Jag har sett vilken kraft Bibelns sanning har

Berättat av Vito Fraese

TRENTINARA säger dig förmodligen inte så mycket. Men det är en liten stad söder om Neapel i Italien. Mina föräldrar och min äldre bror, Angelo, är födda där. När Angelo var liten flyttade familjen till USA och slog sig ner i Rochester i delstaten New York, där jag föddes 1926. År 1922 hade pappa sin första kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Det dröjde inte länge förrän han och mamma själva blev bibelforskare.

Pappa var en lugn och eftertänksam man, men orättvisor var något som gjorde honom upprörd. Han hade inte mycket till övers för hur prästerskapet höll människor i okunnighet, så han missade aldrig en möjlighet att få berätta om Bibelns sanning för andra. När han blev pensionär började han i heltidstjänsten och fortsatte tills dålig hälsa och hårda vintrar tvingade honom att sluta när han var 74 år. Och även efter det gick han mellan 40 och 60 timmar i tjänsten varje månad ända upp i 90-årsåldern. Pappas exempel gjorde djupt intryck på mig. Han hade humor, men han var trots allt en allvarlig man. Han brukade säga: ”Sanningen måste man ta på allvar.”

Pappa och mamma försökte undervisa alla oss fem barn om Bibeln. Jag blev döpt den 23 augusti 1943, och i juni 1944 blev jag pionjär. Min syster Carmela var pionjär i Geneva i delstaten New York tillsammans med Fern, hennes spralliga pionjärkamrat. Ganska snart insåg jag att hon var den jag ville dela resten av livet med. Så i augusti 1946 gifte vi oss.

Missionärstjänst

Vi blev pionjärer med särskilt uppdrag, och våra två första distrikt var Geneva och Norwich i delstaten New York. I augusti 1948 hade vi förmånen att börja den 12:e klassen vid Gileadskolan. Vi sändes sedan till Neapel i Italien tillsammans med ett annat missionärspar, Carl och Joanne Ridgeway. På den tiden höll Neapel som bäst på att resa sig ur ruinerna efter kriget. Det var svårt att få tag i husrum, så under några månader bodde vi i en liten tvårumslägenhet.

Jag var uppvuxen med att höra mina föräldrar prata den dialekt som man har i Neapel, så trots min amerikanska brytning pratade jag hygglig italienska. Fern däremot hade svårt med språket. Men jag måste säga att hon snart inte bara hann i kapp mig utan rentav blev bättre än jag på italienska.

Till en början var det bara en familj på fyra personer som var intresserade i Neapel. De sålde insmugglade cigaretter. En medlem av den familjen, Teresa, genomgick varje arbetsdag  en märklig förvandling. På morgonen såg hon jättetjock ut med alla cigarettpaket instoppade överallt i en massa fickor på kjolen. På kvällen var hon mager som en sticka. Men sanningen förändrade verkligen livet för den här familjen. Så småningom var det 16 stycken i den släkten som blev vittnen. I dag finns det nästan 3 700 vittnen i Neapel.

Motstånd

Efter bara nio månader i Neapel blev vi alla fyra tvingade av myndigheterna att lämna staden. Vi begav oss till Schweiz i en månad, och sedan återvände vi till Italien på ett turistvisum. Fern och jag förordnades att tjäna i Turin. Först fick vi hyra ett rum av en kvinna, och vi var tvungna att använda hennes badrum och kök. När paret Ridgeway kom till Turin hyrde vi en lägenhet tillsammans med dem. Med tiden var vi fem missionärspar som bodde i samma hus.

År 1955 bad myndigheterna oss att lämna Turin, men då var grunden till fyra nya församlingar lagd. Det fanns nu bröder på orten som kunde ta ansvaret. Myndigheterna sade till oss: ”Vi är säkra på att så fort ni amerikaner har åkt i väg kommer allt som ni byggt upp att falla i bitar.” Men ökningen som följde visade att det här arbetet inte är beroende av människor utan av Gud. I dag finns det mer än 4 600 vittnen och 56 församlingar i Turin.

Florens – en underbar stad

Vårt nästa distrikt blev Florens. Vi hade hört mycket om den staden därför att min syster Carmela och hennes man, Merlin Hartzler, var missionärer där. Men tänk dig att faktiskt få bo där! Sådana platser som Piazza della Signoria, Ponte Vecchio, Piazzale Michelangelo och Palazzo Pitti gjorde Florens till en helt underbar stad! Det var fantastiskt att få se hur en del av befolkningen där tog emot de goda nyheterna.

Vi studerade med en familj, och föräldrarna blev döpta. Men pappan i familjen rökte. År 1973 framhöll Vakttornet att rökning är en oren vana, och alla läsare uppmanades att sluta. De äldre barnen bönade och bad sin pappa att sluta. Han lovade att göra det, men  gjorde det inte. En kväll skickade mamman de nioåriga tvillingpojkarna i säng utan att be kvällsbönen med dem. Sedan ångrade hon sig och gick in på deras rum. Då hade de redan bett själva. ”Vad bad ni om?” frågade hon. ”Att Jehova skulle hjälpa pappa sluta röka.” Hon ropade på sin man: ”Kom och hör vad dina barn ber om.” När han hörde det började tårarna rinna, och han sade: ”Jag ska aldrig någonsin röka mer!” Han höll sitt löfte, och nu är mer än 15 personer i den släkten vittnen.

Till Afrika

Tillsammans med två andra missionärer, Arturo Leveris och min bror Angelo, fick vi 1959 ett nytt förordnande – Mogadishu i Somalia. Den politiska situationen i landet var spänd. Den italienska regeringen hade fått i uppdrag av FN att förbereda Somalia för självständighet, men situationen verkade bara förvärras. En del italienare som vi studerade med lämnade landet, och det gick inte att organisera någon församling där.

Under den perioden föreslog zontillsyningsmannen att jag skulle följa med som hans medhjälpare. Så vi började besöka de kringliggande länderna. En del av dem vi studerade med gjorde framsteg men var tvungna att lämna sina hemländer på grund av förföljelse. Andra stannade kvar, trots att det innebar stora svårigheter för dem. * Vi blir fortfarande rörda när vi tänker på deras kärlek till Jehova och vad de fick uthärda för att vara trogna.

Hettan och luftfuktigheten i Somalia och Eritrea var ofta extrem. Och en del av maträtterna gjorde oss ännu varmare. När vi första gången åt sådan stark mat hemma hos en som vi studerade med skojade min fru och sade att den fick hennes öron att lysa som röda stoppljus!

När Angelo och Arturo fick ett nytt förordnande blev vi ensamma kvar. Vi saknade deras uppmuntran. Men det hjälpte oss att komma närmare Jehova och att förtrösta på honom ännu mer. Och vi blev mycket uppmuntrade av att besöka länder där arbetet var förbjudet.

Somalia hade sina utmaningar. Vi hade inte något kylskåp, och därför handlade vi bara det vi skulle äta dag för dag. Det kunde vara bitar av hammarhaj eller frukter, som mango, papaya, grapefrukt, kokosnötter eller  bananer. Vi fick ofta stå ut med en massa flygande insekter. En del av dem landade på oss när vi ledde bibelstudier. Men vi hade åtminstone en vespa, så vi slapp gå i timtal i den stekande solen.

Tillbaka till Italien

Tack vare generösa vänner kunde vi åka till Italien med ett fraktfartyg lastat med bananer och vara med vid den internationella sammankomsten i Turin 1961. Vi fick reda på att vi skulle få ett nytt förordnande. I september 1962 återvände vi till Italien, där jag började tjäna som kretstillsyningsman. Vi köpte en liten bil, som vi använde i fem år i de två kretsar som vi reste i.

Efter hettan i Afrika var det nu kylan vi fick kämpa med. Den första vintern besökte vi en församling vid foten av Alperna, och då bodde vi i ett rum helt utan värme, ovanför en höskulle. Det var så kallt att vi sov med kläderna på. Den natten var det fyra hönor och två hundar där i närheten som dog av kylan!

Längre fram tjänade jag också som områdestillsyningsman. På den tiden betydde det att vi reste över hela Italien. En del platser, till exempel Kalibrien och Sicilien, besökte vi många gånger. Vi uppmuntrade de unga att gå framåt i sanningen och ha som mål att bli tillsyningsmän i församlingarna, resande tillsyningsmän eller beteliter.

Vi har lärt oss mycket av trogna vänner som tjänat Jehova helhjärtat. Vi har satt värde på deras fullständiga lojalitet mot Jehova, deras generositet och kärlek till sina bröder och deras villighet att anpassa sig och göra uppoffringar. Vi har fått vara med på bröllop i Rikets salar där vigselförrättaren var ett vittne, något som var fullständigt otänkbart i Italien för ett antal år sedan. Vännerna håller inte längre sina möten i någons kök eller sitter på träbänkar, som de brukade göra i Turin. De flesta församlingar har i stället vackra Rikets salar som ärar Jehova. Vi har inte längre sammankomster i slitna teaterlokaler, utan i rymliga sammankomsthallar. Och vad underbart det har varit att få se antalet förkunnare nå över 243 000. När vi kom till Italien fanns det bara 490 förkunnare.

Vi ångrar ingenting

Vi har haft vår beskärda del av motgångar. Vi har kämpat med både hemlängtan och sjukdomar. Varje gång Fern såg havet längtade hon hem. Hon har också gått igenom tre stora operationer. En gång när hon var på väg  till ett bibelstudium blev hon attackerad av en person med högaffel. Det slutade med att hon fick åka till sjukhuset.

Fastän vi ibland har fått kämpa med missmod har vi väntat på Jehova, enligt orden i Klagovisorna 3:24. Han är en tröstens Gud. En gång när vi kände oss nere fick Fern ett underbart brev från broder Nathan Knorr. Han var född i närheten av Bethlehem i delstaten Pennsylvania, där Fern började som pionjär. Han skrev att han därför visste att sådana som hon, kvinnor från Pennsylvania med tyskt påbrå, var starka och uthålliga. Han hade rätt. Och under årens lopp har vi fått uppmuntran på många olika sätt och från många olika håll.

Trots svårigheterna har vi försökt hålla liv i glöden för tjänsten. Fern brukar skämtsamt jämföra vår inställning med Lambrusco, ett utsökt mousserande italienskt vin, och säga: ”Vi får aldrig sluta bubbla.” Efter mer än 40 år i resetjänsten fick vi ett nytt uppdrag. Vi skulle besöka och organisera grupper och församlingar som talar andra språk än italienska. Dessa grupper förkunnar för människor från Bangladesh, Eritrea, Etiopien, Filippinerna, Ghana, Indien, Kina, Nigeria, Sri Lanka och andra länder. Man skulle kunna skriva en hel bok om allt det fantastiska vi har fått vara med om när vi har sett kraften i Guds ord förvandla de människors liv som har fått uppleva Jehovas barmhärtighet. (Mik. 7:18, 19)

Vi ber varje dag att Jehova ska fortsätta ge oss den styrka vi behöver, både känslomässigt och fysiskt, så att vi kan utföra vår tjänst. Herrens glädje är vår styrka. Den får våra ögon att lysa och övertygar oss om att vi valde rätt i livet när vi bestämde oss för att sprida Bibelns sanning. (Ef. 3:7; Kol. 1:29)

[Fotnot]

[Tabell/Bilder på sidorna 27–29]

(För formaterad text, se publikationen)

Mina föräldrar i Rochester.

1948

När jag var i South Lansing på Gileadskolan.

1949

Fern och jag strax innan vi reste till Italien.

Capri, Italien.

1952

I Turin och Neapel tillsammans med andra missionärer.

1963

Fern tillsammans med några som hon studerade med.

”Vi får aldrig sluta bubbla.”