Jag har fått vara med om så mycket!

Berättat av Arthur Bonno

ÅRET var 1951. Min fru, Edith, och jag var med vid en områdessammankomst och hörde pålysningen om att det skulle hållas ett möte för dem som var intresserade av missionärstjänst.

”Vi går och lyssnar!” sade jag spontant.

”Art, det där är inget för oss!” svarade Edith.

”Jo, men snälla, vi kan väl bara lyssna.”

Efter mötet kunde man få ansökningsblanketter till Gileadskolan.

”Vi fyller i dem”, sade jag tvärsäkert.

”Men Art, våra familjer då?”

Ungefär ett och ett halvt år senare gick vi igenom Gileadskolan och sändes till Ecuador.

Som du kanske förstår av det här samtalet hade jag en ganska stark personlighet och trodde att allt var möjligt. Edith däremot var mjuk och försynt. Under sin uppväxt i den lilla staden Elizabeth i Pennsylvania i USA vågade hon sig aldrig särskilt långt hemifrån och hade aldrig träffat en utlänning. Det var jobbigt för henne att lämna sin familj. Ändå tvekade hon inte att tacka ja till vårt förordnande utomlands. År 1954 kom vi till Ecuador och har varit missionärer här ända sedan dess. Under årens lopp har vi fått vara med om så mycket. Om du vill, berättar jag gärna.

Härliga minnen

Vårt första distrikt var i huvudstaden, Quito, som ligger uppe i Anderna på 2 850 meters höjd. Det tog oss två dagar att komma dit med tåg och lastbil från kuststaden Guayaquil – en resa som nu tar 30 minuter med flyg! Vi fick fyra minnesvärda år i Quito. År 1958 hände sedan något annat spännande: Vi blev inbjudna att börja i kretstjänsten.

 På den tiden fanns det bara två små kretsar i hela landet. Så förutom att besöka församlingarna använde vi många veckor per år till att predika i små indianbyar där det inte bodde några vittnen. Vårt logi i dessa byar bestod ofta av ett litet rum utan fönster där det bara rymdes en säng och inget mer. Vi hade med oss en trälåda som innehöll ett fotogenkök, en panna, tallrikar, ett tvättfat, lakan, ett myggnät, lite kläder, gamla tidningar och en del andra saker. Vi använde tidningspapperet till att täta hålen i väggarna för att göra det lite svårare för råttorna att smita in.

Även om de där rummen var mörka och murriga har vi många härliga minnen från våra samtal på kvällarna medan vi satt på sängen och åt något enkelt som vi lagat till på fotogenköket. Eftersom jag var så impulsiv och ofta pratade först och tänkte sedan, använde min fru ibland de där lugna stunderna till att taktfullt berätta hur jag skulle kunna uttrycka mig bättre. Jag lyssnade på henne, och mina besök i församlingarna blev så småningom mer uppmuntrande. Och när jag tanklöst talade illa om någon annan vägrade hon lyssna på det. Tack vare det lärde jag mig att ha en positiv inställning till vännerna. Men för det mesta handlade de där pratstunderna om saker som vi läst i Vakttornet och sådant som vi varit med om i tjänsten under dagen. Och vilka erfarenheter vi hade!

Hur vi hittade Carlos

I staden Jipijapa i västra Ecuador fick vi namnet på en intresserad person, Carlos Mejía. Men vi fick ingen adress. När vi lämnade logiet den förmiddagen visste vi alltså inte var vi skulle börja leta, så vi gick bara på måfå. Kvällen innan hade det regnat kraftigt, och därför fick vi kryssa mellan de många djupa hålen i de leriga gatorna. Jag gick före min fru när jag plötsligt hörde ett förtvivlat rop bakom mig: ”Art!” Jag vände mig om och såg att Edie stod med svart lera ända upp till knäna. Det såg så vansinnigt roligt ut att jag nog hade börjat skratta om det inte hade varit för att hon såg alldeles gråtfärdig ut.

Jag lyckades få upp henne ur sörjan, men skorna satt fast. En pojke och en flicka tittade på, så jag sade till dem: ”Ni får en slant om ni kan få upp skorna.” Och vips, så var skorna upplockade. Men Edie behövde få tvätta av sig. Barnens mamma iakttog det hela och bjöd in oss i huset, där hon hjälpte Edie att få bort leran medan barnen rengjorde skorna. Innan vi skulle gå hände något fantastiskt. Jag frågade kvinnan om hon visste var vi kunde få tag i en man som hette Carlos Mejía. Hon såg riktigt förvånad ut och svarade: ”Det är min man.” Med tiden började de studera Bibeln, och alla i familjen blev så småningom döpta. Många år senare blev Carlos, hans fru och två av barnen pionjärer med särskilt uppdrag.

Besvärliga resor – genuin gästfrihet

Kretstjänsten hade sina utmaningar. Vi reste med buss, tåg, lastbil, träkanoter och mindre flygplan. John och Dorothy McLenachan, som reste i områdestjänsten, följde med oss en gång när vi skulle predika i några fiskebyar nära colombianska gränsen. Vi färdades i en träkanot med en liten aktersnurra. Hajar lika stora som kanoten simmade precis intill oss! Till och med den erfarne kanotföraren blev rädd när han såg hur stora de var och styrde snabbt in kanoten mot land.

Men det vi fick vara med om var väl värt allt besvär. Vi fick lära känna underbara,  gästfria vänner. Familjerna som vi bodde hos insisterade ofta på att vi skulle äta tre mål om dagen fast de bara åt ett. Eller också lät de oss sova i den enda sängen i huset medan de själva sov på golvet. Min fru sade ofta: ”De här kära bröderna och systrarna hjälper mig att inse hur lite man egentligen behöver för att klara sig.”

”Vi vill inte gå miste om något”

År 1960 hände något annat spännande – vi blev inbjudna att tjäna vid avdelningskontoret i Guayaquil. Jag fick administrativa uppgifter, och Edith gick i tjänsten på distrikt som hörde till en församling i närheten. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som någon kontorsmänniska och kände mig lite bortkommen, men som Hebréerna 13:21 visar så rustar Gud oss ”med allt gott till att göra hans vilja”. Två år senare blev jag inbjuden till en tio månader lång Gileadkurs som skulle hållas på Betel i Brooklyn. På den tiden förväntades hustrun stanna på sitt distrikt. Det kom ett brev från Brooklyn adresserat till Edith. Hon ombads att noga tänka över om hon var villig att låta mig vara borta så länge som tio månader.

Till svar skrev Edith: ”Jag är säker på att det här inte kommer att bli den enklaste saken i världen, men vi är övertygade om att Jehova kommer att hjälpa oss igenom vilka svårigheter vi än ställs inför. ... Vi vill inte gå miste om något privilegium som erbjuds oss eller någon möjlighet att bli bättre rustade att utföra våra uppgifter.” Under tiden jag var i Brooklyn fick jag brev från henne varje vecka.

Samarbete med trogna kämpar

På grund av hälsoproblem återvände Edith och jag till Quito 1966, där vi fortsatte vår missionärstjänst tillsammans med vännerna där. Vilka trogna kämpar de var!

En syster hade en icke troende man som ofta misshandlade henne. Klockan sex en morgon ringde någon och berättade att hon hade blivit slagen igen. Jag rusade hem till henne. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se henne. Hon låg i sängen, svullen och fullständigt blåslagen. Hennes man hade slagit henne med ett kvastskaft tills det gick av. När jag längre fram på dagen träffade honom sade jag till honom att det verkligen var fegt gjort. Han var väldigt ångerfull.

I början av 70-talet hade min hälsa förbättrats, och vi började i resetjänsten igen. Staden Ibarra tillhörde vår krets. När vi besökte den staden i slutet av 50-talet fanns det bara två vittnen där, en missionärsbroder och en annan broder. Så vi såg fram emot att få träffa alla nya vänner i församlingen.

Vid vårt första möte ledde broder Rodrigo Vaca en programpunkt där åhörarna  skulle medverka. När han ställde en fråga ropade alla rakt ut ”Yo, yo!” (”Jag, jag!”) i stället för att räcka upp handen. Edith och jag tittade förvånat på varandra. ”Vad håller de på med?” tänkte jag. Sedan fick vi veta att broder Vaca är blind men att han känner igen vännernas röster. Han är en herde som verkligen känner sina får! Det fick mig att tänka på det Jesus säger i Johannes 10:3, 4, 14 om det nära förhållandet mellan den rätte herden och hans får. I dag finns det sex spansktalande församlingar, en quichuatalande församling och en teckenspråksförsamling i Ibarra. Broder Vaca är fortfarande en trogen äldstebroder och pionjär med särskilt uppdrag. *

Tacksam för Jehovas godhet

År 1974 fick vi än en gång uppleva Jehovas godhet. Vi inbjöds att börja på Betel igen, där jag återigen fick administrativa uppgifter och längre fram blev medlem av avdelningskontorets kommitté. Edith arbetade först i köket och sedan började hon på kontoret, där hon än i dag hjälper till med posten.

Under åren som gått har vi haft glädjen att välkomna hundratals Gileadutbildade missionärer, som bidrar med mogenhet och iver i de församlingar där de tjänar. Vi blir också uppmuntrade av de tusentals andra bröder och systrar som har flyttat hit från mer än 30 olika länder. Vilken självuppoffrande anda de visar! En del av dem har sålt sina hus och sina företag för att kunna flytta hit och predika i områden med stort behov av förkunnare. De har skaffat särskilda fordon för att kunna predika i avlägsna områden, de har bildat nya församlingar och de har hjälpt till att bygga Rikets salar. Många ogifta pionjärsystrar har kommit hit från andra länder – och vilken tillgång de är med sin entusiasm och erfarenhet!

Ja, jag har verkligen fått vara med om mycket under de år jag tjänat Gud. Det jag sätter mest värde på är mitt förhållande till Jehova. Jag är också tacksam för att han har gett mig ”en hjälpare”. (1 Mos. 2:18) När jag ser tillbaka på våra 69 år tillsammans som gifta tänker jag på Ordspråksboken 18:22: ”Har någon funnit en god hustru? Han har funnit något gott.” Det har varit underbart att få ha Edith vid min sida. Hon har hjälpt mig på så många sätt. Hon var också en omtänksam dotter till sin mor. Under hela vår tid här i Ecuador skickade Edith ett brev i veckan till sin mor ända fram till 1990, då hon gick bort vid 97 års ålder.

Jag är nu 90 år gammal och Edith är 89. Vi uppskattar att vi har fått hjälpa omkring 70 stycken att lära känna Jehova. Vi är så glada att vi fyllde i de där ansökningsblanketterna till Gileadskolan för 60 år sedan. Det beslutet gjorde att vi har fått vara med om så mycket i livet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 29]

På Yankee Stadium i New York tillsammans med andra missionärer från vår Gileadklass, 1958.

[Bild på sidan 31]

En familj som vi hälsade på när vi var i kretstjänsten, 1959.

[Bild på sidan 32]

På avdelningskontoret i Ecuador, 2002.