, och jag har ingen erfarenhet.”

Jag börjar i kretstjänsten

Den kvällen låg ett stort kuvert och väntade på mig när jag kom till mitt rum. Det innehöll en ansökan om att bli pionjär med särskilt  uppdrag och en annan ansökan om att bli kretstillsyningsman. Jag blev alldeles stum! Jag fick den stora förmånen att betjäna mina bröder i sydvästra Missouri och östra Kansas som kretstillsyningsman. Men innan jag lämnade Betel var jag med vid ett möte för resande tillsyningsmän. I sina avslutande ord sade broder Knorr: ”Att ni är krets- och områdestillsyningsmän innebär inte att ni vet mer än bröderna i församlingarna. Några har mycket större erfarenhet än ni. Men deras omständigheter tillåter dem inte att vara i kretstjänsten. Ni kan lära er mycket av dem.”

Det visade sig verkligen vara sant! Broder Molohan och hans hustru och hans bror Charley från Parsons i Kansas var enastående föredömen. De hade lärt känna sanningen redan i början av 1900-talet. Det var en upplevelse att höra dem berätta om vad de hade upplevt innan jag ens var född. En annan broder var John Wristen, en vänlig äldre broder från Joplin i Missouri, som hade varit pionjär i många år. Dessa kära bröder hade djup respekt för teokratisk ordning. De fick mig att känna mig uppskattad som deras kretstillsyningsman – trots min ungdom.

År 1962 gifte jag mig med Cloris Knoche, en livlig, rödhårig pionjär. Jag fortsatte i kretstjänsten tillsammans med Cloris. När vi bodde hos vännerna lärde vi känna dem. Vi kunde uppmuntra ungdomar att börja i heltidstjänsten. Två tonåringar i kretsen, Jay Kosinski och JoAnn Kresyman, bara väntade på sådan uppmuntran. Genom att vi arbetade tillsammans med dem i tjänsten och delade den glädje ett självuppoffrande liv för med sig blev de sporrade att sätta upp andliga mål. JoAnn blev pionjär med särskilt uppdrag, och Jay tjänade vid Betel. Senare gifte de sig med varandra, och de har nu varit i kretstjänsten i omkring 30 år.

Missionärstjänst

År 1966 frågade broder Knorr om vi var intresserade av att tjäna utomlands. ”Vi trivs bra där vi är”, svarade vi, ”men om det behövs hjälp någon annanstans ställer vi oss till förfogande.” En vecka senare blev vi inbjudna att gå igenom Gileadskolan. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på Betel där skolan hölls och få vara tillsammans med många av dem som jag hade kommit att älska och respektera. Vi blev också goda vänner med kurskamrater som fortfarande tjänar troget.

Cloris och jag skickades till Ecuador i Sydamerika tillsammans med Dennis och Edwina Crist, Ana Rodríguez och Delia Sánchez. Paret Crist for till huvudstaden, Quito. Vi och Ana och Delia skickades till Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Distriktet omfattade två provinser. Den första församlingen i Cuenca började i vårt vardagsrum. Det var vi fyra och två andra personer. Vi undrade hur  vi någonsin skulle kunna få predikoarbetet utfört.

Det fanns många kyrkor i Cuenca, och på så kallade heliga dagar fylldes staden av religiösa processioner. Men människorna i Cuenca hade många frågor. Första gången jag träffade Mario Polo, en tävlingscyklist i Cuenca, överraskade han mig med frågan: ”Vem är skökan i Uppenbarelseboken?”

En annan gång kom Mario hem till oss en kväll och var mycket bekymrad. En pastor i en evangelisk kyrka hade gett honom en del litteratur som innehöll allvarliga anklagelser mot Jehovas vittnen. Jag resonerade med Mario och sade att de anklagade borde få tillfälle att försvara sig. Nästa dag bjöd Mario hem pastorn och mig för att jag skulle få bemöta anklagelserna. Jag föreslog då att vi skulle koncentrera oss på treenighetsläran. När pastorn läste Johannes 1:1 förklarade Mario själv skillnaden mellan uttrycken ”Gud” och ”en gud” i grekiskan. Och så fortsatte det med varje bibelvers som lästes. Förståeligt nog gick pastorn utan att ha kunnat bevisa att treenighetsläran är sann. Detta övertygade Mario och hans hustru om att vi hade sanningen, och de blev duktiga på att försvara Bibelns läror. Det var en stor glädje att få se antalet församlingar i staden Cuenca öka till 33 och till sammanlagt 63 på det stora område som var vårt första distrikt – verkligen en fantastisk tillväxt!

Vi tjänar vid avdelningskontoret

År 1970 ombads jag och Al Schullo att ta hand om arbetet vid avdelningskontoret i Guayaquil. Joe Sekerak arbetade deltid med att packa litteratur till de 46 församlingarna i landet. Under någon tid tjänade Cloris som missionär på fältet medan jag arbetade på Betel. Hon har kunnat hjälpa 55 personer fram till dop. Ofta har mellan tre och fem personer som hon studerat med blivit döpta när det varit sammankomst.

Cloris studerade till exempel med Lucresia, vars man var emot sanningen. Men Lucresia blev till slut döpt och började som reguljär pionjär. Hon undervisade sina barn om Jehova. Hennes båda söner är nu äldste, och en är pionjär med särskilt uppdrag, och hennes dotter är reguljär pionjär. Hennes dotterdotter är gift med en fin broder, och även de är pionjärer med särskilt uppdrag. Den här familjen har hjälpt många att lära känna sanningen.

År 1980 fanns det omkring 5 000 förkunnare i Ecuador. Vårt lilla kontor blev för litet. En broder erbjöd oss en tomt på 30 hektar utanför Guayaquil. År 1984 började vi bygga ett nytt avdelningskontor och en sammankomsthall på den här tomten, och de överlämnades 1987.

Många bidrar till tillväxten

Det har under årens lopp varit uppmuntrande att se många församlingsförkunnare och pionjärer från andra länder komma till Ecuador för att hjälpa till där det har varit stort behov av förkunnare. Jag minns särskilt Andy Kidd, en pensionerad lärare från Kanada. Han flyttade till Ecuador 1985 när han var 70 år och tjänade troget till sin död 2008 vid 93 års ålder. När jag första gången träffade honom var han den ende tillsyningsmannen i en liten församling. Trots att han fortfarande kämpade med spanskan höll han det offentliga föredraget och ledde Vakttornsstudiet. Han ledde också teokratiska skolan och hade hand om de flesta punkterna på tjänstemötet! I den trakten finns det nu två blomstrande församlingar med närmare 200 förkunnare och många äldste.

En annan broder, Ernesto Diaz, som flyttade från USA med sin familj, sade efter åtta månader i Ecuador: ”Våra tre barn har lärt sig språket och har blivit duktiga förkunnare. Som pappa har jag nått ett mål som verkade omöjligt att uppnå i den här världsordningen  – att få vara reguljär pionjär och ta del i heltidstjänsten med min familj. Tillsammans leder vi 25 bibelstudier. Allt detta har lett till att vi har kommit närmare varandra som familj och framför allt närmare Jehova.” Vi uppskattar verkligen alla dessa kära bröder och systrar!

Avdelningskontoret utvidgades igen 1994, och anläggningen blev dubbelt så stor. År 2005 hade antalet förkunnare överskridit 50 000, och avdelningskontoret behövde utvidgas ytterligare. Det inbegrep en större sammankomsthall, en bostadsbyggnad och översättningskontor. Den här nya anläggningen överlämnades den 31 oktober 2009.

När jag avstängdes från skolan 1942 fanns det omkring 60 000 vittnen i USA. Nu finns det över en miljon. När vi kom till Ecuador 1966 fanns det omkring 1 400 förkunnare här. Nu finns det över 68 000. Och det kommer säkert att bli många fler med tanke på att det nu leds över 120 000 bibelstudier och att över 232 000 var med vid Åminnelsen 2009. Jehova har verkligen välsignat sitt folk på ett sätt som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Vad spännande det är att få leva i en tid och på en plats med sådan fantastisk tillväxt! *

[Fotnot]

[Bilder på sidan 5]

Sammankomst utomhus (1981) och sammankomsthall (2009) på samma tomt i Guayaquil.