JAG blev medlem av Betelfamiljen i Brooklyn den 7 september 1950. På den tiden bestod familjen av 355 bröder och systrar från många olika länder och i många olika åldrar, från 19 och upp till 80 år. Många av dem var smorda.

Det var min mamma som lärde mig att tjäna vår lycklige Gud, Jehova. (1 Tim. 1:11) Hon blev ett vittne när jag bara var en liten grabb. Den 1 juli 1939, när jag var tio år, blev jag döpt vid ett zonuppbåd (en kretssammankomst) i Columbus i Nebraska. Vi var ett hundratal som hade samlats i en hyrd lokal för att lyssna på en inspelning av föredraget ”Fascism eller frihet”, som hölls av Joseph Rutherford. Halvvägs in i talet samlades en pöbelhop utanför lokalen. De tvingade sig in, avbröt mötet och körde i väg oss från staden. Vi samlades hemma hos en broder på hans lantgård i stället och lyssnade på resten av programmet. Jag har av naturliga skäl aldrig glömt mitt dopdatum.

Mamma gjorde allt hon kunde för att undervisa mig om sanningen när jag växte upp. Även om pappa var en bra människa och en bra förälder var han inte särskilt intresserad av religion eller av min andliga utveckling. Så det var mamma och de andra i Omahaförsamlingen som gav mig den uppmuntran jag behövde.

Strax innan jag gick ut skolan var jag tvungen att bestämma vad jag ville göra med mitt liv. Varje år under sommarloven brukade jag vara feriepionjär (hjälppionjär) tillsammans med andra ungdomar i min ålder.

Två unga ogifta bröder som just hade gått igenom Gileadskolans 7:e klass, John Chimiklis och Ted Jaracz, fick börja i resetjänsten i vår trakt. Jag blev förvånad när jag hörde att de bara var strax över 20. Då var jag 18 och skulle snart sluta skolan. Jag kommer fortfarande ihåg när broder Chimiklis frågade vad jag hade för framtidsplaner. När jag berättade det sa han: ”Ja, börja i heltidstjänsten på en gång. Du  vet aldrig vart den kommer att föra dig.” Det rådet, och deras eget exempel, gjorde starkt intryck på mig. Så jag började som pionjär 1948 när jag hade gått ut skolan.

I juli 1950 reste mina föräldrar och jag till den internationella sammankomsten på Yankee Stadium i New York. Under sammankomsten gick jag på mötet för dem som var intresserade av Beteltjänst. Jag trodde att det kunde vara något för mig, så jag skickade in en ansökan.

Även om pappa inte hade något emot att jag var pionjär och bodde hemma, så tyckte han att jag skulle betala en mindre summa för mat och husrum. En dag i början av augusti var jag därför på väg ut för att söka jobb. Men först stannade jag till vid brevlådan, och där låg ett brev från Brooklyn. Det var undertecknat av Nathan H. Knorr. Han skrev: ”Vi har fått in din Betelansökan. Jag ser att du är villig att stanna på Betel tills Herren tar bort dig. Därför vill jag att du inställer dig på Betel på Columbia Heights 124 i Brooklyn, New York, den 7 september 1950.”

När pappa kom hem från arbetet den dagen berättade jag att jag hade fått jobb. Han sa: ”Bra, var då?” Jag svarade: ”På Betel i Brooklyn. Jag får 10 dollar i månaden.” Han fick en smärre chock men sa att om det var det här jag verkligen ville, så skulle jag se till att göra det bra. Inte långt därefter, vid sammankomsten på Yankee Stadium 1953, blev han döpt.

Min pionjärkamrat, Alfred Nussrallah, blev inbjuden till Betel samtidigt, och vi reste dit tillsammans. Längre fram gifte han sig, och han och hans fru, Joan, gick igenom Gileadskolan och tjänade först som missionärer i Libanon och sedan i resetjänsten i USA.

Min första uppgift på Betel var i bokbinderiet. Den första publikationen jag arbetade med var boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? Efter ungefär åtta månader i bokbinderiet blev jag förflyttad till tjänsteavdelningen och fick arbeta under broder Thomas J. Sullivan. Det var en fröjd att få arbeta tillsammans med honom och dra nytta av den andliga vishet och insikt han hade fått under sina år inom organisationen.

När jag hade varit nästan tre år på tjänsteavdelningen kom tryckeritillsyningsmannen, Max Larson, och sa att broder Knorr ville prata med mig. Jag blev orolig att jag hade gjort något fel. Därför blev jag lättad när broder Knorr frågade om jag tänkte lämna Betel den närmaste tiden. Han behövde någon som kunde arbeta på hans kontor ett tag och funderade på om jag kunde vara rätt man för jobbet. Jag sa att jag inte hade några planer på att sluta. Tiden gick, och jag hade förmånen att få arbeta på hans kontor i 20 år.

Jag brukar säga att jag aldrig skulle ha kunnat betala för den utbildning jag fick när jag samarbetade med broder Sullivan och broder Knorr, men också med andra beteliter, som Milton Henschel, Klaus Jensen, Max Larson, Hugo Riemer och Grant Suiter. *

De bröder jag har samarbetat med har varit mycket effektiva och målinriktade. Broder Knorr verkade ha hur mycket energi som helst och ville  att predikoarbetet skulle få så stor spridning som möjligt. De som arbetade på hans kontor tyckte att han var lätt att prata med. Även om man inte höll med honom kunde man säga vad man tyckte utan att förlora hans förtroende.

En gång talade broder Knorr med mig om hur viktigt det är att sköta sådant som kan tyckas vara småsaker. Han tog ett exempel från sin tid som tryckeritillsyningsman. Ibland brukade broder Rutherford ringa till honom och säga: ”Broder Knorr, ta med dig några radergummin när du kommer över från tryckeriet vid lunch. Du kan lägga dem på mitt skrivbord.” Broder Knorr sa att det första han gjorde då var att gå till förrådet och hämta några radergummin och lägga dem i fickan. När han sedan gick på lunch lämnade han dem på Rutherfords kontor. Det var en liten sak, men det underlättade för broder Rutherford. Sedan sa broder Knorr till mig: ”Jag tycker om att ha nyvässade pennor på mitt skrivbord. Jag skulle uppskatta om du ordnade det varje morgon.” Under många år såg jag till att hans pennor alltid var nyvässade.

Broder Knorr återkom ofta till hur viktigt det var att vi lyssnade noggrant när vi fick instruktioner om hur vi skulle utföra olika uppgifter. En gång gav han mig tydliga instruktioner om hur jag skulle sköta ett visst ärende, men jag lyssnade inte så noga. Det hela slutade med att jag försatte honom i en mycket besvärande situation. Jag kände mig hemsk, så jag skrev ett kort brev där jag beklagade det som hänt och sa att det kanske var bäst att jag fick en annan uppgift. Längre fram på förmiddagen kom broder Knorr till mitt skrivbord och sa: ”Robert, jag har läst ditt brev. Du gjorde ett misstag. Men vi har rett ut det, och jag är säker på att du kommer att vara noggrannare i fortsättningen. Nu fortsätter vi med vårt arbete.” Jag uppskattade verkligen att han visade sådan hänsyn.

När jag hade varit på Betel i åtta år hade jag ingen tanke på att sluta. Men sedan ändrade jag mig. I samband med den internationella sammankomsten på Yankee Stadium och Polo Grounds 1958 träffade jag Lorraine Brookes, en syster som jag hade träffat första gången 1955 när hon var pionjär i Montreal i Kanada. Hennes inställning till heltidstjänsten gjorde intryck på mig, och jag tyckte om att hon var villig att tjäna där hon kunde göra störst nytta i Jehovas organisation. Lorraine hade haft som mål att gå igenom Gileadskolan. Och när hon var 22 blev hon antagen till den 27:e klassen, som hölls 1956. Efter examen blev hon skickad som missionär till Brasilien. Vi höll kontakten med varandra efter sammankomsten, och när jag friade tackade hon ja. Vi tänkte gifta oss året därpå, och sedan hoppades vi kunna vara missionärer tillsammans.

 När jag berättade om mina planer för broder Knorr föreslog han att vi skulle vänta tre år med att gifta oss och sedan tjäna på Betel i Brooklyn. För att ett par skulle få stanna på Betel sedan de gift sig var kravet på den tiden att en av dem hade varit där minst tio år och den andra minst tre år. Lorraine gick med på att tjäna två år på Betel i Brasilien och sedan ett år i Brooklyn innan vi gifte oss.

Under de två första åren som förlovade kunde vi bara ha brevkontakt. Det var för dyrt att ringa, och på den tiden fanns det som bekant ingen e-post. När vi gifte oss den 16 september 1961 var vi mycket glada över att broder Knorr ville hålla bröllopstalet. Det är sant att de där tre åren kändes som en evighet. Men när vi nu ser tillbaka på mer än 50 lyckliga år tillsammans är vi överens om att det var väl värt att vänta på.

År 1964 fick jag förmånen att besöka andra länder som zontillsyningsman. På den tiden fick man inte ta med sig sin fru på de här resorna. Men det ändrades 1977. Det året följde Lorraine och jag med Grant och Edith Suiter till avdelningskontoren i Tyskland, Österrike, Grekland, Cypern, Turkiet och Israel. Allt som allt har jag besökt ett 70-tal länder världen över.

Under en sådan resa till Brasilien 1980 kom vi till Belém, en stad vid ekvatorn där Lorraine hade varit missionär. Vi stannade också till i Manaus för att träffa vännerna där. I Brasilien är det vanligt att kvinnorna pussar varandra på kind när de hälsar och att männen skakar hand. Men när vännerna i Manaus samlades på ett stadion för att lyssna på ett tal fick vi syn på en grupp som inte följde den traditionen. Varför inte det?

De här kära bröderna och systrarna kom från en spetälskekoloni som låg inne i Amazonas regnskog. Av säkerhetsskäl undvek de att ha någon fysisk kontakt med andra vänner. Men de rörde sannerligen våra hjärtan, och vi kommer aldrig att glömma den glädje de utstrålade. Jehovas ord stämmer verkligen: ”Mina tjänare skall ropa högt av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd.” (Jes. 65:14)

Lorraine och jag tänker ofta tillbaka på de mer än 60 år som vi har varit överlämnade åt Jehova. Vi har låtit Jehova leda oss genom sin organisation, och vi är mycket glada över de välsignelser det har medfört. Även om jag inte kan resa världen runt som tidigare, så kan jag fortfarande utföra mitt dagliga arbete som medhjälpare till den styrande kretsen, där jag arbetar med samordningskommittén och tjänstekommittén. Jag är mycket tacksam över att få göra det lilla jag kan för den världsvida brödraskaran. Än i dag fascineras jag över att så många unga män och kvinnor går in för heltidstjänsten med samma inställning som Jesaja: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8) Alla dessa bröder och systrar kan intyga sanningen i det som en kretstillsyningsman sa till mig för många år sedan: ”Börja i heltidstjänsten på en gång. Du vet aldrig vart den kommer att föra dig.”